Hokuto Matsumura. Kana Hanazawa. Ryunosuke Kamiki. Ann Yamane. Sairi Ito. Eri Fukatsu. Shota Sometani. Kotone Hanase. Takumi Tanji. Yojiro Noda. Fotografer, klippare, ljudtekniker, scenografer och sminköser. Alla ska nämnas och allt ska noteras.

En fin egenskap i Japan är att folk som går på bio alltid sitter kvar efter att filmen tagit slut, alltså när eftertexterna rullar. En ovan hade hellre rusat ut, såvida filmen inte bjuder på några så kallade påskägg; bortklippta scener eller roliga klipp. Men i Japan tänds salongen inte upp förrän musiken tystnat och hela filmen tagit slut, så merparten sitter kvar och studerar alla dessa namn. Yojiro Noda, Masayoshi Tanaka, Kenichi Tsuchiya …

Man kan fundera mycket på denna dötid, och vad den egentligen betyder. Det är fem minuter – efter två och en halv timme av långfilm – som man aldrig kommer få tillbaka. Det är som att sitta kvar i ett flygplan som landat när man inte längre behöver. En ovan känner hur det kittlar i rumpan, kliar i fingrarna. Men inga mobiler lyser upp, inget plingar och ingen pratar, ingen går. Ingen väljer att nyttja denna dötid till något annat, potentiellt mer givande än vad det är. Salongen har ett bestämt uttryck, det är nedsläckt, och människor anpassar sig till det.

Man kan se det i en slags religiös kontext; förnimmelsen av anden i rummet, ett kollektiv som ser och upplever samma sak. Men det är också en fråga om tid, och vad man förväntar sig av den. I Japan kan man se folk ägna hela sina lunchrast, eller en stor del av sin kvällstid, åt att köa till en restaurang eller butik. Det är självvald konformitet, att pressa ner sin dyrbara tid till allra minsta beståndsdel. En ovan känner varken lugn eller symmetri i en sådan kö. Man känner mest stress, och i denna stress upptäcker man ofta en sämre version av sig själv, andefattig men konsumentkraftig, bortskämd med tid och utrymme, som jagar själva tiden, istället för att låta sig upplösas i den.

Såhär kan schemat se ut för månadens filmer på bio, i utkanten av Tokyo. Det är två japanska filmer, två västerländska filmer och två animefilmer. Här infinner sig en annan poäng med Japan: ingen kan påstå att landet är särskilt jämställt eller mångfaldigt, men generation efter generation har genom populärkulturen vuxit upp med tudelade japanska och västerländska narrativ. Så man behåller distansen till väst samtidigt som man har kunnat ”leva sig in” i en annan kontext och hjälteroll. ”Balansen” i detta ger en möjlig ledtråd till varför Japan ibland kan framstå som introvert men harmlöst, medan väst har varit öppet men egenkärt.

Japansk film och bio, undantaget anime, är samtidigt på dekis, och internationellt är det främst grannländerna som i vågor tar störst plats i den populärkulturella kommersen. Japan kompromissar inte, saknar inte skärpa men desto mer vässa i sin attityd. I mycket av kulturen vilar istället någonting av sorg och plåster, i bästa fall en underfundighet. Å ena sidan kan man fråga sig om det ens går att tala om något entydigt japanskt, om det ens är värt att nämna, men i en världslig kontext dominerad av motsatser, dekadens och krig, är det kanske just enskilda länder, med en annan kulturell och religiös grund, som kan bidra till det vi gärna kallar mångkultur. (Kultur, per definition, avser ju människans andliga odling.)

Historien är slut och kulturen är ändå död, menar vissa. Men när filmen är slut och eftertexterna rullar kan man nog ändå känna just det: att det finns en kultur. Och att en historia inte är slut för att någon säger the end.

***