Breasts and Eggs inleds med att frilansaren Natsuko får besök av sin syster och systerdotter från Osaka. Systern är i Tokyo för en bröstoperation, varpå hennes 12-åriga dotter skriver ner det mesta i en dagbok: upprivna tankar om mens (varför det heter mens och inte moons, som i det japanska ordet för menstruation, gekkei 月経, där 月 betyder måne, eller månad) och varför hon inte förstår sig på sin mamma längre.

Natsuko själv vill gärna ha barn, men helst utan man, och helst utan sex. Här träffar hon på läkaren Aizawa, barn till en spermadonator, och delar tankar med den frispråkige författarkollegan Rika: Om du vill ha barn finns ingen anledning att bli insvept i en mans lust. Det finns ingen anledning att bli insvept i en kvinnas lust heller. Det finns ingen anledning att bli intim överhuvudtaget. Allt du behöver är viljan. En kvinnas vilja.

Författaren Mieko Kawakami fick Akutagawapriset (Japans största litterära pris) för sin kortnovel Chichi to Ran (乳と卵) 2008. Novellen har senare omarbetats och utkommer nu i en längre version med lite nya referenser närmare 10-talet. När engelsk press vill lansera Kawakami, tillsammans med Sayaka Murata, som en ny våg japanska feministiska författare bör man kanske ha i åtanke att detta är författare (70-talister) som funnits på tapeten i mer än tio års tid. Kawakami har tidigare diskuterat kvinnoporträtt med bland andra Haruki Murakami, en diskussion som nu finns delvis återgiven på engelska.

En måttstock på huruvida man tycker om en bok eller ej brukar vara om man minns den i efterhand. Jag har dock inget minne av Kawakamis bok ”Ms Ice Sandwich” från 2017. Jag minns inte vad den handlade om, bara att jag läste den och att den hade ett färgglatt omslag. Var det en tillfällighet kanske, en brist på stundens ingivelse? Eller fanns det något osentimentalt med boken (eller med mig) som inte tog sig in? Det som på engelska brukar beskrivas som quirky (ovanligt, knäppt, excentriskt) upplever jag mer i exempelvis Muratas bok ”Hur mår fröken Furukura?” (som nu finns utgiven på svenska) eller i stunder hos den fantastiska Hiromi Kawakami (”Strange Weather in Tokyo”). Vad som egentligen är ”strange” eller kontroversiellt kan verkligen diskuteras, för i många fall upplever jag Mieko Kawakami som en allmänt väldigt gångbar författare, med en global appeal. Hennes omhuldade Kansai-dialekt (ett särskilt sätt att prata på om man kommer från Osaka) går dessvärre lite förlorad i översättningen.

Breasts and Eggs lämnar dock ingen oberörd. Det finns scener som är så tydliga och målande att det lätt kan föreställas på en bioduk. Bröst och ägg figurerar på alla sätt och vis, finurligt och dramatiskt. Inledningen är stark, liksom slutet, ett lite för långt mellanparti kan jag tycka, men många gånger intensivt och mäktigt. Om jag tidigare hade ett obemärkt öga till Kawakami så har jag det inte längre.

Det är en bok och en författare som lär få sitt svenska uppvaknande så småningom.