33. Abenomics? Nja, Abenolympics

阿部兄弟

Abekyoudai

Syskonen Abe skrev historia när de som syskon vann varsin olympisk guldmedalj i judo på samma dag, den 25 juli 2021. Broder Abe har ett intressant förnamn, 一二三 (Hifumi), vilket är tecken för ett, två, tre. Syster Abe heter 詩 (Uta), vilket kan betyda poesi.

Idrotten kan vara just poetisk. Att man på förhand inte vet hur det ska sluta, och känslorna ibland övergår ens förstånd. Men inramningen för detta OS har ju varit allt annat än vacker. Så man får verkligen pressa fram känslor för att finna dem.

Svett och tårar brukar prägla en judomatch. Den kan vara över på tre minuter, men kan också gå till förlängning och hålla på i all evighet. Upptrappningen till detta OS kändes just som en förlängning, men själva matchen – det olympiska spelet – gick många obemärkt förbi.

Under avslutningsceremonin vältrade missnöjet över på Twitter. 日本の恥 (Nihon no haji) skrev någon (”en skam för Japan”) – en term som trendade mycket i samband med alla skandaler inför OS. 日本らしさ (Nihon rashisa) trendade också. Det betyder enligt en twittrare att ”man anstränger sig för att göra något som man egentligen inte kan”. Det brukar bli så ibland när Japan ska visa upp sig för omvärlden och fastnar mellan egna uttryck och vad man tror att omvärlden vill ha. Resultatet blev att ingen förstod.

Många lustgjorde sig över teckenspråkstolkaren i grannkanalen som även han såg skeptisk ut när han skulle gestikulera alla danser och framträdanden. Det blev lite som att bevittna stämningarna runt Melodifestivalen. Twitter-flödet sögs upp av ironi och kritik. ”Pinsamt…” ”Men gud…” ”Vad är detta?” Folk tycktes inte heller vilja förstå. Men sanningen var väl den att avslutningen var bättre och mer sammanhängande än inledningen, om än att de ungdomliga, kreativa dragen helt lämnades åt sidan även denna gång. Kompositören Keigo Oyamada (Cornelius) och koreografen Mikiko lyste med sin frånvaro, och man får nog lov att säga att det lilla inslag som Tokyo bidrog med under avslutningsceremonin i Rio 2016 var stämningsfullt bättre än hela invigningen och avslutningen tillsammans.

Det finns fler popkulturella referenser i detta klipp på en och halv minut än vad fyra respektive två timmar gav från ceremonierna i Tokyo. Som Tokyobo blir man lite lätt uppriven – endast en fjärdedel av det som var planerat för invigningen och avslutningen kom med i själva slutprodukten – men det gäller att se till pandemiläget och blicka framåt.

Alltså. Om man vill summera spelen får man göra det på idrottarnas vis. I detta OS ställde Japan upp med rekordmånga atleter (582) och vann följaktligen fler guld och medaljer än någonsin tidigare. Det bjöds på många överraskningar och flera besvikelser, sällan något mellanting. De största namnen i sina respektive grenar (Naomi Osaka, Kento Momota, Kohei Uchimura m.fl.) vann inget alls, medan helt nya ansikten gjorde sig kända över en natt. Comebacken för simmaren Rikako Ikee blev en höjdpunkt för många, men de allra största ögonblicken var nog de som man på förhand inte kunde förutse.

Bäst, eller kanske snarare roligast, att följa var damlaget i basket som tog sig hela vägen till final och därmed tog sin första OS-medalj någonsin. I finalen tog det stopp mot USA (75-90) men silver är kanske den största bedriften japansk basket har upplevt. Tränaren Tom Hovasse har ägnat sig åt basket i Japan sedan 90-talet (med en kort stint i NBA-laget Atlanta Hawks) och det syntes att laget var väl synkat, toppformade och totalt orädda för motstånd som på pappret skulle vara mycket bättre. För herrlaget och NBA-proffsen Rui Hachimura och Yuta Watanabe blev det däremot uttåg direkt. Tre förluster i gruppspelet – och utan publik saknades gnistan för att skrälla.

Sämst blir alltså allting utan publik. Några noterade kanske åskådare på arenor i Miyagi, Ibaraki och Shizuoka. Det var Tokyo som satte sina egna rekommendationer, och sedan fick prefekturerna utanför bestämma själva. De flesta sa nej till publik. Tanken var att en miljon skolbarn skulle få bevittna spelen, men i slutändan blev det bara ett tusental. 400 elever från en grundskola i Kashima fick se fotbollsmatchen mellan Honduras och Nya Zeeland på Kashima Soccer Stadium. Honduras vann med 3-2.

Yngst: Momiji Nishiya (13) och Funa Nakayama (16) vann guld respektive brons i skateboardens street-gren. Däremellan knep brasilianskan Rayssa Leal (13) en silvermedalj. Leal har enligt rapporter redan skaffat advokat och varumärkeskyddat sitt namn i hemlandet. Momiji Nishiya skulle enligt egen utsago fira sitt guld med yakiniku (grillat kött) med familjen. ”Veteranen” Aori Nishimura (19) slutade överraskande sist i finalen. Besviken blev även Misugu Okamoto (13) som föll med brädan i slutsekunderna av park-grenen och därmed missade chansen till medalj. Bronset knep brittiskan Sky Brown (13). Vann gjorde Sakura Yosozumi (19). Tvåa kom Kokona Hiraki (12). Hon är alltså yngst.

Äldst: Yukiko Ueno (39) och Hayato Sakamoto (32) var veteranerna i det softboll- respektive basebollag som slog USA i varsin final på dam- och herrsidan – en verklig prestigeseger för Japan där baseboll är nationalsport. På herrsidan har man aldrig tidigare vunnit OS-guld i baseboll – och detta var förstås mästerskapet då det skulle ske. Pitchern Ueno har vunnit medaljer förut (detta var hennes tredje i OS). Slagmannen Sakamoto spelar till vardags i Yomiuri Giants (huvudstadslaget nummer ett). Många längtar nu tillbaka till Tokyo Dome och att basebollsäsongen ska återupptas igen. Giants och Swallows (det andra laget) är en ofrånkomlig del av Tokyos puls, vare sig man tycker om baseboll eller ej.

Störst: Aaron Wolf vann guld i judo i 100-kilosklassen. Japan dominerade som vanligt judoscenen (nio guld blev det till slut) men i de tyngsta viktklasserna är det mera ovanligt att man vinner. Nu vann Wolf i den nästa tyngsta herrklassen och Akira Sone i den tyngsta damklassen (+78 kilo).

Minst: Sena Irie vann guld i fjädervikt i boxning. Helt okänd och 20 år gammal från sanddynerna i Tottori slog hon Nesthy Petecio från Filippinerna i finalen. Hennes namn (聖奈) ska enligt uppgift vara inspirerat av den förre F1-föraren Ayrton Senna.

Fler ögonblick från TV och mobil nedan:

  1. (Bild längs upp till vänster) Jun Mizutani och Mima Ito vann överraskande guld i bordtennis mot Kina (mixad dubbel). Det var första gången någonsin damer och herrar tävlades tillsammans i ett olympiskt sammanhang. I övrigt vann Kina guld i alla andra discipliner från bordtennishallen i Tokyo Metropolitan Gymnasium.
  2. (Bild i mitten till vänster) Man får nästan lite Lilla Sportspegeln-vibbar av japansk sport-TV ibland. Här är det skateboardåkaren Yuto Horigome som berättar om sin ”nästa dröm”, rak i rygg och med handen om brädan. Notera att en glasvägg på hjul skiljer programledaren från gästen. Det är för att virus inte ska flyga emellan.
  3. (Bild längst ner till vänster) Surfaren Kanoa Igarashi studerar sin medalj och verkar inte riktigt nöjd. Det blev silver för hemmahoppet, vars pappa brukade dominera surfarscenen på Tsurigasaki Beach i Chiba, men vågorna var inte på sonens sida i finalen. Hans berättelse finns att läsa här.
  4. (Bild längst ner till höger) Finalen i klättring var ingen höjdare enligt de som bevittnade spektaklet. Ändå blev resultatet i damfinalen precis som förväntat. Janja Garnbret från Slovenien vann, Miho Nonaka kom tvåa, och veteranen Akiyo Noguchi fick äntligen avsluta karriären med en bronsmedalj. Hennes berättelse finns att läsa här.
  5. (Bild ovanför prispallen) Detta var ett ögonblick i ordets rätta bemärkelse. Karateutövaren Kiyou Shimizu hade en alldeles otrolig uppsyn när hon utförde en Kata (konströrelse) på anrika Budokan i Tokyo. Dessvärre blev det silver. Hur denna gren ska överleva framtida OS utanför Japans gränser kan man verkligen fråga sig. Det kändes mer som ett isolerat uppträdande för invigningsceremonin. Men icke desto mindre en händelse att minnas.
  6. Bannern eller vad man ska kalla det i högerkant är en bild från utkiksplatsen Shibuya Sky, tagen av あゆ från Twitter-kontot @auki99. Ett kärlekspar reflekteras mot rutan som blickar ut över Tokyo. Bilden blev talande för hur känslorna befann sig runtomkring när Olympiastadion gapade tom.
RankTeamGoldSilverBronzeTotal
1 United States394133113
2 China38321888
3 Japan27141758
4 Great Britain22212265
5 ROC20282371
6 Australia1772246

Medaljtabellen säger något om världsläget. De tre största ekonomierna i topp, även fast Japan lär synas längre ner nästa gång. Kina och USA lär byta plats, och nästa gång kanske ROC blir Ryssland igen. Men Japan kommer då alltid vara Japan, även om detta OS blev för dem något väldigt oklädsamt.

***

Om man har tillgång till DN kan man läsa en djupgående text om judo och syskonen Abe av Torbjörn Petersson här. DN i stort är lite för mycket USA-vän för att deras porträtt av Japan ska bli begripligt. Men under OS har de haft en gedigen bevakning med flera inslag och goda djupdykningar. Vän av Japan kan förvisso sakna Monica Braw och japanologens perspektiv, för i många fall rör det sig om gamla berättelser som får nytt liv, snarare än en utveckling på tidiga berättelser. Det beror förstås på att bevakningen av Japan är så sporadisk. ”Gemenskapen med den viktiga demokratin (Japan) måste stärkas” skrev DN i en ledare efter OS. ”Relationen till Japan måste uppvärderas” skrev Gustaf Reinfeldt tidigare i Dagens Industri. Men vad gör svensk media själva för att fördjupa denna relation? Det rör sig uppenbarligen om polemik och olika intressen från vänster till höger. Vänstervriden media som Aftonbladet skriver i vanliga fall nästan aldrig något om Japan, därför att det skulle kunna tolkas som något av en flört med manligt kodat högerspöke. Sanningen är ju den att Japan är en blandning av både ideologiskt rött och blått, att kulturen och dess övernaturliga varelser gärna är tvåkönade, och att konflikten snarare ligger i det västerländska och det österländska, enkelt uttryckt en konflikt mellan olika religioner. Ur ett österländskt perspektiv kan svenska medier lika gärna sitta i samma båt, och med amerikaniseringen av Sverige har vän av Japan svårt att se något annat än kontraster från alla håll och kanter. (”Japaner måste bli bättre på engelska” skriver Reinfeldt, men det kommer inte att ske. Svenskar som pratar engelska är en gradvis skiftning av skådespel, medan det för många japaner innebär något mycket mera existentiellt utmanande. Språket bygger kulturen och tvärtom, därför är kommunikation på engelska ingen rättmätig brobryggare. Översättning och tolkning torde vara bättre.) I svenska medier kan man genom engelskan omvärdera sin syn på USA varje dag, medan Japan får en chans per år. Om man vill åt en mer tankemässig mångfald och jämlikhet bör det tas i beaktning.

Det kursiva ovan får stå för undertecknad. Delar var tänkt för Kvartal men fick inte plats.