Battle Royale och den svenska coronastrategin – en essä om klasskamp, fantasmer och prekära livsvillkor (Del 1)

Göteborgs universitet – HT20

*Till tonerna av Giuseppe Verdis ”Requiem: Dies Irae”*

I början på millenniet kollapsade nationen. Arbetslösheten låg på 15 % och 10 miljoner människor var arbetslösa. 800 000 studenter bojkottade skolan och brottsligheten skenade. I brist på hopp och av fruktan för ungdomen införs ett statligt reform- och utbildningsprogram – kallat BR (Battle Royale).

Så inleds den japanska filmen ”Battle Royale” från år 2000, regisserad av Kinji Fukasaku och baserad på en novell av Koushun Takami (1999). Den beskrivs till vardags som en dystopisk klassiker och en slags råare föregångare till ”Hunger Games” – en bok av Suzanne Collins (2008) och filmserie med Jennifer Lawrence från 2012.

Battle Royale har även gett namn åt en egen genre bland TV- och dataspel, där man likt ”Herren på täppan” tävlar om att eliminera varandra tills bara en spelare återstår. Exempel på spel med Battle Royale-tema kan vara Call of Duty eller Fortnite.

Ingen behöver se Battle Royale för att fortsätta läsa den här essän. Tvärtom kan det vara rekommenderat att inte göra det. Filmen är minst sagt magstark, brutal och blodig – inget för barn och kanske framförallt inget för föräldrar. Men den lyfter samtidigt teman som berör vår tid. Tankar om överlevnad, generationsklyftor – och prekära livsvillkor.

RING OF FIRE

Japan ligger i det vulkaniska område runt Stilla Havet som kallas för Eldringen. Här sker ungefär 90 % av alla jordbävningar i världen, varav några av de mest aktiva vulkanerna ligger i Japan. Landet kan sägas bestå av fem huvudöar – Hokkaido, Honshu, Shikoku, Kyushu och Okinawa – varav mer än 70 % av denna landyta är täckt av berg, de flesta på nivåer där ingen kan bo eller odla något på.

I detta byggde man under efterkrigstiden upp världens näst största ekonomi (idag världens tredje största), en utveckling som beskrivs bland världens ekonomer som ett ”ekonomiskt mirakel”. I början på 1990-talet skulle dock alla finansbubblor spricka och kriserna förlöpte efter varandra. Här övergick Japan i det som kallas för ”det förlorade årtiondet.”

1995 var ett särskilt svårt år för det japanska öriket. Jordbävningen i Kobe orsakade stor förödelse – 6000 människor miste livet och nära 400 000 byggnader skadades och fick utrymmas. (De flesta hus höll inte måttet för vad större städer stod rustade för.) Blott två månader senare inträffade den så kallade Saringasattacken i Tokyos tunnelbanesystem – en för Japan ovanlig terrorattack som fick landets invånare att begrunda sin beredskap och passivitet.[1]

Även skolan var i kris. Mot slutet av 90-talet konstaterades att elevernas akademiska kunskaper hade sjunkit, inte minst i matematik, och en infekterad debatt om läroplanen följde. Vissa skyllde på decenniets skolreformer (yutori kyoiku) som avsåg att eleverna skulle växa i klassrummet, främja deras drivkraft och förmåga till kreativitet och självständighet. Andra menade att det var skolan och lärarna som saknade rätt kompetens att anpassa sig till nya tiders förutsättningar och elevernas behov.[2] Vi-känslan i klassrummet, och den ömsesidiga respekten mellan skola, lärare och elev upplevdes därmed som hotad.

I Battle Royale möter vi läraren Kitano, ett tidigare offer för den krisande skolans sammanbrott. Tillbakablickar i filmen gör gällande att han tidigare blivit knivskuren av en av sina elever från klass 9B. När det nya reform- och utbildningsprogrammet BR inrättas återtar han makten över just denna klass. Eleverna luras till en öde ö och förses med knivar och pistoler att döda varandra med. Kitano förklarar att bara en får lämna ön levande.

Här uppstår tankar om naturtillståndet, eller Thomas Hobbes teorier om ”allas krig mot alla.” Eftersom människans liv, enligt Hobbes, är ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort” (det vill säga drivs av egoism och egenintressen) behövs en suverän makt (totalitär stat) som förser medborgarna med ordning och reda i utbyte mot att medborgarna ger ifrån sig delar av sin makt och förmögenhet – ett exempel på vad vi idag kallar för samhällskontrakt.[3] Beroende på kontraktets utformning kan det ibland upplevas som orättvist, förtryckande eller hämmande för människors frihet och utveckling.

Även Hunger Games synar denna klasskamp: om klyftan mellan yngre och äldre generationer, statens eller kapitalismens maktspel och ständiga övervakning. Men till skillnad från Hunger Games utspelar sig inte Battle Royale i ett alternativt universum. Eleverna bär på sina vanliga skoluniformer och förses med tidstypiska vapen och överlevnadskit. Här finns ingen läkande underton, ingen utpräglad hjältinna och ingen föraning om politisk revolution – allt handlar bara om överlevnad. I Hunger Games finns däremot en lösning. Tittaren lämnas med tydliga idéer om vad en hjälte är (och vad hon bör göra), men samtidigt med känslan av att hotet i verkligheten ändå är långt borta.

Litteraturkritikern Fredric Jameson kallar detta för ”nostalgia for the present” (nostalgi för nuet). Han får medhåll av filosofen Slavoj Zizek som påpekar att fenomenet syns i moderna TV-serier som Handmaid’s Tale (2017) – en dystopisk framtidsskildring om ett Nordamerika i totalitär religiös regim (baserad på en roman av Margaret Atwood från 1983), där fertila kvinnor blir till slavar åt barnlösa familjer. Zizek vänder sig emot föreställningen om att ”vi inte är där än”, när krisen i själva verket redan står för dörren.[4] Han menar att fantasin om att leva i en sådan dystopisk värld får denna värld att framstå som bättre och mer acceptabel att leva i. Således kan man fråga sig om det verkligen är en smärtsam skildring av ett religiöst kvinnoförtryck vi upplever, eller om det tvärtom är en slags njutning för själen att få uppleva ett helvete som inte är ens egen?

Zizek vill istället att vi ställer oss frågan: Hur kommer det sig att vårt samhälle skapade denna dystopi?

Här tror jag att japansk film och kultur kan hjälpa oss mer att tolka vår tid – eftersom Japan lever i närmare samklang med kriser, och det egentliga naturtillståndet.

SÄLLSKAPSRESAN

”Livet är ett spel”, förkunnar läraren Kitano när han ska förklara spelreglerna för sina elever i Battle Royale. ”Jinsei wa game desu”.

”Jinsei Game” (Livets spel) är också namnet på den japanska versionen av det klassiska amerikanska brädspelet ”The Game of Life”, tillverkat av Milton Bradley redan 1860. Spelet kan liknas vid ett monopol och ett nöjesfält, där man istället för gator bygger sin karriär genom att satsa på ett yrke och därigenom samla på sig skulder eller förmögenheter. Den med mest pengar mot slutet vinner.

Skillnaden på den amerikanska och japanska upplagan är att ”The Game of Life” börjar från college, medan den japanska versionen börjar från år 0, alltså dagen du föds. Som fritidsledare på en after school i Tokyo (2016 till 2018) spelade jag ofta ”Jinsei Game” med barn från lågstadiet (7 till 9 år). Själv förstod jag aldrig riktigt reglerna. Spelkorten var komplicerade och innehöll samtida referenser lite före min tid, som premiärminister Shinzo Abes finanspolitiska stimulanspaket (Abenomics).

Pressen på barn är stor i Japan och konkurrensen är stenhård. Mobbning och utfrysning är inte ovanligt. Samtidigt har den gamla skolans Vi-känsla en del grundläggande fördelar. Skolan med elever ses som ett gemensamt företagande, där eleverna har ansvar för att städa sina klassrum efter sista undervisningstimme. Eftermiddagens klubbaktiviteter (musik, sport, konst, bokklubb m.m.) kan närmast förknippas med det svenska föreningslivet, fast det sker mer inom skolans områden. Därför framstår det ofta som att barn i Japan ”går i skolan” mycket längre än vad de i själva verket gör. De flesta elever slutar enligt schemat innan fyra, därefter väntar någon slags eftermiddagsaktivitet.[5]

Lågstadiebarnen på mitt fritids dök upp strax efter lunch, vissa klädda i skoluniform och andra inte. Vissa barn blev inte hämtade förrän klockan åtta på kvällen, andra barn kunde gå hem helt själva i mörkret. Det gick att skönja olika samhällsklasser i barnen, vem som gick på den finaste skolan och vems föräldrar som nyss hade skilt sig. Men gemensamt var att de alla förhöll sig till samma rutiner i ett och samma rum. De tvättade händerna innan ett mellanmål och gjorde sina läxor före de gjorde något annat. Barn och lärare med lättare förkylning kom ofta i munskydd (eller kom inte alls). Barn och lärare med konstaterad influensa blev ordinerade att stanna hemma minst en vecka från skola och arbete. Dessa oskrivna lagar och regler löper som en social kod genom samhället: på tåget, på kontoret, i affären och inom olika serviceyrken.

Fysisk hälsa och god kosthållning är likaledes viktigt. Det handlar inte bara om vad man äter utan hur man äter. ”Tänk på balansen” fick mina kollegor ofta säga till förskolebarnen på våningen ovanför. Varannan eller var tredje tugga från lunchlådan skulle vara ris, kött/fisk eller grönsaker. Att bara studera matcirkeln räcker inte, det viktiga är hur man gör det i praktiken. Detta strikta inpräntade av rutiner ger barnen ett robust psyke i livets inledande faser.

Samtidigt som den fysiska hälsan ökar blir den psykiska hälsan inte bättre. Statistisk från UNICEF visar att japanska skolbarn har världens bästa fysiska hälsa, men att den psykiska ohälsan är näst värst bland världens rikaste länder. Även barn i Sverige går mot samma utveckling.[6] Vad det kan tänkas illustrera är att det inte finns någon uppenbar korrelation mellan fysisk hälsa och psykisk hälsa, utan att det finns något utöver kost och idrott som påverkar barn och ungdomars välmående. Det torde handla om kultur, om relationerna i hemmet och i skolan, samt vilka framtidsutsikter som ges och vilka möjligheter som egentligen finns i samhället och på arbetsmarknaden.

Inget återspeglar detta mer än 90-talets kriser och reformer. För vad är Battle Royale om inte en drift med nyliberalismen och new public management (resultatstyrning) – karriärsläget och tävlandet på arbetsmarknaden, där kriser och nedskärningar leder till instabilitet och obalanser i ungdomars liv, och vuxnas oförmåga att hantera dem? Särskilt hårt ansatta i krisens spår blev just unga vuxna utan tydliga mål och utan tydliga anställningsvillkor, som antingen förlorade jobbet eller bytte till mindre trygga deltidsarbeten. Det förlorade årtiondet förde med sig förlorade generationer av ungdomar som valde att flytta hem till sina föräldrar igen, varpå andra inte flyttade ut överhuvudtaget. Det blev en slags återgång till den gamla tidens generationsboenden, där hela familjen bodde under ett och samma tak[7] – det som nya liberala idéer avsåg att bryta upp och förändra.

STATEN OCH KAPITALET

Nyliberalismen innebär alltså, utöver de friare marknadskrafterna som råder, en slags återgång till traditioner. Statsvetaren Wendy Brown påpekar att påskyddandet av gamla värden går ihop med industrialisering och fokus på det egna (eller ens egen familj) samt en, faktiskt, stark nihilism (förnekandet av objektiv sanning). En nihilist kan i detta fall tänkas vara läraren Kitano. “Jag vill för att jag kan, eftersom jag tror på ingenting och jag är ingenting annat än min vilja till makt.”[8] Men det kan lika gärna uttryckas av hans elever, den tidens ungdom, innan Battle Royale tar vid.

Sedan 90-talets kriser har begreppet Freeter (Free arbeiter) blivit synonymt med den japanska arbetsmarknaden. Freeters syns mest i olika jobbprojekt eller deltidsarbeten, likt ”gigs” eller bemanningspersonal i Sverige. Flera miljoner nya freeters tillkom under det förlorade årtiondet och utgjorde en femtedel av arbetskraften i åldersgruppen 15-34 strax efter millenieskiftet.[9] Det går att dra en viss kulturell parallell mellan dessa freeters och dåtidens herrelösa samurajer, Ronin, som flackade omkring i det japanska feodalsamhället fram till 1800-talets mitt.

Det ska också sägas att vissa unga vuxna själva söker sig till dessa ofta prekära miljöer, eftersom de upplevs som mer fria än byråkratins enformiga mål och krav. Andelen entreprenörer och egenföretagare har vuxit, liksom andelen kvinnor på arbetsmarknaden (idag fler än någonsin och långt över OECD-snittet).[10] Det prekära består snarare i att dessa unga vuxna ofta är beroende av någon annan eller arbetsmarknadens tendenser, och således inte är immun mot svängningar i ekonomin (eller för den delen fullkomligt fri). Därigenom skapas också återtåget till familj, släkt eller vänner som en garant, social och ekonomisk trygghet, i kristider. Den som inte har det bör förlita sig på staten.

Sanningen är också den att förutom 90-talets reformer och nyliberalism är den japanska ekonomin alltjämt starkt präglad av keynesianismen. Det råder delade meningar om huruvida John Maynard Keynes var en socialist (som han själv beskrev sig som) eller bara en annan slags liberal som ville rädda kapitalismen. Klart är i alla fall att Keynes och hans ism, som hans kritiker Friedrich von Hayek uttryckte det, uppmuntrade till mer statlig inblandning (centraliserad planering) och en mer kollektivistisk syn på ekonomin. Varför denna eviga kärlek till keynesianismen i Japan kan man undra? Tja, det beror kanske på att landet aldrig haft en riktig välfärd, och således inte vågar ta den för given.

Keynesianism och nyliberalism är alltså huvudinslagen i modern japansk ekonomi. Det går dock att argumentera för att nyliberalismen trädde i kraft redan på 1970-talet, i vissa fall ännu tidigare. Men till skillnad från Reaganomics och Thatcherismen i väst diskuterades aldrig avregleringar inom många statliga och offentliga tjänster förrän mot slutet av 90-talet. När vi till exempel pratar om brister inom den svenska äldrevården, det vill säga kritiken mot just in time-begreppet (bristande resurser) kan det vara värt att veta att detta är en japansk idé. På 60- och 70-talet utvecklade bilföretaget Toyota en framgångsrik lean-modell där allt skulle finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt (”just in time”). Centralt för modellen var att effektivisera alla flöden i tjänster och produktioner och därmed dra ner på det som ansågs vara onödigt för processen (muda, mura, muri). Men detta skedde alltså inom bilindustrin och inte inom äldrevården.

Japan beskrivs som ett ”specialfall” där nyliberalismen i huvudsak attackerade byråkratin (genom reformer) och inte välfärdsstaten i sig (genom developmentalism). Diskussionen kring nyliberalismen i Japan under mitten av 00-talet var att den nog fungerade som marknadsideal och social idé på arbetsmarknaden, men inte som ”kulturell identitet” för samhället i stort, i den mening att den inte kan forma en ”god medborgare” och ett ”gott samhälle”. Ekonomen Tsutomu Hashimoto skriver att kritiken mot nyliberalismen ofta förs ur två aspekter: 1) när den inte anses vara tillräckligt politiskt eller kulturellt sofistikerad, eller 2) när den inte anses vara förenad med verkligheten.[11]

Sociologen Aoki Kashimura (som ett eko av George Ritzer) såg nyliberalismen i Japan som en ”mcdonaldisering” av samhället, och att det utöver Max Weber’s teorier om rationalisering (och dess symboler) påverkar alla dimensioner av livet. Hon varnade för att kreativiten i samhället gick förlorad: “Människans kreativitet bygger på den medfödda lusten att inspirera andra i en värld som avviker från marknadens rationalism. Människans kreativitet bygger på en kultur som är inriktad på det undermedvetna.”[12]

Samtidigt har kriser också inneburit att Japan, i vissa fall mer eller mindre, tvingats till nyliberala modeller. Ett exempel på det är efterspelet till kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011. I den hårt drabbade Miyagi-prefekturen lyckades inte jordbruk, skogsbruk och andra produktioner överleva på bara stimulanspaket utan tvingades till rekonstruktion. För att hålla fiskodlingen vid liv skar man därför ner på antalet fiskehamnar och regionaliserade hela fiskeindustrin till ett kooperativ, vilket fick många lokala fiskare och jordbrukare att sluta jobba.[13]

I krisens spår syns även ett uppsving för proletär litteratur i Japan. Här utmärker sig till exempel Takiji Kobayashis bok Kani kosen (”The Crab Cannery Ship”) från 1929, som blev en bästsäljare igen 2008 i samband med den globala finanskrisen.[14] Fler och fler ur det japanska prekariatet (utanförskapet) rör sig till 1920-talets modernister och proletära författare för gemenskap, en förståelse för de osäkra arbetsvillkor och vaga framtidsvisioner de själva upplever. Även 1950-talets filmer hämtar inspiration från denna tid, som Akira Kurosawa’s Rashomon (1950), baserad på två noveller av Ryunosuke Akutagawa. Rashomon (på svenska ”Demonernas port”) syftar till en slottsport i ruiner och den japanska civilisationens fall. Det är också en diskussion om sanningens relativism, eller om man så vill: en tidig diskussion om nihilism – och postmodernism.

Foto av Daiki Himeno. Notera att H&M och IKEA har en central plats på ”världens mest trafikerade gata” – Shibuya Crossing i Tokyo.

DRÖM OCH FANTASI

Varför Japan? Jag tror att jag upplevde det som en naturlig utveckling på min svenska barnuppfostran. När jag växte upp som tonåring i Sverige talade man ofta om curlingföräldrar, vuxna föräldrar som beredde vägen för sina barn genom att skjutsa dem genom livets första instanser (likt ett folkhem i miniatyr). Det japanska servicessamhället föreföll på ytan som en förlängd arm av den uppväxten. Överallt syns människor som städar, putsar, donar, underhåller och undanröjer alla hinder. Gatorna är soprena och om natten står vägvakter upplysta med lasersvärd och dirigerar dig rätt på gatorna. I varje gathörn finns en butik som är öppet dygnet runt och erbjuder allt du kan tänkas behöva dagarna framåt. Du kan leva på en variation av färdiglagad mat och underhållning som aldrig sinar i sitt flöde. I det offentliga rummet uppstår inga oklarheter. Tåget är alltid i tid och du behöver inte fundera på något annat än dit du ska. Allt är smärtfritt, friktionsfritt. Eller? Nja, det finns förstås undantag. Och utmaningarna i språk och kommunikation ska inte underskattas.

”Japan är skriftens land”, skriver den postmoderna författaren Roland Barthes i sin text ”Tecknens rike” (1970). Det japanska språket, menar han, skiljer på det levande och det icke levande och kan därmed betraktas som fiktivt (likt ett vackert inslaget paket utan innehåll). Detta illustreras med tecknet för ”ingenting”, mu (無). Ett japanskt (fast här åsyftas likaledes ett kinesiskt) tecken, menar Barthes, är starkt och reglerat, men tomt och avskuret från ”de levande tingen”, medan västerländska ord och meningar bygger på (romaneska väsen) ”liv” och ”verkligheten”. Moderna tänkare ett halvsekel före honom hade anledning att tänka annorlunda. Filmteoretikern Sergej Eisenstein talar om det rent lakoniska (kärnfulla) i språket; konsten och teatern, ”befriad från den primitiva naturalismen”, i den mening att det bygger på montageprinciper och avbildningar. Han illustrerar det med tecknet för häst, ma (馬), som ju är en typ av hieroglyf (alltså du kan se att det är en häst med fyra ben). Två hieroglyfer kan sättas samman och bilda en annan mening (ex. ”vatten” ihop med ”öga”, som blir ”att gråta”). Även poeten Ezra Pound sökte sig till den japanska poesin och dess kinesiska tecken för den ”vetenskapliga metoden”, skild från den ”filosofiska metoden”. Han illustrerar det med färgen röd. ”Det kinesiska ”ordet” eller ideogrammet för rött bygger på ting som alla KÄNNER TILL.”

I början på 1900-talet fanns ett behov av att skapa mening (kontext) i den västerländska tekniska utvecklingen. Japan och Kina däremot låg bakom den västerländska industrialismen och uppfattade sin egen kultur som eftersatt. Den västerländska bilden av Japan idag kan tvärtom tänkas vara den att landet ligger tekniskt i framkant men socialt något efter. Som sentida 80-talist och uppvuxen i den digitala revolutionen kan jag ibland känna annorlunda. Den fullständiga digitaliseringen hittar jag i Sverige, där nästan allting kan skötas hemifrån, elektroniskt och kontantfritt. (Du behöver i princip aldrig gå ut.) I Japan stöter man ibland på de mest krångliga av byråkratiska ärenden; högar med post- och pappersarbeten, hanko-stämplar och silvermynt. Posten sköts av posten. På vissa kontor finns fortfarande faxmaskin, på gator och torg de mest obskyra, fallfärdiga butikerna jämte det allra senaste, och över dem hänger elledningar som spröda lakritssnören för vinden. Bristerna i välfärden är uppenbar. Det förefaller alltså i själva verket, både på ytan och på djupet, som allt annat än lätthanterligt – och därmed skapas förmodligen också behovet av ett anpassningsbart och civiliserat beteende, eller åtminstone ett fungerande skådespel. Kontrasten finns med andra ord i sig självt och kan bara förstås om du faktiskt går in i det.

Att vilja tvinga fram ett motsatsförhållande mellan denna civilisation och sin egen, yta och djup, lek och allvar, är typiskt för den postmoderna bilden av Japan (och en bild som Japan ibland själva gärna går upp i). Avsikten, att det främmande landet i öst ska bli något avskilt det normala, blir snarare ett medvetet val än ett infall, en intention mer än en affektion. I detta fångar man inte tidsandan utan bara sin egen självbild i ett annat ljus, alltså medvetet ”Lost in Translation”. Andra exempel på detta kan vara TV-program med japansk pastisch som gjordes i Sverige mot slutet av 00-talet: Hål i väggen (2008) och Hjälp! Jag är med i en japansk TV-show (2009), med betoning på Hjälp! (alltså man har medvetet sökt sig till något som man vill distansera sig ifrån – det som tycks alarmerande, ”galet” eller ”barnsligt”, är ju i själva verket ett behov av något som den egna kulturen ibland inte ger. Sveriges populäraste TV-program tio år senare, Bäst i Test (2017-), borde vara ett tecken på det.) Dessa lekprogram populariserades i Japan redan på 1980-talet genom inte minst Takeshi’s Castle, med skådespelaren Takeshi Kitano (Beat Takeshi) som programledare. Det är alltså han som spelar rollen som läraren Kitano i Battle Royale.

Vad detta illustrerar är att man lånar en äldre fantasmatisk kuliss av Japan för att beskriva sin egen version av verkligheten. Ytan, symbolerna av Japan, måste därför vara glasklar innan man själv sätter sig i rummet. På så vis blir man ofta själv en fiktiv person, och Japan en verklighet som man inte får se eller ta del av. En sådan paradox syns i TV-serien Girls (2012) där karaktären Shoshana får jobb i Tokyo och bor i ett slags färgglatt konstprojekt, stort som ett lekland, med rum på 60 kvadratmeter (som för övrigt finns att hyra på airbnb för 1800 kr/natten). Karaktären syns omfamna den japanska ytan med avsikt att den ska vara just glamorös, spektakulär och friktionsfri. I detta blir Tokyo som Girls ser på Sex and the City – avskuret från ”de levande tingen”.

Själv har jag aldrig haft en lägenhet i Japan större än 10 tatamimattor (15.6 kvadratmeter). I de flesta fall har jag bott i ett kollektiv med andra, med eget rum och delat kök och badrum. (Hyran brukar ändå ligga på mellan 4000 och 5000 kronor i månaden.) När jag hyrde egen lägenhet för första gången gick jag till närmsta stadskontor för bostadsregistrering, varpå de gav mig en 350 sidor tjock överlevnadsguide (Tokyo bousai) om hur man bör förhålla sig till kriser: som tyfoner, strömavbrott, vulkanutbrott, rökutveckling, gasläckor och terrorattacker. I samband med detta fick jag besök av en elektriker och en gasinstallatör som förklarade vad man bör tänka på i hemmet. På väggen intill köket satt flera klistermärken med nödnummer till el- och gasbolag. Själva hyreshuset var byggt 1984, på gränsen till vad en byggnad klarar av när det skaver ordentligt i jordplattorna.

PREPPAR PREPPAR

På min språkskola i Tokyo hade vi jordbävningsövning en gång i kvartalet. En lärare i gul skyddshjälm brukade komma in helt oannonserat i klassrummet och slå på en kastrull med en pinne, varpå hela skolan fick utrymmas och ledas till en öppen park som var områdets designerade säkerhetszon.

Jag fastnade för det här att hon slog på en kastrull. I vanliga fall är ju kastrullen en symbol för revolt, protest och revolution, att människor går ut på stan för att demonstrera eller visa sitt missnöje. Men här blir det istället en symbol för själva hotet, det som ruckar balansen, och att man bör rädda sig själv ifrån det. Det fick mig att fundera på om tiden inte har vänt på så vis, att kampen inte längre är ett krig för freden, utan ett fredande mot katastrof. Att inte synas och stå upp för sig själv utan tvärtom ta skydd och försvinna in i ett annat sammanhang blev i detta fall ett tänkbart livsvillkor.

Vidare hade vi språkundervisning kopplat till krishantering, japanska tecken (och kanji, det vill säga i grunden kinesiska tecken) i relation till vad som stod på olika informationsskyltar, varningsmärken och innehållsförteckningar. Läraren presenterade sin egen bug out bag, alltså vad hon förvarade i en överlevnadsväska i hemmet (torrmat, kakor, vatten, hygienprodukter, första hjälpen-kit osv). En undersökning från 2018 visade att nära hälften av den japanska befolkningen någon gång har förberett ett överlevnadskit, varav 35 % uppger att de alltid förvarar ett överlevnadskit i sitt hem.[15] Detta sågs som ganska blygsamma siffror och ett tecken på att hela landet inte tagit till sig oron efter jordbävningen och kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011. Kanske är det också ett tecken på att kriser ofta bara drabbar en del av befolkningen och således inte påverkar alla? Detta leder till frågan om vad kriser är och för vem. Går det verkligen att tala om en kris och ett folk i samma mening, när den drabbar folk så olika?

Statsvetaren Mark Neocleous menar att istället för att ställa oss frågan: ”Finns det en konflikt mellan frihet och jämlikhet?” borde vi ställa oss frågan: ”Finns det en konflikt mellan frihet och säkerhet?” Det är säkerhetsfrågor som styr landet i stort, och en dålig dag för friheten brukar vara en dålig dag för jämlikheten. Att hitta en balans mellan demokrati och säkerhetsfrågor blir således avgörande för själva frihetsperspektivet. Säkerhet är ”det enda som omfamnar framtiden”, menade filosofen Jeremy Bentham (1748-1832), vilket också blev början på en liberal diskussion. Neocleous spekulerar i om inte liberalismen i sig kan betraktas som ett säkerhetsprojekt, i termer av mål och exklusiva medel. Adam Smith (1723-1790) kallar säkerhet för ett ”akut behov” (”en förberedd armé kan aldrig vara ett hot mot liberalismen”). John Stuart Mill (1806-1873) kallar säkerhet och inte frihet som ”det viktigaste av alla intressen”.[16] Dessa olika ”nödsituationer” och ”undantagstillstånd” syns också i det nyliberala samhället, vad som angränsar till Michel Foucault’s syn på ”statlig rationalitet”. Det är möjligt att den ideologiska agendan i många säkerhetsfrågor också skapar en allmän skepsis mot säkerhet i alla instanser, även när det gäller en pandemi eller naturkatastrof.

Historikern Jennifer Klein visar samtidigt att ”nationell säkerhet” kan gå ihop med ”social trygghet”, alltså vår definition av skyddsnät. 1930-talets diskurs kring säkerhet i USA skapade ett intresse även för säkerhet i välfärden (socialförsäkring m.m). Vänsterrörelsen såg säkerhetsfrågor som en utmaning för staten, dess företag och kooperation, och därigenom en möjlighet till social och politisk vinst genom att trycka på säkerhet. Med ekonomiska kastvindar hade säkerhetsfrågan blivit en politisk brännpunkt, oavsett om det var för att skydda arbetarsvillkoren eller för att skydda landet från yttre hot. Denna  ”new deal”, en slags social liberalism, skapade en välfärdspolitik där bidrag till utlandet fungerade på samma sätt som bidrag inom den egna staten. ”New deal” blev senare ”one world” och sedan ”free world”, där säkerhet var den sociala koden i projektet (vilket senare mynnade ut i otaliga krig och militära operationer). Även vänstern kunde initialt stötta detta projekt i enlighet med “personlig frihet” och ”social rättvisa”, eller som Marx och Engels uttryckte det: ”… Behovet av en konstant expanderande marknad för dess produkter jagar medelklassen över hela världen. Den behöver finnas överallt, slå sig ner överallt, etablera kontakt överallt.”[17]

Vad blev av de gamla politiska ytterkanterna då? Hobbes talade ju om vikten mellan säkerhet och lojalitet, grunden för en modern stat, som sedan utvecklades under Edmund Burke (konservatismens fader) till ”behagliga illusioner”, eller ”ett anständigt draperi”, som skyddar från alla otäcka inslag av makt och auktoritet, vilket stärker affektionsvärden (känslor) mellan människor – och därigenom skapar en ”generös lojalitet” tillsammans med en ”värdig disciplin”.[18] Men frågan är om dessa två begrepp verkligen kan sägas höra ihop på samma sätt idag?

Statsvetaren Chantal Mouffe menar att populism inte är farligt som en kraft utan en tillgång för en kritisk analys. I detta måste det finnas tydliga gränsdragningar mellan olika intressegrupper. Ständiga kamper är en del av demokratin, menar hon, och konflikter är det som driver demokratin framåt.[19] Kriser ses därför som ett tillfälle att väcka nya politiska diskussioner, att gå ut på stan med kastruller kan tänkas. Men här bör man kanske skilja på vad som är en hälsokris och vad som är en ekonomisk kris, åtminstone för stunden.

TRACKSLISTAN

Författaren Klas Östergren skriver i ”Renegater” (2020) om den så kallade ”Sydafrikasatsningen”, när socialdemokraterna 1989 skulle fira apartheidregimens undergång och sälja JAS-plan på en och samma gång. Samma år kommunaliserades skolan i Sverige. Då var jag knappt född, men dåvarande statsministern Ingvar Carlsson och jag har i alla fall en sak gemensamt i det att vi har gått på samma gymnasium. Däremot gick vi inte på samma högstadieskola, i vad som idag beskrivs som ett ”särskilt utsatt område” i Borås. Sverige har verkligen förändrats sedan den tiden, men de som ofta äger berättelsen om hur Sverige har förändrats var inte själva barn när Sverige förändrades. I detta uppstår en påtaglig schizofreni för många milleniebarn, i det att man lever med äldre generationers breda hedonism (lyckofilosofi) samtidigt som verkligheten för en själv ter sig mer omväxlande. Det beror förstås på vem man är och vart man växer upp. Själv växte jag upp och lärde mig älska The Office (2001), ironiserade över dess innehåll, för att sedan läsa Företagsekonomi på universitetet (under finanskrisen) och förbanna mig själv för att jag inte fick jobb på kontor. Mitt kontaktnät var begränsat och personlig förhävelse låg mig inte i fatet. Misslyckande är väl ordet jag söker, och det hade varit betydligt lättare (kanske rentav en lättnad) att acceptera detta misslyckande om det hade inneburit bättre tider för många andra, men nu upplever jag inte att det är så. Det är snarare marknaden som krymper.

Östergren har även skrivit om ett Sverige som kontrollerade, maktutövade och höll en på halster – en djup stat – och känslan av att vara ständigt övervakad. Statsvetaren Iris Marion Young skrev 2003 att vi ”bör motarbeta ledarnas försök att agera pappa över oss”, och att vi bör förlita oss på att staten gör sitt jobb genom att skydda sina medborgare ”utan att kräva någon underkastelse”.[20] Idag kan staten lika gärna anklagas för att vara ytlig och passiv, beroende på tid och kris och vem som tycker till.[21] Det är förmodligen, återigen, en fråga om vart man bor och vilken generation man tillhör. När jag var barn var dörren hemma alltid olåst, idag är den alltid låst och alltfler i området skaffar hemlarm. Värdet höjs på det vi äger och vill skydda, samtidigt som något i samhället kanske upplevs som otryggt. Oavsett vilket är det i alla fall uppenbart, i alla fall för mig, att delar av säkerhetsfrågan har decentraliserats – från staten till regionerna till kommunerna och nu in i folks hem. Det är en slags pastoral makt som finns både i det lilla och det stora, kanske allra mest inne i ens eget huvud, som en slags projicering.

På senare tid talar man inte längre om curlingföräldrar utan om helikopterföräldrar. Det har alltså skett en utveckling från det mer städade slaget till det rent patrullerande, en hint om att vi går mot mer kritiska tider. Vuxna föräldrar ska inte bara förbereda sitt barns utveckling utan också ständigt övervaka det och följa upp, likt resultatstyrning inom den offentliga sektorn. Detta kan förstås breddas till en mer allmän diskussion om vår tids digitala övervakning (5G-nät och algoritmer) som trackar vår vardag ofta utan att många vet om det. En större känsla av frihet leder med all säkerhet till ett större behov av frihet, vilket i sin tur leder till att något istället hemsöker oss. Det självständiga kan lika gärna bli en stressfaktor, att något måste göras, och inte för att man vill eller kan. Vad ett helikopterbarn i värsta fall utvecklar är depression, aggressivitet och misstro till samhället, det vill säga när illusioner möter verklighet.

”Alex” exempelvis, i Stanley Kubrick’s ”A Clockwork Orange” (1971), njuter först av klassisk musik i sitt pojkrum, blir också våldsam, och torteras senare med samma musik – Beethoven’s nionde symfoni. Även eleverna i Battle Royale vaknar upp till tonerna av klassisk musik – Johann Strauss ”Radetzkymarsch” – en marsch du gärna klappar takten till. Det finns ingen utväg från ön, så det är lika bra att ställa in sig på krig (eller ge upp). Eleverna tvingas dessutom bära ett slags åtsittande halsband i metall, så att läraren Kitano kan övervaka alla deras rörelser. Till skillnad från Hunger Games direktsänds dock inte själva spelen på TV, likt i Big Brother-format, utan media rapporterar bara om händelseförloppen utanför själva ön. Battle Royale-programmet förefaller alltså mer som en sadistisk bestraffning av barnen, snarare än en delvis njutning för den större allmänheten. I vilken vågskål man ska lägga Instagramkonton som ”Sveriges roligaste barn” är för mig omväxlande oklart.

Säkerhet och demokrati kan med andra ord betraktas som relativa ord. Språkvetaren Noam Chomsky argumenterar till exempel för att västerländska stater inte alls är demokratiska på riktigt, eftersom medborgarna inte har något att säga till om i den ekonomiska politiken. Det kan jämföras med boken ”Falsk Spegel” (2020) och Jia Tolentinos tankar om feminism och kvinnliga skönhetsideal: att kvinnor, på kapitalismens villkor, stärkt sina marknadstillgångar genom att fokusera på kvinnliga uttryck och former, men i praktiken inte uppnått jämställda löner eller en rättvis ekonomi. Istället menar Tolentino att den kvinnliga frigörelsen skulle kunna ske genom att utgå från sin position som undergiven cyborg: ”Drömmen om cyborgen är ’inte en dröm om ett gemensamt språk, utan om en kraftfull otrogen heteroglossi’ – en talform innesluten i en annan persons språk, med syfte att skapa konflikt inifrån.”[22]

”All konst är konflikt”, för att citera Eisenstein. Och kanske är det så man undviker de värsta konflikterna i verkligheten, genom att öka omfattningen (och mångfalden) av konst och kultur, och därmed öppna upp för fler drömmar som möter vardagslivet? Sociologen Catharina Thörn skriver i ”Drömmar om framtiden” (2019) att i mörka och förtryckande tider, snarare än i ljusa och fria, har drömmar en mening som utvägar, likt bearbetning: att ”… skicka ut de blinda och döva för att inhämta förbjuden kunskap”, och ”… återerövra det som makten i de mörka tiderna så hårt söker urholka.”[23]

ZOMBIES OCH VAMPYRER

90-talets kriser i Japan myntade ett nytt samhällsekonomiskt begrepp, de så kallade zombieföretagen. Zombieföretag var företag som var i princip konkursfärdiga, men som staten och bankerna ändå lånade ut pengar till. Tanken var att hålla företagen vid liv, fast i och med att företagen inte genererade några pengar själva ledde det till stagnation i ekonomin. Dessa zombies gjorde comeback och spred sig över hela världen under finanskrisen (2008), den värsta ekonomiska kris som drabbat världen sedan Den stora depressionen på 1920-talet. Den plötsliga vågen av zombies i västerländska filmer och serier vid den här tiden fick tidsskriften Time att utse zombies till ”recessionens officiella monsters.”

Man kan fråga sig varför vissa länder går bankrutt men inte andra. Beror det på zombies eller något annat? Varför kraschade till exempel Grekland efter finanskrisen, men inte Japan? Den japanska statsskulden är faktiskt ännu större, 230% av BNP, men landet kraschar inte längre lika fullständigt såsom utländska bedömare förutspår att det ska krascha. Den japanska statsskulden är nämligen lika uppenbar som den kan tänkas vara hanterbar. Siffrorna talar sitt tydliga språk och alla känner till det. Grekland däremot, hade bluffat med siffrorna – den faktiska statsskulden var mycket högre än vad man redovisade till EU. Således blev problemet olösligt, likt en antik teater utan inslag av Prometheus eller deus ex machina-faktor.

Möjligen kunde Platon synat denna synvilla, genom att peka på det rent abstrakta och fantasmatiska i att ett monument, en staty eller skulptur, ser ut att vara i rätt proportioner på avstånd, men ju närmare man kommer desto mer syns hur oproportionerlig den kan vara (i storlek och utformning) i förhållande till verkligheten. Ett (skuld)berg ser förstås mindre ut på avstånd, men i bergslandet Japan är det ingen hemlighet. Inom konst och kultur är det snarare vanligt att medvetet skapa dessa oproportioner, till exempel i manga och anime där karaktärerna gärna har obefintligt små näsor men ögon stora som halva ansiktet. Motsatta proportioner syns i gamla noh-masker där näsan nästan dominerar ansiktet och ögonen försvinner. Teaterformen Bunraku (en slags dockteater) är ett annat exempel på hur man inte döljer att det finns ett skådespel. På scenen syns marionetter som manipuleras av svartklädda dockspelare, fullt synliga som dagspöken i bakgrunden. Roland Barthes beskrev det, lite mera njutningsfullt, att det som kroppen externaliserar inte är det den bär på: det vill säga ”känslorna”.[24]

”Manga” är ett ord som sägs ha myntats av konstnären Hokusai (1760-1849), mest känd för sina träsnitt. Animefilmen ”Miss Hokusai” (2015) berättar om hur Hokusai och hans dotter Katsushika Oi var besatta av drakar och demoner, ett sätt att skapa konst i det fattiga Edo (gamla Tokyo) på 1800-talet. Dessa övernaturliga varelser återkommer ständigt i populärkulturen, men inte bara för att hemsöka utan också för att skapa mening, ibland som livräddare eller ledsagare. Den japanska filmbranschen fick ett oväntat uppsving under krisåret 2020 av animefilmen ”Demon Slayer: Kimetsu no Yaiba the Movie: Mugen Train”, den största biosuccén sedan Hayao Miyazaki’s ”Spirited Away” (2001). Filmen har på mindre än sex veckor dragit in över 25 miljarder yen (oktober till november), vilket förstås genererar pengar i hela ekosystemet som utgör den japanska underhållningsindustrin. Populärkulturens demoner fick alltså liv i ekonomin igen.

Japan älskar sina monster, från nutidens pokémon, via skräck- och spökhistorier, yokai och kaidan, till 1800-talets amabier – en enligt legenden sjöjungfru eller havsman med tre ben som antingen kunde bringa lycka (riklig skörd) eller olycka (en epidemi) eller både och på samma gång. Detta motstridiga och diffusa sätt att se på vanskapta monster – som något gulligt, otäckt eller tvåkönat – ger upphov till olika tolkningar att hantera eller omfamna olyckan på. I detta blir monstret också något ständigt aktuellt och något att bära med sig i alla tider, som ett husdjur eller vän.

Historikern David McNally skriver att skräckfilm och skräcklitteratur inte bara är ett effektsökeri (och ett sätt att profitera på människors rädsla), utan också ett sätt att kanalisera och öppna upp för möjligheter att tänka kritiskt. ”Groteska bilder i vardagen är en föraning om att olycksbådande krafter inte bara finns ’där ute’, i skumma och otäcka miljöer, utan också här inne, i områden där vi rör oss, inträngd i vår kropp och själ.”[25] Mary Shelley’s Frankenstein (1818) är ursprungligen en sådan berättelse. Victor Frankenstein, monstrets skapare, var både en anatom och en gravplundlare, typisk för den liberaliserade ekonomin som föranledde den industriella revolutionen mot slutet av 1700-talet. Frankenstein’s monster är således, likt Godzilla (1954), ett result av mänskligt handlande och biologiska experiment.

Även Karl Marx fokuserade mycket på kroppen och själen när han tolkade 1800-talets kapitalism i ”Lönearbete och kapital” (1847): ”Arbetskraftens uttrycksform, arbetet, är emellertid arbetarens egen livsverksamhet, hans egen livsyttring. Och denna livsverksamhet säljer han till en tredje för att säkra sig de nödvändiga existensmedlen.”[26] Marx likställde kapitalismen vid vampyrer som suger livet ur oss (”Tid är allt, människan är ingenting”). Vad han söker här är mervärdet i arbetet, något sprituellt snarare än kapitalt, eller kanske snarare ”… raderandet av materialet mellan de socioekonomiska relationerna av produktion och dess sociala och politiska medvenhet.”[27]

I detta finner man kanske en naturlig grund för Japans intresse för robotar och futurism, lika mycket som urtida djur och vanskapta monster. Det är inte nödvändigtvis ett substitut till en själv man söker, utan ett sätt att hantera eller acceptera människan som den är.

Kluven.

***

Detta var första delen ur essän Battle Royale och den svenska coronastrategin, skriven i samarbete med Göteborgs universitet (Höstterminen 2020). Den andra delen handlar om den svenska coronastrategin.

För fullständig källförteckning, se Lista över medverkande.


[1] Murakami, H. (1997). Underground.

[2] Akihisa, S. (2012). Education in Japan: The view from the classroom.

[3] Lilley m.fl. (2012). Catastrophism: The Apocalyptic Politics of Collapse and Rebirth (s.101-102).

[4] Zizek, S. (2019). Margaret Atwood’s work illustrates our need to enjoy other people’s pain.

[5] Hagström m.fl. (2015). Japan nu: Strömningar och perspektiv. (s.81-82).

[6] UNICEF (2020). Worlds of Influence: Understanding What Shapes Child Well-being in Rich Countries.

[7] Kore-eda, H. (2018). Manbiki Kazoku (”Shoplifters”).

[8] Brown, W. (2019). In the ruins of neoliberalism: the rise of antidemocratic politics in the West. (s.171)

[9] Honda, Y. (2005). ‘Freeters’: Young Atypical workers in Japan.

[10] Shambaugh m.fl. (2017). Lessons from the rise of women’s labor force participation in Japan.

[11] Hashimoto, T. (2014). Discourses on Neoliberalism in Japan.

[12] Kashimura, A (2007). Neoliberalism no Seishin Bunseki (”Psychoanalysis of Neoliberalism”).

[13] Hashimoto, T. (2014). Discourses on Neoliberalism in Japan.

[14] Karlsson, M. (2014). Kobayashi Takiji, The Crab Cannery Ship and Other Novels of Struggle.

[15] Japan Times (2018). 65% of people in Japan lack an emergency kit, survey finds.

[16] Neocleous, M. (2008). Critique of security. (s.23-27)

[17] – II – (s.87-88)

[18] – II – (s.123)

[19] Mouffe, C. (2018). For a left populism.

[20] Young, I. (2003). The logic of masculinist protection: Reflections on the current security state. 

[21] Helmerson, E. (2020) Sverige har inte förändrats i Klas Östergrens ”Renegater.”

[22] Tollentino, J. (2020). Falsk spegel: reflektioner om självbedrägerier i en modern tid.

[23] Thörn, C. (2019). “Drömmar om framtiden”.

[24] Barthes, R. (1999). Teckenriket.

[25] Lilley m.fl. (2012). Catastrophism: The Apocalyptic Politics of Collapse and Rebirth (s.108-109).

[26] Marx, K. (1847). Lönearbete och kapital.

[27] Neocleous, M. (2008). Critique of security. (s.158)