檸檬

梶井基次郎

En oförklarlig olycksbådande klump tryckte hela tiden mot mitt hjärta. Skulle jag kalla det för oro? Illamående? Ja, kanske skulle jag kunna likna det vid en baksmälla, fast en baksmälla som infinner sig efter att man druckit varje dag. Så kändes det nu, och det kändes inte bra.

Då menar jag inte att lunginflammationen eller nervsammanbrottet inte var bra. Inte heller skulderna som brännmärkt min kropp. Nej, vad som inte var bra var just själva bördan av denna olycksbådande klump.

Musiken och dikterna som tidigare gladde mig glädjer mig inte längre. Oavsett hur vackert det låter är det tålamodet som tryter. Även om jag anstränger mig för att gå ut och lyssna på musik så klarar jag inte att sitta still mer än några takter. Något får mig att vilja resa mig upp, så jag fortsätter att gå, gata upp och gata ner.

Jag minns att jag brukade tycka om saker och ting som var vackra och sjaskiga på samma gång. Jag tyckte om brokiga bakgator där smutsig tvätt hängde på tork, skräp tumlade runt på marken och man fick en glimt av röran i alla rum. Det fanns något familjärt över dessa bakgator. Kvarteren tycktes på randen till att återgå till jorden, vittrad av regn och blåst. Huslängor stod och lutade och lerväggar stod redan fallfärdiga, redo att falla sönder och samman. Det enda av livskraft var växtligheten, så till den grad att jag själv kunde överraskas av det, bland blommande kannaväxter och solrosor.

Ibland när jag gick dessa gator kunde jag plötsligt skapa illusionen av att jag inte längre befann mig i Kyoto, utan i Sendai eller Nagasaki, hundratals mil härifrån. Jag ville fly från Kyoto till en stad där jag inte kände någon annan, helt ensam. Först och främst för att vila. I ett rum i ett tomt värdshus. Med en ren futonmadrass, ett väldoftande myggnät och en stärkt yukata. Där skulle jag vila i en månad, utan att tänka på något särskilt. Jag önskade innerligt att min stad förbyttes mot en sådan stad i ett enda svep.

När min illusion av denna dröm var täckt och färdig började jag måla den i allt vidare färger. Det blev som en slags dubbelexponering där mina illusioner helt enkelt lade sig över stadens brokiga bakgator. Rofyllt lät jag mig sedan förlora mig i det.

Fyrverkerier var något annat jag tyckte om. Inte själva fyrverkeriet i sig, det kom i andra hand, utan själva fyrverkeripjäserna. De syntes ofta i billiga färger – rött, lila, gult och blått – med olika namn: ”Nakayamatemplets stjärnfall”, ”Blommornas krig”*, ”Döda pampassgräs” – alla de randiga i buntar, shimamoyo, och så ”Vindsnurrorna” förstås, de som var packade var för sig. Allt detta frestade mitt hjärta på ett förunderligt vis.

Vidare förtjusade jag mig i målade glas, som kallades för biidoro, liksom de myntformade ohajiki*, som ibland var formade likt havsrudor och blommor. Små pärlor med hål i tyckte jag också mycket om. Att slicka på dessa blandade färger var en obeskrivlig njutning för mig. De målade glasen hade en särskilt himmelsk svalka i sig. Mina föräldrar brukade skälla ut mig när jag haft dem i munnen, men nu när jag är bortom hopp och värde minns jag det med glädje, lika uppfriskande och poetiskt som själva smaken.

Som ni märker var jag fattig. Därför behövde jag lyxen av att få njuta av dessa ting, om än för bara några småmynt. Det väckte liv i mina känslospröt, och skänkte mig en rent naturlig tröst.

Innan livet började tära på mig brukade jag uppskatta affärer som Maruzen. Där fanns röd och gul eau de cologne och eu de quinine, bärnstensfärgade och jadegröna parfymflaskor i fasettglas och rokoko, likaså pipor och pennknivar, tvål och tobak – jag kunde stirra i timmar på detta. I slutändan kunde jag kosta på mig en fin blyertspenna. Men nuförtiden har Maruzen blivit ännu en i raden av tunga, betryckande platser för mig. Böckerna, eleverna, kassorna – de såg alla ut som indrivande vålnader.

En morgon – det var på den tiden då jag flyttade runt och bodde hos mina vänner – lämnades jag i ett vakuum när min kamrat hade gett sig av till skolan. Då blev jag själv tvungen att ge mig av. Något förföljde mig. Så jag gick gata upp och gata ner, irrade omkring och sökte mig till bakgatorna, som jag tidigare beskrev. Jag stannade till framför en godisaffär, sedan framför en grossist som sålde torkade räkor, torkad torsk och tofuskinn, för att slutligen gå upp mot Nijo längs med gatan Teramachi. Där låg en fruktaffär som jag skulle vilja presentera för er.

Av alla affärer jag känner till borde nämligen detta vara min favorit. Det var på intet vis en praktfull fruktaffär, men den hade en slags inneburen skönhet som för mig kändes uppenbar. Frukterna låg uppradade i gamla sluttande svartlackerade lådor, som i sin tur syntes uppradade högre upp på en höjd ju längre in i affären man såg. Allt var upplagt på ett vis som kunde förstena den som såg på det, likt när ett hastigt tempo av glad och stämningsfull musik möter en Gorgonmask med giftiga ormar i håret. Längst in syntes grönsakerna; morotsblastens skönhet var ärligt talat hänryckande, därtill bönor och vattenkastanjer.

Allt var som vackrast om kvällarna. Teramachi var en livlig gata – inte som Tokyo eller Osaka förstås – men rikligt med ljus som strömmade ut från skyltfönstren. Märkligt var det då att min favoritbutik hade ett egendomligt mörker runt sig. Förvisso låg den i hörnet med ena sidan mot den mörkare Nijo-gatan, fast även huset bredvid, som vette mot Teramachi, var också mörk. Hade det inte varit för just detta mörker hade nog affären inte intresserat mig så mycket, men nu fann jag kontrasten väldigt lockande. Dessutom stack takfoten ut som en keps framför ögonen på huset – inte så mycket en liknelse som för att säga ”Titta, butiken bär ju hatt!” – men även här kan vi såklart tala om ett mörker.

Eftersom allt var så mörkt runt huset syntes det elektriska ljuset som ett glittrigt regn inpå fönsterrutorna. Det var precis så vackert som man kan önska sig. För mig var det ett sant nöje att bara få betrakta fruktaffären, vare sig det var från gatan där ljuset från de nakna glödlampornas spiraltrådar stack i mina ögon, eller genom fönstret från konfektyraffären, Kagiya, på motsatt sida. Det var i sanning en riktig ljusglimt, en sällsynt affär, även för att vara Teramachi.

Just den här dagen råkade jag av en händelse också handla i fruktaffären. De sålde nämligen citroner. Det är förstås inget ovanligt med citroner – de finns ju överallt – men just i den här alldagliga butiken, långt ifrån toppen men heller inte oglamorös, har jag aldrig tidigare sett några.

Jag gillar verkligen citroner, det gör jag. Jag gillar den anspråkslösa färgen med dem, alltifrån fruktens spolformade yta till den citrongula färg som kan pressas ur en färgtub.

Hursomhelst beslöt jag mig för att köpa en citron. Sedan gick jag… ja, vart gick jag? Bara runt staden, en lång stund irrade jag omkring. Mer av intresse var att den oförklarligt olycksbådande klumpen som tryckte mot mitt hjärta tycktes på väg att lösas upp. Det skedde i samma ögonblick som jag höll citronen i min hand. Därför gick jag nu i ett lyckorus. Tänk, så paradoxalt, på gränsen till misstänksamt, att en citron skulle få min envisa melankoli att försvinna! Vilket märkligt ting ett hjärta ändå kan vara.

Det fanns en kyla i citronen som var alldeles enastående. På den tiden hade min lunginflammation blivit värre och jag hade en konstant feber i kroppen. Faktum är att jag brukade hålla i mina vänners händer bara för att briljera med min hetta, då min handflata alltid var hetast. Förmodligen var det just på grund av denna värme som kylan från citronen i min hand kändes så behaglig.

Jag lyfte citronen mot näsan och luktade på den, flera gånger om. Den kom från Kalifornien, inbillade jag mig. Ett klassiskt kinesiskt uttryck, ”slå mot näsan”*, dök upp i mitt huvud. Doften slog mig verkligen. Mina lungor kunde vanligtvis inte bära så mycket luft, men nu fylldes de till bredden. Den friska luften fick nytt varmt blod att resa min kropp och färga mitt ansikte, och det gav mig helt ny energi.

Det hade varit lätt för mig att säga att denna enkla kyla – beröring, doft och syn – var allt jag någonsin önskat mig, men att den här citronen skulle passa mig så perfekt, som handen i handsken, var ändå något mycket märkligt. Det var väl en stundens ingivelse, att det skedde just där och då, som fick mig att känna just så.

Lätt uppspelt, och med ett slag av stolthet, stegade jag fram på gatorna, som en poet i estetisk klädstil. Jag mätte citronen mot min kappa och sedan mot min smutsiga näsduk, funderade kring dess reflektion och tyngdkraft. – Nu, tänkte jag, … vet jag exakt vad den väger.

Det var den här vikten jag alltid hade suktat efter, och jag hyser inget tvivel om att detta var vikten av allt gott och vackert som jag någonsin har vägt. Det kan tyckas som en skämtsam eller idiotisk tanke – men jag var ju mest av allt lycklig.

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt stod jag framför Maruzen. Det var ju en affär jag numera undvek, men just för tillfället kändes det på alla vis överkomligt. – Jag går in och ser vad som finns, sa jag till mig själv. Så jag gick in, utan försiktighet.

Men vad hände? Jo, lyckokänslan som avlöst mitt hjärta höll på att lämna mig. Varken parfymflaskorna eller rökpiporna kunde få mig att inse något annat. Melankolin stod över mig igen, möjligen som ett tecken på trötthet och utmattning efter alla strövtåg, men ändå.

Jag gick mot en hylla med konstböcker. – Att plocka ner en konstkatalog erfodrar alltid extra styrka, tänkte jag. Men när jag plockade ner dem, en efter en, fann jag ingen vidare lust att läsa eller bläddra i dem. Ändå fortsatte jag, som en besatt, men känslan var densamma – att det inte var lust utan tvång som fick mig att plocka ner dem. Utöver det fann jag ingen lust att ens ställa tillbaka böckerna.

Jag fortsatte att plocka och bläddra, jag vet inte hur många gånger. Till sist vände jag mig till den franske målaren Ingres orangefärgade bok som jag tyckte så mycket om, men den var tung och värst av alla. Förbannat! Alltihop var ett lidande. Musklerna i mina händer var fortfarande trötta och utmattade. Deprimerat stirrade jag ner på högen av böcker jag inte längre förmådde läsa.

Vad har hänt med konstböckerna som brukade attrahera mig så mycket? Jag kunde ju njuta av den där stunden man får efter att ha bläddrat i alla böcker, sida efter sida, och sedan tittar upp och möter vardagen igen, alltid med den där olovliga känslan…

– Aha! Just då kom jag att tänka på citronen i min innerficka. – Ja, just det. Tänk, om jag skulle stöka till färgerna på böckerna och stapla upp dem på varandra, med citronen som kronan på verket…

Den lätt sprudlande känslan som väckt mig med välbehag var tillbaka. Jag byggde upp en ny hög med böcker, rev ner allt igen, och staplade upp på nytt. Jag tog ut nya böcker från hyllan, lade till några till högen och tog bort några från högen. Varje gång syntes ett märkvärdigt vackert slott i omväxlande rött och blått.

Till slut var jag färdig. Och med ett lättviktigt hjärta ännu i kontroll tog jag fram min citron, och placerade den överst på slottsmuren. Det var ett mästerverk.

När jag såg på det utifrån syntes det som att citronen hade absorberat alla brokiga färger inuti sin spolformade kropp. Det var magnifikt. Det kändes som att luften inne i den dammiga butiken på något konstigt vis stramades åt och spände sig runt citronen. Jag bevittnade detta för ett kort ögonblick.

Sedan fick jag en ny idé. Den var så märklig så att jag blev närmast skrämd av den. – Tänk om jag bara lämnar allt såhär och går härifrån…?

Jag kände en kittlande känsla i kroppen. – Jag kanske bara ska gå nu…? Jo… eller? Ja, det ska jag! Så jag gick ut, i rask takt.

Den kittlande känslan följde mig ut på gatan och fick mig att le. – Tänk, om den gyllene bomb mitt illvilliga jag nyss placerat inne på Maruzen skulle få hela konsthyllan och mer därtill att explodera, säg inom tio minuter. Sicken fest!

Jag omfamnade denna illusion med stor entusiasm. Den förföljde mig när jag gick. – Den inskränkta affären skulle förvandlas till tepulver, tänkte jag, och fortsatte att gå.

Så gick jag ner mot shoppinggatan, Kyogoku, där biografernas reklamskyltar färgade staden och sin omgivning i märkbart underliga scener.

–SLUT–

Motojiro Kajii (1901-1932) föddes i Osaka och dog i tuberkulos, 31 år gammal. Under sin livstid var han tämligen okänd som författare, men noveller som ”Citronen” och ”Under körsbärsträden” blev senare firade verk. Sättet att placera en citron på en hög med böcker var länge populärt i studentkretsar, inte minst i Kyoto där boken utspelar sig. Fruktaffären (八百卯) som Kajii beskriver fanns på riktigt, men stängdes igen 2009.

”Citronen” (檸檬) skrevs 1924 och finns idag i ett flertal engelska översättningar publicerade online. 1996 publicerades en svensk översättning i tidskriften Halifax, av Mats Karlsson (universitetslektor vid University of Sydney). Tanken med den nya översättningen (2021) är att uppdatera språk och detaljer (se Fotnoter) samt att Citronen blir tillgänglig för vemsomhelst att läsa. Översättningen har skett efter kontakt med Mats Karlsson.

Denna översättning tillägnas min pappa, en annan Karlsson, som har den äran att fylla år idag.

Fotnoter:

*”Blommornas krig” avser tecknet för ”blomma” (花 , hana) som även finns i tecknet för ”fyrverkeri” (花火, hanabi) där tecknet 火 står för ”eld”. Fyrverkeri kan alltså tolkas som att ”blommorna fattar eld”, vilket ger upphov till en del lek med orden. Vissa engelska översättningar av ”Citronen” har missuppfattat att ”Blommornas krig”, ”Döda pampassgräs” (kan även översättas till ”Vissna pampassgräs”) m.fl. inte är en beskrivning av omgivningen utan helt enkelt namn på fyrverkerier. Utöver detta kan man anta att Kajii liknar de billiga fyrverkerierna vid de växter som överraskande blommade på hans brokiga bakgator.

*”Ohajiki” kan liknas vid plattare spelkulor, knappt större än ett 10-kronorsmynt. Istället för att kasta eller rulla mynten brukar de smättas iväg med fingrarna, vilket i generationer har gett upphov till olika ”curlingliknande” spel. Ohajiki säljs i påsar likt puttekulor, oftast gjorda i glas med stänk av diverse färger. Detsamma gäller ”biidoro” som är mer av en dekoration, likt vaser, dricksglas eller glasskålar, där färgerna syns nedstänkta eller doppade som knappliknande godis i botten av glaset. Det kan vara intressant att förstå dessa referenser, i relation till vad Kajii senare upplever bland konstböckerna på Maruzen.

*Uttrycket ”Slå mot näsan” är taget från en text med titeln ”Ordet från en citrusförsäljare (売柑者之言, baikanshanogen). Enligt fotnoterna till originalversionen av ”Citronen” är texten en satir skriven av Liu Ji under Ming-dynastin. Liu Ji (1311-1375) är mera känd som Liu Bowen och var en kinesisk filosof, poet och militärstrateg som tjänade som rådgivare till Ming-dynastins grundare, kejsaren Zhu Yuanzhang (Hongwu-kejsaren). ”Ordet från en citrusförsäljare” skall handla om en man som skär upp en dyr citrusfrukt varpå lukten ”slår honom på näsan” – enligt uppgift en ironisk kommentar till den tidens respektingivande men tomma byråkrati.