Yoko Tawada är en spännande författare med ett annorlunda perspektiv. Född i Japan men bosatt i Tyskland sedan många år skriver hon både på japanska och tyska, ibland om det som händer, eller hänt, i Europa (En isbjörns memoarer) och ibland om det som händer, eller kan tänkas hända, i Japan (Sändebudet). Det är inte undra på att Tawada känner sig lite utspridd över världen, vilket också har gett titeln på hennes senaste bok.

I denna bok tar Tawada steget ännu längre från Sändebudet. Japan har inte bara isolerat sig från omvärlden – utan också upphört helt att existera. Försvunnit ut till havs går det numera under beteckningen ”Sushilandet”, och dess tidigare invånare befinner sig numera utomlands i en slags klimatexil. En av dessa är Hiruko, nu språklärare för invandrare i Danmark. Men det är inte danska hon lär ut, utan ett eget språk kallat Panska där hon blandar tre skandinaviska språk i ett.

Inledningvis är det lingvisten Knut som får sin berättelse berättad, däremellan Hiruko och sedan transpersonen Akash. Boken pendlar mellan länder som Sverige, Norge, Grönland, Tyskland och Frankrike, främst fokuserad på en resa till Oslo, för umami-festivaler, döda valar och mötet med en ultranationalist vid namn Breivik. Ibland är det smärtsamt nära till vår tid, och ibland är det rätt uppfriskande att få grotta ner sig i det absurda och post-apokalyptiska. Det värsta, ur ett japanskt perspektiv, har ju redan hänt (landet finns inte längre), och nu gäller det att hitta en annan utväg. ”När originialet inte längre finns gäller det att hitta den bästa kopian”, är ett citat ur boken.

Tawada har flera titlar översätta till svenska och även denna bok, som förväntas bli en trilogi, kommer troligen att översättas också. Den har ett tema och ett samtal som lär engagera svenska läsare. Protagonisten Hiruko kämpar på, positivt övertygad om att det hon gör med språket förenar människor. Samtidigt tryter det i henne att hon inte hittar någon annan som talar hennes modersmål. Det är sökandet efter denna person som får henne på resande fot.

Avhumaniseringen av det ”japanska” är inget nytt koncept i litteraturen, och syns i alltifrån Yoko Ogawas dystopiklassiker De förlorade minnenas ö, till Mieko Kawakami och Sayaka Muratas mer feministiska synvinkel. Intressant med Tawadas bok är väl att, även om man här kan ana en viss avsmak för den japanska konservatismen, också noterar dess avtryck på världen, främst då genom mat.

Det är svårt att inte härleda boken till vår tids identitetspolitik – och här behöver man inte dra samma slutsatser som karaktärerna, eller röra sig i samma ungdomliga tankegångar som Hiruko – men bokens premiss, själva det post-dystopiska, utesluter en del av samtidens politiska narrativ. För om ens land inte finns, eller kan återuppstå, vad gör man då?