Yuriko Koike har en bakgrund som få andra. Hennes far var handelsman i oljebranschen och hade intalat henne vikten av goda relationer med Arabvärlden. Som 21-åring reste hon därför till Egypten och erhöll senare en kandidatexamen i sociologi från Kairos universitet. Detta var 1976.

Hennes kunskaper i arabiska ledde henne snabbt in på en medial och diplomatisk bana där hon under senare delen av 70-talet fick intervjua bland andra Mohammad al-Gaddafi och Yassir Arafat. På 90-talet profilerade hon sig inom den japanska politiken och har under 2000-talet knutit rollen som både miljöminister och försvarsminister.

Idag är hon Tokyos guvernör, och med det kan hon titulera sig som en av Japans synligaste politiker just nu. Under Coronapandemin har hon dominerat huvudstadens mediaflöden och utmärkt sig som en konsekvent och tydlig röst i ett myller av obeslutsamhet. Medan premiärminister Shinzo Abe kritiserades för sin saktfärdighet och strul med utskick av munskydd till befolkningen syntes Koike i TV med ett par kreativt mönstrade munskydd som hennes granne hade sytt åt henne.

Symboliken i detta ska inte underskattas. Abe var seg och passiv, Koike var vass och resolut. Hennes sätt att på presskonferenser ständigt be reportrar att hålla avstånd (”Dame desu yo”) och därefter vända sig till Tokyoborna med sina tre direktiv – undvik trånga utrymmen, undvik befolkade utrymmen och undvik närkontakt med människor (”Mitsu desu”) – har blivit bevingade ord, virala succéer och populära (men kortlivade) spel. 

Inte heller Koikes mediavana ska underskattas i dessa tider. I ett land där politiker syns mer som byråkrater än som pedagoger har hon det gångna året haft förmågan att ”gå genom rutan” och tilltala en bredare befolkning. Rivaliteten mellan Koike och flera inom regeringspartiet (LDP) är vida känd, och här har hon spelat korten väl för att framstå som både samarbetsvillig och opponerande. I juli återvaldes hon som guvernör med nära 50 procents marginal till närmsta utmanare – en jordskredsseger.

Bilden av Koike är dock inte lika glasklar som det tak hon vill spräcka. En nyskriven bok, ”Kejsarinnan Yuriko Koike”, porträtterar henne som en iskall opportunist som hoppar mellan parti och ideal i parti och minut. På 25 år har hon bytt politiskt parti hela sju gånger, däribland två partier som hon skapat helt själv. Idag betraktar hon sig som oberoende, men rent konkret är det svårt att skilja hennes ideologiska profil från det liberalkonservativa regeringsparti som hon en gång lämnade.

En politisk karriär som började bland fossila bränslen i nationalkonservativa led (Nippon Kaigi) har mynnat ut i en nyskriven populistik cocktail med löften om mångfald, jisa biz (motverka trängsel på tågen), cool biz (motverka utsläpp av växthusgaser) samt 2010-talets kanske mest brinnande fråga: avveckla kärnkraften.

Kan hon bli Japans första kvinnliga premiärminister? Ja, det är inte omöjligt. För ett alltmer avskalat och klimatvänligt Tokyo-OS ser hon i alla fall ut att bli en utmärkt representant.

I sommar är det tänkt att hon äntligen ska få ta den olympiska flaggan i mål.