Kvinnan som sålde hästar

Originaltitel: 馬を売る女 Uma wo uru onna (1977)

Svensk titel: Kvinnan som sålde hästar (2017)

Seicho Matsumoto (övers. Hans-Göran Ankarcrona)

Vestigo (206 sidor)

Seicho Matsumoto (1909-1992) är mellan dåtida och nutida japanska deckare den kanske viktigaste författaren att identifiera. Han förnyade genren och låste upp det slutna rum av klassiska mordpussel som Japan ärvt från deckargenrens guldålder. Matsumoto orienterade sig i mörkret och i gråzonerna, bortom Agatha Christies högreståndsfamiljer och ner i det proletära. Tid och utrymme ägnas mycket åt karaktärernas jobb och relationer, till synes vardagliga situationer där mördaren kan vara vemsomhelst och mordet får en nästan underordnad roll – till förmån för de mer psykologiska aspekterna och samhälleliga konsekvenserna av en mördares motiv.

På 1960-talet var Matsumoto Japans bäst säljande författare, alla kategorier. Hans litterära framgångar övergick i film, och då mestadels i regi av Yoshitaro Nomura (1919-2005). Nomura (som inledde sin karriär som regiassistent åt Akira Kurosawa och bland annat arbetade med filmen ”Idioten”, baserat på Fjodor Dostojevskijs roman) regisserade hela åtta filmer baserade på Matsumotos böcker. Den kanske allra främsta är Suna no utsuwa (”Castle of Sand”) från 1974 med Go Kato (”Uppror”) och Tetsuro Tamba (Tiger Tanaka från bondfilmen ”Man lever bara två gånger”) i huvudrollerna. Suna no utsuwa är lite av en klassisk storfilm, medan familjedramat Kichiku (”The Demon”, 1978) är en kusligt påfrestande film som tänjer många gränser för vad en film kan innehålla.

”Kvinnan som sålde hästar” skrevs 1977 och får ses lite som en parentes bland Matsumotos noveller. Den är inte särskilt lång och inte särdeles kulör (till skillnad från storfilmerna ovan), men somliga skulle nog ändå uppleva den som lite sävlig, utöver att den kan upplevas som torr. Här ges förvisso en inblick i det psykologiska spelet som kännetecknar Matsumoto – i detta fall bokstavligen centrerat kring ett spel: en kvinna avlyssnar sin chef som får stalltips per telefon till nästkommande hästtävlingar, varpå hon i sin tur säljer tipsen vidare till egna kunder. En tredje person får senare huvudrollen, varpå man får följa med på vägen när vinsterna övergår i skulder och alltmer desperata gärningar.

Det socialrealistiska temat för boken är sålunda spel och dobbel, vilket förstås är ett utmärkt tema för att beskriva det mänskliga psyket (hur man upplever kontrollen över sitt eget öde, och hur man i slutändan ofta faller på eget grepp). Förutom spel på hästar finns också scener från en pachinkohall (ännu populärt och lika rökigt och öronbedövande idag som det var på 70-talet). Pachinko kan liknas vid ett flipperspel med små silverkulor som flyger fram på vinst och förlust. Här vinns inga pengar – faktum är att spel för pengar i stor utsträckning är olagligt i Japan – utan kulorna växlas istället mot olika priser (som choklad, cigaretter eller elektronikprodukter), som man sedan i sin tur kan växla in mot pengar hos en intilliggande återförsäljare. Till detta ska sägas att den japanska regeringen nyligen öppnade upp för utländska operatörer att bygga ut legala casinoverksamheter i landet, men på grund av coronapandemin har utvecklingen skjutits på framtiden. Hästkapplöpning, eller keiba som det handlar sig om i boken, är alltjämt en av få publika evenemang i Japan som det går att betta på.

Kvinnan som sålde hästar finns även tillgänglig som ljudbok, uppläst av översättaren Hans-Göran Ankarcrona. Det ger en lugn och maklig, för all del klassisk, röst som kan vara både bra och dåligt. I det här fallet har ljudboken bestämt sig för ett par pinsamma ljudeffekter som i mina öron ger ett rätt dammigt intryck. Det ska sägas att denna översättning – första gången Matsumoto ges ut på svenska – släpptes så sent som 2017, och möjligen är jag lite väl färgad av filmerna, men jag har aldrig upplevt Matsumoto som särskilt glåmig eller gammalmodig, utan tvärtom som en ambitiös förnyare för sin tid. Ska boken konsumeras ska den helst göras i textform.

Detta är den tredje av uppskattningsvis fem eller sex texter som tipsar om klassiska japanska deckare, från dåtid till nutid. Se listan hittills nedan:

1. Seishi Yokomizo – Honjin Murders (1946)

2. Masako Togawa – Master Key (1962)

3. Seicho Matsumoto – Kvinnan som sålde hästar (1977)

2 reaktioner på ”Kvinnan som sålde hästar

Kommentarer är stängda.