Hakuho är utan konkurrens tidernas främste sumobrottare. Han har slagit nästintill alla rekord som går att slå och har för närvarande 44 mästerskapstitlar och 1172 vinster i karriären. Han går numera under namnet Hakuho Sho, vilket alltså är ett fullständigt namn baserat på hans ”ringnamn” – det alias som sumobrottare tilldelas när de rekryteras av ett stall och får göra professionell debut. Hakuho representerar Miyagino-stallet och gjorde sin tävlingsdebut i Osaka, 2001. Hans namn betyder ”vit peng”. Peng i detta sammanghang avser en kinesisk mytologisk fågel.

Hakuho föddes i Ulan Bator i Mongoliet och hette till en början Mönkhbatyn Davaajargal. Hans pappa, Jigjidiin Mönkhbat, var en gigant inom mongolisk brottning och vann OS-silver i fristilsbrottning i Mexico City 1968. Det var Mongoliets första medalj någonsin i ett olympiskt spel. På grund av faderns historiska inflytande på hemlandet var Hakuho länge tveksam till att byta namn och medborgarskap. I Japan kan man nämligen inte bära dubbla medborgarskap. Vill man ha ett japanskt pass får man säga upp sitt gamla. Våren 2018 avled plötsligt fadern, varpå Hakuho hösten 2019 deklarerade att han blivit japansk medborgare. Ansökningspapprerna för att säga upp sitt mongoliska medborgarskap skickades in nästan på dagen ett år efter faderns bortgång.

Sumobrottning har i flera år dominerats av utländska brottare som sedermera blir japanska medborgare. Den som är uppväxt med sumobrottning på Eurosport minns kanske Akebono från Hawaii – den tidens stora stjärna. Sedan dess har brottare från Bulgarien (Kotooshu), Estland (Baruto) och Georgien (Tochinoshin) vunnit varsin mästerskapstitel, men de bästa och högst rankade (så kallade yokozuna) kommer från Mongoliet. Den förhållandevis lättviktige Asashoryu (född: Dolgorsuren Dagvadorj) dominerade sporten i mitten på 00-talet, varpå Hakuho tog över tronen efter honom. När tungviktaren Kisenosato, 177 kilo från prefekturen Ibaraki, uppgraderades till yokozuna 2017 var han den första ”japan” att tilldelas titeln på närmare 20 år, vilket säger en del om hur sporten har förändrats.

En barndomsfavorit för egen del var brottaren Toki, i oranget bälte och polisonger, men han skulle senare få sitt rykte nedsvärtat efter olovlig körning och inblandning i en bilolycka (det är alltså förbjudet för professionella sumobrottare att köra bil). Skandaler och kontroverser är långtifrån ovanliga i sumovärlden, och det gäller alltifrån mutor till övervåld inom brottarstallen. Förtroendet för sporten har naggats i kanten, men det fortsätter att vara en tradition som direktsänds av public service-kanalen NHK och håller fulla hus i sex turnerningar varje år (tre i Tokyo och en vardera i Osaka, Nagoya och Fukuoka). Intresset för sporten höjs lite extra när en lokal förmåga slår igenom. I mars tidigare i år var den brösthårige publikfavoriten Takayasu en hårsmån ifrån att vinna sin första mästerskapstitel, men föll på målsnöret till förmån för den flerfaldige mästaren Terunofuji – från Mongoliet.

En sumobrottare väger mellan 150 och 175 kilo och äter i regel cirka 7000 kalorier per dag, nästan tre gånger mer än vad som är rekommenderat en fullvuxen man. Vikten i sig är dock inget problem så länge de är aktiva, eftersom de tränar så intensivt. En sumobrottare går upp cirka fem på morgonen och tränar i ungefär fem timmar fram till lunch, vilket blir första målet mat för dagen. Mycket av fettet håller sig intill hudlagret som en slags stärkande sköld, istället för att röra sig in mot buken och nästla på organen som i sin tur kan leda till högt blodtryck eller hjärt- och kärlsjukdomar. Det är först när sumobrottaren pensionerar sig och måste dra ner på kalorier för att hålla jämvikt vid lättare träning som hälsoproblemen kan uppstå. Studier har visat att medellivslängden på en sumobrottare är cirka 10 år yngre än vad som räknas till normal livslängd, och det är förstås en risk och ett ingångsvärde som de flesta sumobrottare är medvetna om.

Hakuho är fortfarande aktiv, men på gränsen till inaktiv. Den pågående turneringen i Tokyo är den sjätte i rad som han tvingats tacka nej till på grund av skada. Traditionen lyder att en sumobrottare som lämnar så många återbud bör tacka för sig och gå i pension, men Hakuho visar ännu inga tecken på att ge upp.

Möjligen har han också en tanke på de olympiska spelen i sommar. Sumo är förvisso ingen OS-gren, men Hakuho hoppas bli del av invigningsceremonin den 23 juli. Där vill han utföra en dohyo-iri, en slags ringdans som alla mästarbrottare utför innan varje sumotävling. Den högtidliga dansen vill han tillägna sin pappa, silvermedaljören från Mexico City.

Bilden ovan är tagen av FourTildes, CC BY-SA 3.0