De förlorade minnenas ö

Originaltitel: 密やかな結晶 Hisoyaka na kesshō (1994)

Svensk titel: De förlorade minnenas ö (2022)

Yoko Ogawa (övers. Vibeke Emond)

Tranan (320 sidor)

Yoko Ogawa ska inte förväxlas med Yoko Tawada – en annan författare med framgångar på svenska. Den senare bor i Tyskland sedan många år, vilket också är en av skådeplatserna för hennes säregna En isbjörns memoarer (2011). Sändebudet (2014) utspelar sig dock i Japan, fast i en dystopisk framtid där en stor katastrof har ägt rum. De förlorade minnenas ö av Ogawa är på samma vis en dystopi, bara att den skrevs 20 år tidigare.

Idag och för närvarande kan den därför kännas lite tunn, som om den saknar skruv eller något mer samtida komplext. Men hade man inte vetat när boken skrevs hade man kanske inte tänkt så. Och poängen med De förlorade minnenas ö är kanske inte heller att man ska förstå djupet och poängen med dystopin, utan mera känna med de vardagliga ting och poänger som utopin utrotar.

För i De förlorade minnenas ö försvinner nämligen allt, sakta bit för bit. ”Den hemliga polisen” bedriver minnesjakter och beslagtar människors ägodelar, tills de inte längre har någonting att förhålla sig till. Människor går upp i intet. Men berättaren, en ung författare, är just en berättare, och gör allt i sin värld för att fortsätta skriva och berätta – med eller utan skrivmaskin, med eller utan röst. För som hon säger: ”… om orden försvann, hur skulle det då bli.

Det dystopiska temat och skräckfyllda scenariot till trots är det ett känsligt och i många rum värmande språk som Ogawa bjuder på, översatt till bekant svenska av Vibeke Emond. Man trivs i det lilla med berättaren, hennes sinande vardagsbestyr, hennes bekantskaper, vad hon skriver och vad hon vill minnas. Det är en maktlös, till synes hopplös kamp de utkämpar, helt utan våld och brutalitet, men heller inte utan skräck och kyla.

Bland japanska författare är säkerligen Ogawa en favorit hos många, inte minst till följd av romanen En gåtfull vänskap (på svenska 2011). Även den boken handlar om förlusten av ett minne, med fokus på tal och matematik. Här är det ord och litteratur som gäller. Också det är viktigt. För ”… där man bränner böcker bränner man till slut även människor”, reciterar den unga författaren. Men vem som sade det från början, det minns hon inte.

En reaktion på ”De förlorade minnenas ö

Kommentarer är stängda.