32. Dans mellan krig och fred

大野 一雄

Ōno Kazuo

Kazuo Ohno föddes 1906 i Hakodate på den norra ögruppen Hokkaido, ett år efter det rysk-japanska kriget. Hans far var kapten för ett fiskekooperativ, talade ryska och begav sig många gånger ut på det Ochotska havet, ända bort till Kamtjakta. Det var dock aldrig tal om att sonen skulle gå i faderns fotspår. Istället gav han sig ner till Tokyo och bevittnade där, 22 år gammal, en föreställning med dansaren Antonia Merce (även kallad ”La Argentina”). Han bestämde sig där och då för att själv bli dansare. I samma veva konverterade han också till kristendomen och lät sig döpas på en strand vid Sagamibukten, utanför Kamakura. Havet skulle han få återse igen när Japan gick in i andra världskriget.

1938 rekryterades han av den japanska armén och blev sedermera kapten (och blev på så vis ändå som sin far), i krig som förflöt i både Kina och Nya Guinea. I Nya Guinea hölls han som krigsfånge i mer än ett år innan han kunde återvända till Japan efter andra världskrigets slut. På resan hem bevittnade han hur sina landsmän, sjuka eller av hunger, gick bort och kastades överbord. Han föreställde sig dem som maneter, begravna till sjöss, vilket senare gav upphov till en dans som Kazuo Ohno skulle dansa många gånger, ”Jellyfish dance”.

Tillbaka i Japan mötte han en ny vän, Tatsumi Hijikata, och tillsammans skulle de två skapa dansformen Butoh. Det fullständiga namnet på japanska är Ankoku Butoh (暗黒舞踏) vilket kombinerar tecknen för ”dans” och ”mörker”. Tecknet 舞 (bu) återfinns exempelvis i teaterformen Kabuki, medan 踏 (to) kan avse ett steg eller något man trampar på. Butoh har också en tendens att kliva över gränserna och väcka obehag hos den som tittar. Det allra första Butoh-framträdandet ska ha varit baserat på en roman av Yukio Mishima (Kinjiki, ”Förbjudna färger”) som beskriver giftermålet mellan en homosexuell man och en yngre kvinna. Framträdandet väckte stor uppmärksamhet då en levande kyckling klämdes ihjäl mellan benen på Ohnos son, Yoshito.

Transformationen av kroppen, liksom sökandet mellan ljuset och mörkret, kan tänkas vara bärande teman för dansformen Butoh. Ohno syntes ofta vitmålad i ansiktet och med smink dragna mot en mer feminin sida, tillika ett uttryck för död och pacifism. De långsamma, ofta sorgsna eller förbryllande dansrörelserna var som en kamp mellan olika minnen, drömmen om vad han ville bli och verkligheten han kom att uppleva. Kriget kunde han inte skaka av sig.

1977 uppträdde han med sin första soloshow, La Argentina sho (”Beundrande ‘La Argentina'”). Själv skulle han få sina beundrare långt senare – och utövare av butoh finns idag över hela världen, inklusive Sverige. En av beundrarna var Anohni från musikgruppen Anthony and the Johnsons som har Kazuo Ohno på omslaget till LP:n ”The Crying Light” från 2009. Ohno skulle gå bort året efter, 103 år gammal. Hans son, Yoshito, gick bort i fjol men deras dansstudio, Kazuo Ohno Dance Studio, finns kvar och verkar fortfarande i Yokohama.

Under coronapandemin har Butoh gått online och man har kunnat följa danser och uppträdanden via Tokyo Real Underground. Några framträdanden finns tillgängliga med engelska undertexter och det sista programmet löper fram till och med den 15 augusti. Mitten av augusti sammanfaller också med den japanska Obon-festivalen, en högtid då man hedrar sina bortgångna förfäder genom att exempelvis släppa ner tända papperslyktor på vattenytan. Festivalen har också utvecklat sina egna danser och riter, däribland Awa-odori, den traditionellt sett största dansfestivalen i Japan. Den har till skillnad från butoh en mera färgstark fest och inramning, men har lika mycket döden i centrum.

Awa-odori i Koenji, sommaren 2017.