名人伝

中島敦

En man vid namn Kichō, från riket Zhou* i staden Handan, avsåg att bli landets främste bågskytt. Han sökte överallt efter en lärare och fick höras om en mästare vid namn Hiei. Ingen ansågs lika mästerlig som Hiei. Det sades att han kunde prickskjuta ett videblad hundra steg ifrån ett videträd. Det sades att det blev träff varje gång, hundra gånger av hundra. Kichō avsåg därför att söka upp Hiei, och där bli hans lärling.

Det första Hiei lärde sin elev var att aldrig mera blinka. Sålunda vände Kichō hemåt, lade sig under sin frus vävstol, vände sig på rygg och tittade upp mot varpen. Tanken var att hålla ögonen öppna när frun trampade igång vävstolen och dess trådar och brädor rusade upp och ner ovanför honom. Hans fru fann honom underlig, till råga på allt pinsam, utifall att någon annan skulle få se vad de höll på med. Men maken tvingade henne att fortsätta, dagarna i ända.

Två år senare blinkade Kichō inte mer. Inte ens om vävstolen rörde vid hans ögonfransar blinkade han. Äntligen kunde han krypa ut ur vävstolen. Så färdig var han nu att om någon skulle vifta med en syl framför ögonen skulle han inte blinka mer. Inte ens gnistor av eld, rök och aska skulle få honom att blinka. Musklerna i ögonlocken förmådde inte längre röra sig, och han sover numera med ögonen öppna. När så en liten spindel lyckades väva ett nät mellan ögonfransarna kände han sig redo att berätta för sin lärare om sin utveckling.

När mästare Hiei fick höra om detta sade han såhär: – Det räcker inte att bara sluta blinka. Du måste lära dig att se. Utveckla din blick. Se det stora i det lilla och detaljerna i verket. När du har gjort det kan du återkomma till mig igen.

Sålunda vände Kichō hemåt igen. Där fann han en lus i sömmen på sina underkläder. Han plockade lusen och knöt fast den i ett av sina hårstrån. Sedan hängde han upp den i fönstret som pekade mot söder, och ägnade dagarna i ända åt att stirra uppmärksammat på den. Varje dag stirrade han på lusen. Till en början såg det bara ut som en vanlig lus. Efter två, tre dagar var det fortfarande bara en lus. Men efter lite mer än tio dagar såg det faktiskt ut som att lusen hade blivit lite större. Mot slutet av den tredje månaden syntes den stor som en silkesfjäril. Scenerna utanför fönstret syntes också annorlunda. Det lätta vårljuset hade gett vika för ett intensivt sommarsken, och de vilda gässen hade flugit över hösthimlen, där snöblandat regn hade fallit från en askgrå himmel. Men Kichō fortsatte tålmodigt att stirra på det lilla leddjuret, hängandes i hans långa hårstrå. Lusen byttes senare ut mot ett dussintal andra, och snabbt hade tre år passerat.

En dag insåg Kichō plötsligt att lusen var stor som en häst! Han slog sig för knäna av upphetsning, sedan gick han ut. Han kunde inte tro sina ögon. Människor var stora som byggnader. Hästar var stora som berg. Grisar syntes stora som kullar, och fåglar syntes stora som vakttorn. Han återvände hem, spände en båge från Yan och fäste en pil från Shuofang*, och släppte iväg den i riktning mot fönstret. Pilen borrade sig igenom hjärtat på den förstorade lusen. Men hårstrået hängde kvar.

Kichō gick omedelbart till mästare Hiei för att berätta om vad han hade gjort. – Du har lyckats! berömde mästaren.

Därefter började mästaren utan förbehåll att berätta för sin elev om konsten bakom mästerligt bågskytte. I fem år hade Kichō grundligen tränat sina ögon, och nu visade sig hans kunskaper överträffa alla förväntningar.

Tio dagar efter mötet med mästare Hiei prövade han att prickskjuta ett videblad hundra steg ifrån ett videträd. Det blev träff varje gång, hundra gånger av hundra. Tjugo dagar senare släppte han iväg en pil med en skål vatten ovanpå dess högra axel. Han siktade perfekt och vattnet i skålen rörde sig inte. En månad senare försökte han skjuta snabbt och effektivt med hundra pilar. Den första pilen blev träffad av den andra pilen, och den andra pilen blev träffad av den tredje. Pilarna klyvde helt enkelt varandras ändar, så att ingen av dem föll till marken. I ett ögonblick syntes hundra pilar som en enda pil, och den sista pilen blev kronan på verket med den största änden. – Bravo! utropade mästare Hiei.

Två månader senare befann han sig oväntat i konflikt med sin fru. För att skrämma henne spände han sin båge från Ugo med en pil från Qi Wei* och siktade mot ögat. Pilen for blixtsnabbt förbi och klyvde tre ögonlock av frun innan hon ens hunnit blinka. Hon fortsatte bara att skälla på honom, som om inget hade hänt. Pilens fart och träffsäkerhet bevisade hur mycket han hade utvecklat sitt bågskytte.  

När Kichō en dag insåg att han inte längre hade något mer att lära från mästare Hiei fick han en olycklig idé.

Han förstod att den ende som kunde mäta sig med hans krafter var mästaren själv. För att lyckas bli landets främste bågskytt var han tvungen att göra sig av med honom. En dag när han gick och funderade på hur han skulle gå tillväga råkade han få syn på mästaren, ensam kommandes emot honom på ett öppet fält. Han spände sin båge varpå mästaren, som känt av hans närvaro, spände sin. För varje pil möttes de på mitten och slog ut varandra. Men när Hiei hade slut på pilar hade Kichō en kvar. När pilen for iväg plockade mästaren en gren av vildrosor och stötte bort den med en sving. Kichō insåg där och då att han inte skulle uppnå sin dröm om att bli landets främsta bågskytt, och en plötslig känsla av skam sköljde över honom. Hiei däremot kände sig påtagligt lättad, och kunde inte hysa någon illvilja mot sin lärling. De omfamnade varandra som lärare och elev och lät tårarna falla till marken. (Här kan vi näppeligen använda dagens känsla för moral när vi analyserar en händelse så som denna. På den tiden kunde en kock vid namn Ekiga servera sin egen son till middag för sin herre, Hertig Huan av Qin, som efterfrågade en måltid han aldrig hade provat förut. Och den då 16-årige Shi Huangdi, framtida kung av Qin och Kinas första kejsare, våldtog sin fars favoritkonkubin tre gånger samma natt som han dog. Båda två av dessa historier härstammar från samma tidsperiod.*)

När de omfamnat varandra kände mästaren en oro för att Kichō skulle frestas att utmana honom igen. Han funderade därför på en ny utmaning för sin elev som skulle få honom på andra tankar. Han vände sig mot Kichō och förklarade att han nu hade lärt honom allt han kan. – Om du önskar veta mer borde du gå västerut, mot de ruggiga bergen i Huoshan*. Sök dig upp till toppen. Där finner du en mästare vid namn Kanyō. Ingen, död eller levande, kan mäta sig med honom. Våra bågskyttekonster är ett barn i jämförelse. Det finns ingen mästare du kan be om som är mer mästerlig än Kanyō.

Kichō begav sig genast västerut. Mästarens ord om att deras bågskyttekonster var som ett barns fyllde honom med mod och självkänsla. Om detta stämde skulle det innebära att hans dröm om att bli landets främste bågskytt ännu gick att uppfylla. Han fortskred i all hastighet, ivrig att få träffa denna man som skulle bevisa om han sköt som ett barn eller inte. Efter en månad av leda, över branta klippor, med slitningar på knän och sulor, var han äntligen framme.

Mannen som mötte honom på berget var gammal och grå, med en fåraktig, saktmodig blick. Han måste varit hundra år gammal. Hans långa vita skägg släpade mot marken när han gick, såpass böjd i ryggen var han.

Utifall att den gamle mannen skulle vara döv höjde Kichō rösten och presenterade sig själv. Sedan utan att vänta på mannens svar tog han fram sin båge och spände den. I samma stund flög en flock fåglar förbi högt ovanför dem. Med en enda pil föll fem fåglar ner till marken.

– Du verkar närmast färdiglärd, sa mannen med ett leende. Men det är bara färdigheter på färdigheter. Du, min vän, verkar inte kunna bågskyttets icke-konster.

Den gamle mannen ledde en frustrerad Kichō bort till en klippkant, ungefär två hundra steg från bergstoppen. Klippan var så hög och så brant att man omedelbart fick svindel när man såg ner på strömmen nedanför. På klippkanten fanns en sten som den gamle mannen ställde sig på. Den var långtifrån orubblig. – Nå, kan du visa mig dina färdigheter igen på denna sten? frågade mannen.

Kichō kände att det var försent för att backa, tog ett par steg fram och ställde sig på stenen. Den vacklade ordentligt. Precis när han lyckades få fram en pil föll en liten sten från klippkanten. När han följde stenen med blicken hukade han sig på sin egen. Nu vacklade även benen, och svetten dröp ända ner till hälarna. Den gamle mannen bara skrattade, räckte honom sin hand och bytte plats med honom på stenen. – Nu ska jag visa dig vad bågskytte handlar om.

Ännu tagen med hjärtat i svikt och blek i ansiktet frågade Kichō: – Men, vad är din båge? Mästaren syntes med bara händer.

– Båge? skrattade mannen. Pil och båge behövs bara i bågskytte. Men i icke-skytte behövs inga svartlackerade pilar eller bågar från Shushen.

Just ovanför dem flög en glada runt i en cirkel. Den syntes så högt upp att den inte var större än ett sesamfrö. Den gamle mannen fäste en osynlig pil på en osynlig båge och spände den som i en fullmåne. Sedan släppte han den osynliga pilen, och fågeln föll ner som en sten från luften, utan ett vingflax.

Kichō fylldes med fasa och bestörtning. För första gången hade han fått uppleva konstens allra djupaste avgrund.

Han stannade med den gamle mannen i nio år. Ingen fick veta vilken slags träning han hade fått under denna tid.

När Kichō kom ner från berget igen efter nio år syntes det att hans utseende hade förändrats. Folk förvånades av att hans tidigare svulstiga och djävulska ansikte belagts med skuggor, nu uttryckslös som en trädocka. När han besökte sin gamle mästare Hiei bemöttes han dock med uppmuntran. – Jag ser att du kommit att bli en mästare utöver alla andra. Det finns ingen som kan mäta sig med dig längre!

Staden Handan välkomnade honom tillbaka som den store mästaren. De väntade ivrigt på att få se vad landets främste bågskytt hade att visa upp.

Men Kichō vägrade att visa upp några färdigheter. Nej, han plockade inte ens upp bågen. Faktum är att bågen hade lämnats kvar uppe i bergen. När han fick frågan varför han hade övergivit bågen svarade han trotsigt: – Den bästa handlingen är en ogjord handling. Det bästa ordet ett osagt ord. Det bästa skottet är ett olossat skott.

Folk lyssnade och förstod. Faktum är att de kände vördnad och stolthet inför hans ord. Ju mer Kichō inte syntes med en båge desto mer växte han i ära och ryktbarhet.

Senare började rykten spridas i staden. Varje natt efter midnatt hördes ljudet av en bågsträng från toppen av Kichōs hus. Det sades att bågskytteguden som vilade i mästaren lämnade kroppen när han sov, därmed höll han sig beskyddad hela natten lång. En köpman i närheten berättade att han en natt hade sett Kichō ovanför sitt hus, svävandes på ett moln i batalj med de gamla mästarna Gei och Yang Youji*. De tre mästarna sågs skjuta pilar i ett band av ljusblått sken upp mot natthimlen, innan de försvann mellan Sirius och Orion. En annan historia berättar om en tjuv som försökte bryta sig in i Kichōs hus, varpå en våg av dödlig energi slog emot hans panna och golvade honom till marken. Sedan dess har folk med onda avsikter undvikit området, och kloka fåglar flyger en annan väg runt hans hus.

I takt med att mystiken tätnade blev mästare Kichō allt äldre. Utan en tanke på bågskytte hade själen funnit en annan stillhet. Hans uttryckslösa, trädockelika ansikte hade blivit om möjligt än mer uttryckslöst, och han talade så sällan att det gick att fråga sig om han överhuvudtaget andades. – Jag kan inte längre skilja på honom och mig själv, sade han en gång. Jag kan inte längre skilja rätt från fel, ögat från mitt öra, örat från min näsa, och näsan från min mun. Så talade mästaren under sina sista levnadsår.

Fyrtio år efter att han stigit ner från bergen i Huoshan gick han bort, tyst och fridfullt som ett rökmoln. Under dessa fyrtio år talade han aldrig om bågskytte. Eftersom han inte gjorde det visste folk inte ens om han någonsin brukat pil och båge. Som författare önskar jag såklart ett lyckligare slut på denna saga, att mästaren åter skulle få visa sina mästarkonster under återstående delen av sitt liv, men det går inte att ändra på historien såsom den förtäljer. Faktum är att det finns inget att berätta om Kichō på äldre dar, annat än hans bortgång. Förutom den här egendomliga historien:

Denna historia utspelade sig ett par år före hans bortgång. Kichō hade blivit bjuden hem till en vän, varpå han där såg fick syn på ett bekant föremål. Men han kunde inte komma på dess namn eller vad det var till för. Således frågade han ägaren till huset: – Vad är detta? Och vad är det till för? Vännen bara skrattade, i tron om att han skämtade. Så han frågade igen. Vännen tycktes inte förstå honom, så han gav honom bara ett sniket leende. Så han frågade en tredje gång, den här gången med allvarlig uppsyn. Vännens ansikte fylldes av förvåning, och de stirrade länge in i varandras ögon. När vännen till slut förstod att hans gäst inte längre skämtade, eller verkade från vettet, uttryckte han med bestörtning och skälvande röst: – Å min mästare! Den främste av dem alla! Har han glömt bågen? Å, han har glömt vad den heter och hur den fungerar!

Det sägs att en lång tid efter detta, i riket Zhou i staden Handan, gömde målarna sina penslar, musikerna klippte sina strängar*, och hantverkarna vågade inte längre skrida till verket.

–SLUT–

Atsushi Nakajima (1909-1942) var en japansk författare inspirerad av klassisk kinesisk litteratur. Flera av hans verk är kortnoveller baserade på Kinas historia; folksagor, myter och legender.

Nakajima är mest berömd för Sangetsuki (1942). Verket översattes till engelska 2011 (”Moon Over the Mountain and Other Stories”) där även Mästaren finns med. 2021 kom en ny engelsk översättning av just Mästaren, utgiven av Maplopo.

Översättningen till svenska är baserat på originalet, som finns tillgängligt gratis här och som radiodrama på YouTube.

Detta är, mig veterligen, första gången Nakajima översätts till svenska.

Kuriosa: I manga- och animeserien Bungo Stray Dogs (där alla karaktärer baseras på författare) har Atsushi Nakajima huvudrollen. Han för sig där med en superkraft kallad ”odjuret under månljuset” (gekka-ju). Där tar han formen av en tiger och kan i par med Ryunosuke Akutagawa (Rashomon) växa sig ännu starkare. Mer om Bungo Stray Dogs kan man läsa här.

Fotnoter:

*Zhou var en stat och rike i nordöstra Kina (403-222) där Handan utgjorde huvudstad. Staden belägrades av Qin och Shi Huangdi (259-210), Kinas första kejsare. I riket Zhou fanns en mur som under Qindynastin byggdes ut och kom att bli den Kinesiska muren.

*Shuofang var ett befäl i närheten av Zhao, vad som idag är en del av inre Mongoliet. Pilens skaft tillverkades av en särskild malört (artemisia princeps). Namnet på latin härstammar från gudinnan Artemis. Själva bågen från Yan (riket öster om Zhou) tillverkades av tjurhorn.

*Qi Wei (kan också stavas Qiei eller Quiei) lär vara en plats där berömda pilar tillverkades, oklart vart. Ugo kan däremot härledas till den Gule kejsaren (Huangdi) som efter sin död enligt legenden släppte sin båge uppifrån en drake som bar honom upp till himlen. Troligen rör det sig om en metafor och att det faktiskt inte behöver vara just den gula kejsarens båge som Kichō håller i handen.

*Parentesen som Nakajima lägger in angående ”dagens känsla för moral” kan förstås ställas i ytterligare kontrast till dagens känsla för moral. Exempelvis kan man fråga sig vart Kichōs fru tog vägen, nio år efter att han lämnat henne. Mästaren publicerades första gången 1942 då Nakajima bodde i Palau för att behandla sin astma. Han undvek alltså andra världskriget, men gick bort samma år.

*Huoshan (霍山) antyder att novellen utspelar sig ganska långt söderut av riket Zhou. Bergen i Houshan ligger i dagens Anhui-provinsen, mellan Shanghai och Wuhan. På japanska läser man berget som Kakuzan (霍山) vilket alltså inte är ”Gula berget” (黄山) Huangshan i samma provins, eller för den delen Kazan (華山) Huashan, i Shaanxi-provinsen.

*Yang Youji och Gei tillskrivs som två olika mästare, men historieböckerna antyder att det ska vara en och samma person. Yang Youji (養由基) var en berömd general och bågskytt under Vår- och höstperioden (770-481) som tidigare gick under namnet Gei. Det är också han som har gett upphov till berättelsen om att prickskjuta videblad hundra steg ifrån ett videträd.

*Strängar som klipps avser specifikt en Se (瑟, på japanska Shitsu), vilket på svenska kan bli lätt obegripligt. En Se var en antik föregångare till många cittror, däribland den modernare varianten guzheng. Antalet strängar på en Se varierade mellan 23 och 25.

***

Denna översättning tilldelas min mamma som har den äran att fylla år idag.