Akihiro Miwa föddes som Shingo Maruyama 1935 i Nagasaki. Han var tio år gammal när atombomben föll över staden. Sedan dess har han engagerat sig mycket i frågor som berör krig och fred. I korthet menar Miwa att det finns en väg mellan ett Japan som bejakar och värnar om sin kultur men samtidigt tar avstånd från det militära. Han har, liksom många i hans generation, protesterat hårt mot de politiker som vill ändra på artikel 9 i den japanska konstitutionen, det vill säga göra det möjligt för Japan att deltaga i krig igen.

Miwas pacifistiska läggning lämpar sig väl med Hayao Miyazaki och Studio Ghibli som han senare kom att samarbeta med. Han fick dock sitt genombrott som skådespelare i en helt annan kontext, nämligen som juveltjuv i Kinji Fukasakus dramafilm Kurotokage (”Svarta ödlan”) från 1968. Filmen bygger på en pjäs av Yukio Mishima, som i sin tur bygger på en bok av Edogawa Rampo.

För många är Miwa mer känd som rösten bakom gudavargen Moro i Prinsessan Mononoke från 1997. Scenen då pojken Ashitaka ämnar rädda flickan San från vargarna, som uppfostrat henne, genom att utbrista orden ano ko wa ningen da so (”den flickan är en människa”), följt av Moros skratt och ursinne är ett stycke filmhistoria – i klass med Jack och Rose längst fram på fören av Titanic, för att använda en samtida referens. Men istället för vit nostalgi är detta en film på temat miljö långt före sin tid, dessvärre inte som drivande kulturkraft i vår del av världen. Brittiska BBC uppmärksammade dock Mononoke på sitt 25-årsjubileum nyligen.

Händelsen när Miwa finner sitt vargskratt, till producenternas stora förtjusning, fångades på film och har dokumenterats i efterhand.

Akihiro Miwa perfects Moro's laugh in the recording sessions for Princess Mononoke

From: How Princess Mononoke Was Born (1998), dir. Toshiro Uratani, Buena Vista Home Entertainment pic.twitter.com/ZPWVfCTJWW

— Animation Obsessive (@ani_obsessive) August 23, 2022

I ordagrann bemärkelse skulle man kunna jämföra Akihiro Miwa med Sveriges Rikard Wolff (Scar i Lejonkungen), och det finns en annan dimension i Miwas artisteri som för tankarna till just honom. Miwa är, liksom Wolff var, en älskare av fransk chanson, och han inledde sin karriär på nattklubbar i Ginza genom att sjunga franska sånger av Edith Piaf m.fl. Miwa utvecklade där ett rykte om sig som cabaret- och dragshowartist, och fick 1957 en hit med en japansk version av låten Me Que Me Que av Gilbert Bécaud.

Den starkaste historien om Miwa hämtas från 1964 då han uppträdde inför en grupp gruvarbetare med en egen låt, Yoitomake no uta. Låten handlar om en pojke som tänker på sin hårt arbetande mor och som blir mobbad i skolan för att han är fattig. Uppträdandet inför gruvarbetarna var fullt av kontraster. Miwa insåg att låten talade just till arbetarna, men att han själv representerade något helt annat, klädd i smink och glamorösa kläder. Han bestämde sig där och då för att hädanefter alltid sjunga låten utan smink och istället klädd i svart, som det efterkrigsbarn han själv var när han växte upp.

En annan kontrast var att låten innehåll flera kontroversiella ordval, däribland yoitomake, som uppfattades som skällsord riktade mot arbetarna. ”Yoitomake!” var något byggarbetare brukade ropa när de slog en hammare i marken, varpå det senare blev ett uttryck för att beskriva hela arbetarklassen. Låten ansågs därmed diskriminerande och bannlystes från TV och radio i nära tjugo år.

Kontroversiella ord har en tendens att bli bakverk. Yoitomake har öven gett namn åt en kladdigare rulltårta, och den säljs numera utan rättsliga påföljder.

Miwa själv ansåg att de kommersiella radio- och TV-kanalerna blundade för låtens handling och stirrade sig blinda på ord, och han fick stöd från både lyssnare och gruvarbetare. På 2000-talet har han fått sin upprättelse, och uppträder med låten fast på egna villkor, helt klädd i svart, utan rekvisita och ensam på scen. Det är en låt som, beroende på åhörare, både förbryllar och berör.