Naomi Osaka är faktiskt född i Osaka. Men hennes mamma, som också heter Osaka, kommer från den norra ögruppen Hokkaido och har således inget med staden Osaka att göra. Hennes pappa, som inte heter Osaka, kommer från Haiti, och hela familjen växte upp i New York. Naomi och hennes syster Mari fick en till stora delar ”japansk” uppväxt, vilket sägs vara den huvudsakliga anledningen till att Osaka valde att representera födelselandet Japan när hon väl började spela tennis på proffsnivå.

Idag är Naomi Osaka världens rikaste idrottare på damsidan. 2020 passerade hon kollegan Serena Williams som den kvinna i världen som tjänar mest pengar på sin sport. Ändå är hon långtifrån den mest framgångsrika. På tre år har hon vunnit tre Grand Slam-turneringar, ett för vardera år, vilket är tre titlar färre än vad Williams (totalt 23 titlar) mäktade med vid samma ålder.

Lukrativa sponsorkontrakt – ANA, Nissin och Nike – och en stor medial uppbackning mellan de två finansiella kraftverken Japan och USA förklarar mycket av hennes ekonomiska framgång. Till det tillskrivs också en finurlig personlighet som många är nyfikna på. Ögonblicket när hon vinner sin första Grand Slam (US Open 2018) och i skam fäller ner kepsen över ansiktet i tårar under prisceremonin – efter att den amerikanska hemmapubliken buat ut henne till stöd för motståndaren Williams, som tidigare under matchen fått ett utbrott på domaren – är en för modern tid stor idrottshändelse, inte långt ifrån de klassiska klippen på Borg och McEnroe.

Vad som länge fascinerat med Osaka är hennes uppenbara skörhet. Hennes twitter-konto har varit en slags studie i oro och personlig utveckling – “… jag säger åt mig själv att växa upp men det verkar ta tid…”, ”… jag kan inte bestämma mig för om min röst är ljus eller mörk…”, ”… jag har så många tankar i huvudet men Twitter tillåter inte att jag skriver ut mina fulla potential lol…” – som på senare tid vuxit till en mer bestämd kamp för diskriminering och inte minst Black Lives Matter-rörelsen. ”Jag är färdig med att vara blyg”, skriver hon. I senaste US Open-turneringen 2020 vägrade hon först att spela turneringen med anledning av mordet på George Floyd, för att sedan bära svarta munskydd inför varje match med namn på de många afroamerikaner som fallit offer för polisvåldet i USA.

”Jag är svart kvinna först och idrottare sedan” är en stark kommentar som kan te sig lite genant eller besvärande för vissa japaner, som kanske allra mest vill se Osaka som en idrottare och lite mindre tänka på att det finns orättvisor i världen, till och med i Japan. I folkmun kallas japaner med föräldrar från andra länder för haafu (half, eller halv), en benämning som aldrig varit särskilt kontroversiell (men icke desto mindre diskriminerande i praktiken) eftersom den syftar till alla icke-japanska länder, oavsett ras, kön eller religion. I somras kom Osaka på kant med några japanska twittrare (Osaka själv talar inte japanska flytande) när hon uttryckte sitt stöd för Black Lives Matter-rörelsen i födelseorten Osaka. Men som hon själv senare twittrade: ”de (Japan) har bara några dåliga äpplen som alla andra.”

Onekligen ställer hon dock en del frågor till sitt födelseland, där representationen av svarta är låg. Ett exempel på nonchalansen har varit förekomsten av ”blackface” inom japansk underhållning – ett kulturellt ”fenomen” som introducerades för japanerna som ”etiopisk underhållning” av vita amerikaner när Japan öppnade upp för internationell handel under andra halvan 1800-talet. Hållningen därefter har många gånger varit att rasistiska skämt inte är ett problem, och utifall att det är ett problem så är det ett ”amerikanskt problem”, inte olik den debatt som förts och förs i Sverige. När USA själva (liksom Kanada och Justin Trudeau) börjat ta itu med frågan har även vissa japanska mediabolag börjat göra det, genom att gå ut och säga att man inte längre accepterar förekomsten av ”blackface” i sina TV-program. Inom mediabranschen och inte minst inom idrottsrörelsen hittar vi idag flera framgångsrika japaner med multietnisk bakgrund, och deras ljusa eller mörka röst betyder förstås väldigt mycket.

Att inte längre ursäkta sin framgång, som Osaka länge gjorde, kan väcka både hopp och anstötning, rabalder och misstro. Att bara vara världens bäst betalda idrottskvinna lämnar förstås ingen oberörd och ger onekligen upphov till känslor, som avundsjuka eller drev. På hennes Twitter-konto satt länge en fastnålad tweet: this page will only have good vibes from now on (”den här sidan kommer bara ge positiva vibbar från och med nu”).

Vi får se om den vibben följer med henne när Osaka vänder blicken mot Tokyo och de olympiska spelen i sommar.