Till skillnad från många andra recensioner på den här sidan ska den här recensionen skrivas övervägande och nästan fullt ut i jag-form. Jag är nämligen väldigt förtjust i författaren till den här boken, Hiromi Kawakami. Jag vill tro att det är en av mina favoritförfattare i modern tid, åtminstone i vuxen ålder.

Vad jag gillar med Kawakami extra mycket är att jag inte kan orientera mig i hennes tidevarv. Hon är född 1958, läser jag nu, alltså mittemellan Haruki Murakami och Banana Yoshimoto, men hon hade lika gärna kunnat varit född någon annan gång. För recensionens skull brukar jag ibland grotta ner mig i författarnas liv och bakgrund, men upplevelsen (och kanske framförallt minnet) av en bok brukar ofta bli bättre om man inte redan känner till vem författaren är. Ibland går det förstås att redan vid läsningen av en bok identifiera författaren bakom boken, eller vilken tid hen kan tänkas vara låst vid, men Kawakami upplever jag vara helt vigd åt litteraturens ändamål. Hon skriver exakt vad som faller henne in, och sedan kryddar hon det med spejsad mat och Kafka-liknande drömmar. Detta är förstås bara en idiots inbillningar, men jag är ju å andra sidan bara en läsare och ingen journalist. Jag vill ha en läsupplevelse, inte ett kritiskt öga.

Senseis portfölj skrevs 2001 och gavs ut på engelska första gången 2012 (under titeln ”The Briefcase”). 2017 gjordes ett nytt försök att sälja in den under titeln ”Strange Weather in Tokyo”, vilket för all del inte är en dålig titel. Detta kan nämligen vara den bästa läsupplevelsen av Tokyo som jag på rak arm känner till. Det bästa är centrerat kring en izakaya (en bar fokuserad på mat), och därefter en utflykt. I boken äts det sjögräs, lotusfrukt och flygfisksashimi. Det pratas baseboll (en slags hatkärlek inför storlaget Giants, likt Yankees i New York) och dricks kopiösa mängder sake. Det är vardagsliv lite utöver det vanliga, och utöver det en ovanlig relation mellan en tidigare lärare och hans tidigare elev.

”Sensei” är alltså vad man kallar sina lärare i Japan, och här kanske man ska nämna ett av den japanska litteraturens mest klassiska verk, ”Kokoro” (1914) av Natsume Soseki, som tidigt gick under titeln Sensei no isho (”Lärarens testamente”) och handlar om relationen mellan en yngre man och en äldre man som han kallar för ”Sensei”. I ”Senseis portfölj” är det istället en kvinna som är eleven, vilket i detta fall ställer lite andra känslor på spel. Det var ingenting jag själv reflekterade över när jag läste boken för många år sedan (jag var mer intresserad av maten), och det är värt att notera att boken går före både Knausgård och Sofia Coppola vad gäller tidpunkt (2001). I detta finns också utrymme för lite magisk realism, som kanske syns ännu tydligare i andra böcker av Kawakami, som Hebi wo fumu (”Record of a night too brief”). Om man tycker att Haruki Murakami är lite pervers mellan varven kan man för all del läsa ”The Ten Loves of Nishino”, och om man inte vill leka med tanken eller föredrar socialrealism framför magisk realism så kan jag rekommendera en helt annan Kawakami, nämligen Mieko.

Senseis portfölj är översatt av Lars Vargö, tidigare svensk ambassadör i Tokyo och en flitig översättare av Haiku-dikter. Boken har han översatt med stor omsorg och respekt för japanska ting. Ty till skillnad från Murakami och Yoshimoto, om vi nu ska placera Kawakami däremellan, finns här inga spår av västerländska musikaliska referenser. Här finns förvisso drömmar och ett månljus, men det är varken ”It’s only a paper moon” (1Q84) eller ”Moonlight Shadow” (Kök). Boken är istället vigd åt japansk mat och sprit.

Detta är, vill jag tro, årets läsupplevelse bland japanska böcker på svenska. Det är också berättelsen om Tokyo, hellre än med två amerikaner i huvudrollen (Lost in Translation), som jag tycker hela Sverige borde ha fått uppleva.