Terminal: Boredom är en serie kortnoveller skrivna under 70-talet fram till 80-talet, med 60-talets förtecken. Boken inleds med ett framtida matriarkat där männen lever isolerade och kvinnorna styr – fram till att en pojke flyr sin isolering och en ung kvinna kommer på andra tankar. Andra berättelser kan vara för den tiden samtida, rentav nostalgiska, med diskussioner rörande familj, relationer och arbete. Det är berättelsen om arbetetsflödet och avhumaniseringen i samhället som har gett upphov till titeln Terminal: Boredom (Terminal: Tråkighet).

Författaren Izumi Suzuki tillhörde den andra vågen science fiction-författare i Japan som vände sig ifrån det amerikanska inflytandet och ville skapa något mera eget. Som kvinna var hon tämligen ensam i genren, och det går att se hennes böcker som feministiska föregångare till verk som ”Handmaid’s Tale” (Margaret Atwood) eller författare som Ursula K. Le Guin och Suzy McKee Charnas. Mellan män och verklighet förs också tankar till Kurt Vonnegot och Ryu Murakami.

Suzukis litterära karriär var kort och intensiv, och hennes texter sprudlar av attityd. Hon föddes i Shizuoka 1949 och begick självmord i Tokyo 1986, 36 år gammal. 1973 gifte hon sig med den innovativa saxofonisten Kaoru Abe, kusin till den inflytelserike smörsångaren Kyu Sakamoto (Sukiyaki). Båda dessa herrar skulle dö unga i olyckor, före det att Izumi tog sitt liv.

Suzuki och Abe hade ett stormigt förhållande, såpass välkänt eller ökänt att det blev föremål för en bok och sedermera film, ”Endless Waltz” (1995), regisserad av Koji Wakamatsu – en av pionjärerna inom ”pink film” som hade sin guldålder mellan 60- och 80-talet. Pink-filmer kännetecknades för dess erotiska inslag och blev inpå 70-talet alltmer våldsamma. Till detta kan tillskrivas många klassiska filmer, musik och skådespelare, som ”Sex and Fury” (1973) med Reiko Ike och Christina Lindberg. Filmbolaget Toei gick även andra, mindre erotiska vägar med filmserier som ”Female Prisoner Scorpion” (med Meiko Kaji i huvudrollen). Även Suzuki var en skådespelare inom pink-filmer på 70-talet och finns med i några av Wakamatsus tidiga filmer. Under denna tid gick hon under annat namn, Naomi Asaka.

Mycket av detta bland japansk film inspirerade Quentin Tarantino och ”Kill Bill”. Hans senaste film och bok, ”Once Upon a Time in Hollywood”, utspelar sig under ungefär samma tidsperiod som Suzuki (1969). Tarantino satt nyligen som gäst i “Real Time with Bill Maher” och menade att vi lever i en tid där ideologi trumfar konsten (och att det är tråkigt menar han), men att historien samtidigt lär oss att det förmodligen bara är en fas. Utifrån detta kan man se på ”Terminal: Boredom” som något hoppfullt lika gärna som dystopiskt, att det kanske inte är framtiden från och med nu som är ”boring”, utan kanske snarare tiden vi stannat upp i.