48. En politik som bär frukt

牧島 かれん

Makishima Karen

Karen Makishima heter Japans senaste digitaliseringsminister. Den första, Takuya Hirai, satt på posten i bara fyra veckor. De tvära kasten bland ministerposterna beror på att Japan så sent som i september i år inrättade sitt första ministerium för digitala reformer. Det infördes i kölvattnet av coronapandemin som ett svar på den krångliga byråkrati som gjorde omständliga politiska beslut ännu omständligare att genomföra.

När premiärminister Suga sedan avgick i månadsskiftet september/oktober, just som en konsekvens av den bristande pandemihanteringen, tog han hela regeringen med sig. Hela kabinetten inklusive digitaliseringsministern fick gå, och nästan ingen fick komma tillbaka. Förutom utrikesminister Toshimitsu Motegi och försvarsminister Nobuo Kishi ser den nya regeringen under premiärminister Kishida helt annorlunda ut.

Digitaliseringsminister Makishima är för övrigt den yngsta ministern i Japans nya regering (den 100:e i ordningen). Hon är 44 år. Snittåldern på Kishidas regering ligger på 61 år, ett år äldre än den förra regeringen under premiärminister Suga. Vad det vittnar om är flera saker inom japansk politik. 1) Man tar alltid det säkra före det osäkra, i synnerhet i en osäker tid, och 2) man tar hotet från Kina på allvar.

Osäkerheten på det Östkinesiska havet med omnejd innebär att det behövs stabilitet och starka kort i utrikes- och försvarspolitiken, så gamla ministrar får där nytt förtroende. Premiärminister Kishida är själv tidigare utrikesminister och ser utrikespolitiken som sin viktigaste fråga, näst efter ekonomin. För att få liv i ekonomin och återupprätta förtroendet hos det japanska folket igen behövs 3) en nystart på alla andra poster. Därför får alla andra ministrar gå, så att regeringspartiet får ett helt nytt ansikte, och folk kan glömma vem eller vilka som hade ansvar under pandemihanteringen.

首相官邸 (@kantei) | Twitter
Japans kabinett (kallad naikaku) ser ut som en Nobelfest. Den innehåller egentligen inga intressanta namn, även fast den innehåller 13 rookies (personer som aldrig innehaft en ministerpost förut). Bland de starkare korten kan nämnas utrikesminister Toshimitsu Motegi (längst ner till höger jämte premiärminister Kishida i mitten) samt försvarsminister Nobuo Kishi rakt ovanför honom. Kishi är yngre bror till före detta premiärminister Shinzo Abe och barnbarn till tidigare premiärminister Nobusuke Kishi. Seiko Noda (till vänster jämte premiärminister Kishida) ställde upp som kandidat till ny partiledare för regeringspartiet LDP och förväntas göra det igen nästa gång. Hon är minister ansvarig för en rad inrikesfrågor, däribland Japans fallande födelsetal – på sikt kanske landets viktigaste samhällsfråga. Förutsatt att Japan framöver får mindre att fokusera på utrikesspolitiken än på inrikespolitien kan hon bli ett tänkbart namn som nästa premiärminister. Att hon står närmast intill premiärminister Kishida i mitten är därför inte obetydligt. (Bildkälla: CC BY 4.0)

I Japan säger man inte att någon får sparken (alltså avsett att personen i fråga får en spark i ändalykten), utan man säger kubi ni natta (”av med huvudet”). Det härstammar förstås från samurajernas tid. Straffet sker uppifrån och ned och gärna på eget bevåg – ett ideal och en kultur som föregick demokratin i landet. Men nu är det snarare rättskaffens principer som håller demokratin stången. För det vore otänkbart i Japan att personer ansvariga för brister inom politik, myndighet eller krishantering får sitta kvar på sin post, eller avgå när det själva passar dem. Det spelar ingen roll om man är direkt ansvarig eller indirekt ansvarig. Ett fel begånget kan inte slätas över eller relativiseras, ännu mindre ursäktas av befolkningen. Samhällskontraktet bygger på hårda principer som delas av både makten och folket, åtminstone i teorin. Men även kulturellt.

Japan är på många vis ett traditionsbundet land, men man har till sin fördel att populismen inte väger tyngre än politiken. Japansk politik är förvisso full av lobbyism och karriärister som kliar varandras ryggar, men i slutändan är ingen är större än partiet, ännu mindre landet. På så vis undviker man rejäla urspårningar och slitsam polarisering, och demokratin håller sig förhållandevis stark i en för omvärlden svår och prövosam tid. Till sin nackdel har man en politik som inte verkar benägen eller kapabel att ta itu med landets djupare samhällsproblem. Här behövs reformer i massor, inte bara på IT-fronten.

Karen Makishima har dock flera strängar på sin lyra än bara information- och digitalteknik. Hon är doktorand i filosofi och har en masterexamen i political management från George Washington University. Hon har jaktlicens (se profilbild) och är sommelier med inriktning på vegetarisk mat. Ananasen i profilbilden ovan härstammar från en politisk konflikt mellan Kina och Taiwan – där stödde hon givetvis Taiwan. Hon ledde i fjol regeringspartiets ”ungdomsförbund” (自由民主党青年局長) – den första kvinnan som tilldelats uppdraget. Premiärministrar som Shinzo Abe och Taro Aso har tidigare innehaft samma post. En ”ungdom” inom japansk politik brukar alltså innebära att man är runt 40 år.

官邸に〝忍者〟参上 「忍者NINJA議員連盟」が安倍首相を表敬 - フォトジャーナル - 産経フォト
Karen Makishima dök upp som rosa ninja i ett möte med dåvarande premiärminister Shinzo Abe (längst till höger) 2018. Skälet till mötet var att uppmärksamma ninjakulturen och försöka marknadsföra den internationellt inför OS, därför bjöd man in ett helt sällskap (忍者NINJA議員連盟). Det tar många år att klättra i den japanska partipolitiken och det gäller att tidigt synas i rätt sammanhang, såvida man inte har rätt nätverk från början vill säga (likt Abe och hans bror Kishi). Makishimas far har arbetat som assistent åt tidigare premiärminister Junichiro Koizumi, men det är en merit som väger lätt i sammanghanget. En ännu yngre politiker än Makishima råkar vara Junichiro Koizumis son, Shinjiro (40 år), som redan har provat på rollen som miljöminister. Många politiker tar chans att pröva på olika ministerposter, utifall tillfälle ges. Så det inte otänkbart att vi får se både Koizumi och Makishima i flera olika roller innan de till sist tar chans mot den absoluta toppen. (Bilden är från Twitter)

Utöver ekonomi och utrikespolitik kommer IT och digitalisering onekligen att stå högt upp på dagordningen framöver, av flera skäl. Dels finns cyberhot och utmaningar mot den digitala säkerheten i Japan. Över 450 miljoner försök till cyberattacker gjordes exempelvis under OS i Tokyo (vilket förvisso var färre än under tidigare OS). Dels har pandemin lett fram en ny arbetssituation i landet där fler jobbar hemifrån. Digitaliseringen i Japan är dock inte lika utbredd som i Sverige, men pandemin har alltså tvingat fram förändringar där fysiska möten och pappersarbeten inte längre kan vara lika förekommande som tidigare. Under coronapandemin upptäcktes dessutom brister i både covid-relaterade applikationer och sajter drivna av regeringen och landets prefekturer, såpass att den första digitaliseringsministern Takuya Hirai kallade det för ”en digital förlust (för Japan)”. En bidragande orsak till problemen har varit att regeringen och lokala myndigheter har haft olika databaser. Därtill saknas tillräcklig IT-kompetens inom den offentliga sektorn, alternativt att byråkratin leder rätt personer till fel plats. Troligen det senare.

Huruvida digitaliseringsminister Karen Makishima är rätt person på rätt plats återstår att se. Hennes föregångare har på många vis redan tagit den största smällen, och nu får hon istället chans att visa på framgång och utveckling på ministeriet, i en tid då Japan närmar sig post-pandemi.

Det är inte ovanligt att politiker som Makishima syns i genomskinnliga plastmunskydd istället för vanliga munskydd. Det gäller även kändisar på TV som i vissa fall vill göra underhållning på ett annat sätt. En av de tidiga pionjärerna inom plastmunskydd bland politiker var tidigare vice premiärminister Taro Aso (nedan). Han klär sig till vardags gärna i hatt och är något av en maffia-figur inom japansk politik. Han har en käft likt Sylvester Stallone med läppar som sticker åt olika håll när han pratar. Att bära solglasögon istället för munskydd (bilden är från tidigare år) fungerar dock bara i faktiskt fascistiska miljöer, alternativt i Sverige, och under coronapandemin fick Aso vackert bära munskydd som alla andra. Han förordade då ett i plast, så att folk inte skulle glömma hans glappa käft. (Bilderna är från Twitter)
小川 巌 sur Twitter : "ガラの悪い暴力団みたいな写真、本人は得意そうですね。それにしても印象が悪い。… "