Kugghjul

Originaltitel: 歯車, Haguruma (1927)

Svensk titel: Kugghjul (2020)

Ryunosuke Akutagawa (övers. Vibeke Emond)

Novellix (54 sidor)

Kugghjul inleds på ett tåg till Tokyo. ”Herr A” betraktar staden som en levande organism. Han ser talldungar och kugghjul i stora byggnader och tror sig höra vingslag utanför fönstret. Vid ett tillfälle besöker han bokaffären Maruzen och börjar bläddra i Legender av August Strindberg: ”De upplevelser som beskrevs i den boken skiljde sig inte särskilt mycket från mina egna.” Vid ett annat tillfälle möter han Strindberg på gatan i egen hög person: ”När vi gick förbi varandra upplevde jag en rent fysisk reaktion.”

Författaren Ryunosuke Akutagawa led av grav schizofreni och dog ung, bara 35 år gammal. Hans betraktelser av staden och naturen i symbios – dess liv, galenskap och färger – eller när naturen och kulturen inte integrerar på ett (för författaren) behagligt vis – har dock sina universella poänger, både för vår tid och för den tidens klassiska litteratur. Om detta har det skrivits en intressant uppsats.

Jag har väntat väldigt länge på att få läsa Akutagawa på svenska och fick i somras äntligen anledning att göra det. Vibeke Emond (som översatt alltifrån Sei Shonagon till Haruki Murakami) har gjort en mycket fin översättning. Språket är vackert och lättläst, omväxlande kusligt. På bara 54 sidor ryms det allra mesta, av västerländska referenser och japanska mytologiska djur. Här syns spår av den japanska litteratur som jag tror att många idag känner till.

För mig är Akutagawa grundläggande om man vill läsa japansk 1900-talslitteratur. (Två andra författare skulle vara Yukio Mishima och Osamu Dazai.) Han har gett namn, precis som Strindberg, åt Japans största litterära pris, Akutagawapriset, och anses allmänt vara den ”japanska novellens fader”. I brist på svenska översättningar har jag dock mer lärt känna honom som poet och haikudiktare, i korta men fantasifulla rader, som (jag här väljer att översätta fritt):

gröna groda

är din kropp också

nymålad?

Jag funderar ibland på vad Akutagawa skulle tänka om staden och naturen idag, när alltfler byggnader klär sig i växter och landsbygden klär sig solenergiplattor. Utifrån syns Tokyo pulsera i röda lampor på toppen av skyskraporna, som varnande hjärtan för flygen. Storstaden lever och härjar, växer och förstör, och ger utrymme för all möjlig galenskap.

Kanske är det precis som det var för 100 år sedan?

En reaktion på ”Kugghjul

Kommentarer är stängda.