Göteborgs universitet – HT20

SPÖKSKEPPET FRÅN YOKOHAMA

Den 20 januari 2020 lämnade kryssningsfartyget ”Diamond Princess” Yokohamas hamn för vad som skulle bli en två veckor lång tripp runt Sydostasien. En man från Hong Kong hade klivit ombord, bland drygt 3700 andra. Tio dagar tidigare hade han varit i Guangdong-provinsen i Kina och flugit till Tokyo veckan efter det. Dagen innan fartyget lämnade Japan hade mannen utvecklat en mindre förkylning, men ändå klivit ombord. Den 25 januari gick han av i Hong Kong för att fira in det kinesiska nyåret. Det var Råttans år nu, men mannen hade inte blivit av med de symptom han kände veckan innan. Febersjuk uppsökte han därför sjukhus den 1 februari och fick bekräftat att han hade Covid-19. Hälsodepartementet i Hong Kong kontaktade omedelbart Diamond Princess, varpå passagerarna fick veta att fartyget var smittat två dagar senare. Den 3 februari var Diamond Princess tillbaka i Yokohama, men ingen tilläts lämna fartyget. Vad som väntade dem där var istället två veckor ytterligare i karantän. Över 700 passagerare och besättningsmän skulle smittas under resans gång, varav 14 av dem avled. Det skulle dröja till den 16 maj innan Diamond Princess vågade sig ut på haven igen.

Såhär skriver författaren Alex Schulman om ”spökskeppet” i Expressen, den 8 februari 2020: ”Det är som ett vridet slags hunger games, där den enda vägen till frihet är att bli sjuk.”[1] Schulman syftar till karantänsprincipen och menar på att den inte fungerar, och just i det hänseendet får han medhåll. Kritiken mot det japanska social- och hälsovårdsministeriet var inte nådig, och mest kritik kom inifrån de egna leden av japanska experter. Den mest högljudde kritikern var Kentaro Iwata, en infektionsexpert från Kobes universitet, som själv hade besökt Diamond Princess och svarade med att lägga upp ett antal videos på Youtube. ”Jag var livrädd…”, berättar han ”… för det gick inte att veta vart viruset befann sig. Det fanns inga gröna zoner, inga röda zoner – viruset kunde finnas precis överallt, och ingen var försiktig med det.” Problemet, enligt Iwata, var att kontrollen av fartyget sköttes av byråkrater, inte av smittskyddsexperter. Det var alltså inte karantänen i sig som var fel, utan att man inte lyckades isolera smittan inom det avspärrade området. Av detta drog man flera lärdomar, varav mycket skulle spela roll för Japans hantering av viruset i fortsättningen.

Mellan 2018 och 2020 jobbade jag som konsult på en resebyrå i centrala Tokyo. Det var mitt första jobb på kontor någonsin, efter en del möda och stort besvär. Order uppifrån när spökskeppet ankrade i Yokohama var att tona ner incidenten så mycket som möjligt. Några av våra kunder befann sig redan i Japan, medan andra var på väg att resa dit. De flesta var såklart oroliga.

Det ska sägas att även året innan hade varit en utmaning för företaget, då flera resenärer till Rugby-VM i Japan tvingades omboka sina reseplaner till följd av tyfonen Hagibis. Flera matcher ställdes in och delar av tågtrafiken var avbruten under lång tid. Dessutom hade delar av nationalparken i Hakone varit avspärrad under året till följd av ökad risk för vulkanutbrott. Det fanns med andra ord en övertro på att vi skulle kunna klara av ännu en kris i företaget.

När smittspridningen eskalerade i Europa i månadsskiftet februari/mars stod det dock klart att vi inte skulle få några fler resenärer på väldigt länge. Inom loppet av några veckor hade företaget gått från att erbjuda oss deltidsarbete, hemarbete och uppsägningspaket, till att senare börja avskeda direkt och skära ner på personalsstyrkan från tresiffrigt till ensiffrigt, därefter lägga ner avdelning för avdelning, för att slutligen stänga ner kontoret helt och hållet.

Den 24 mars fattades beslutet att skjuta upp de olympiska spelen i Tokyo till nästa år.

När smittan återvände till Japan från Europa i början på mars hade krisläget spridit sig upp till regeringsnivå. Premiärminister Shinzo Abe var en av få världsledare som inte fick ett initialt uppsving av pandemin. Istället kritiserades han för sin segfärdighet. Abe ämnade att skicka ut två tvättbara munskydd per person till landets alla hushåll, men det drog ut på tiden och hans munskydd visade sig i slutändan vara ganska otympliga att bära. Regeringen bidrog också med 100,000 yen (knappt 10 000 kronor) till landets alla 126 miljoner invånare (en lätt flört med medborgarlön), men faktum var att regeringen först hade diskuterat ett tredubbelt belopp enbart till låg- och medelinkomstagare – ett beslut man alltså ändrade på i sista stund. Strulet på regeringskansliet blev också droppen för premiärminister Abe, som fick ett återfall av kroniska magbesvär och sedermera avgick under sommaren.

Det ”undantagstillstånd” som utlystes i landet (7 April till 25 maj) var tämligen tandlöst och ansågs komma alldeles försent. I Japan liksom i Sverige fanns ingen laglig grund för att stänga ner samhällen och bötfälla de som bryter mot reglerna. Istället gick det mesta på rekommendation. Skolor, museum och andra större inrättningar kunde stängas – i övrigt vädjade man till folkets goda omdöme. ”Jobba hemifrån om du kan.” Man förhindrade ett tag resor till och från olika regioner, men till skillnad från många grannländer och sedermera Europa satsade man inte på någon omfattande smittspårning eller försök till att stoppa smittspridningen. Allt kändes rent ut sagt lite släpigt. Omvärlden befarade att Tokyo skulle bli ett nytt New York, som under våren och månader av lockdown hade över 300 000 smittfall och över 20 000 avlidna. Flera professorer, däribland Jeffrey Shaman på Columbia University, ansåg att Japan inte skulle inse allvaret förrän det var försent.[2]

Våren kom och sommaren gick, men antalet avlidna i Tokyo översteg aldrig 400 personer. Räknar man Tokyo som ”Stor-Tokyo” (inklusive Yokohama) blir det över 37 miljoner människor på en yta stor som Skåne. Utvecklingen beskrivs i engelskspråkiga medier som ett ”mystiskt mirakel”.

Min lägenhet hade två månaders uppsägningstid. Den 10 maj var resväskorna packade och jag satte mig på ett kvällståg från Tokyo till Naritas flygplats – helt ensam. Jag såg inte en enda människa på hela resan, inte ens en biljettkontrollant. Det var ett spöktåg likt det Chihiro åker i filmen Spirited Away – en rent gastkramande tystnad. Vanligtvis pratar man inte på tågen i Japan, men detta var något helt annat. Det var som att man kunde klyva tystnaden och mörkret i två olika läger: vad som hemsöker en och vad som leder en.

I all min ensamhet var jag inte i kontroll. Det fick mig snabbt att inse hur beroende jag var av människor, eller åtminstone förnimmelsen av dem.

På flygplatsen var västra flygeln avspärrad. Allt var nedstängt utom en enda gate: ett flyg till Amsterdam. Det fannns inga passagerare jämte mig, framför mig eller bakom mig. På Schiphols flygplats såg jag en mus.

På Landvetter tog jag av mig mitt munskydd.

En skog i maj. Här spökar mitt hela liv:

det osynliga flyttlasset. Fågelsång.

I tysta gölar mygglarvernas

ursinnigt dansande frågetecken.

– Ur Tomas Tranströmers ”Alkaiskt”

SVINDLANDE HÖJDER

Vad man kan säga om den japanska coronastrategin i förhållande till den svenska är att den förlitar sig i lika stor utsträckning på frivillighet, människors rationalitet och förnuft, fast på helt andra typer av vetenskaper, och i grunden en helt annan religion.

Ansiktet utåt för den japanska strategin har åtminstone i Tokyo varit stadens guvernör, Yuriko Koike. Hon fick medial medvind genom att på presskonferenser läxa upp journalister som inte höll tillräckligt med avstånd, och sedan för att ständigt skylta med sina tre ”C”, eller ”mitsu” (密): undvik närkontakt, undvik stora folksamlingar och undvik trånga utrymmen med dålig ventilation. Just det sistnämnda är vad som skiljer Japan och Sverige i synen på Covid-19. I Japan hade man anledning att tro att smittan var luftburen, därför såg man tidigt runt sitt bostadsområde att affärer och restauranger höll dörrar och fönster öppna. Barer och nattklubbar som låg under marken eller inte kunde ventilera hade problem med smittspridning, därför stängdes vissa ner i utbyte mot statligt stöd. Andra restauranger kunde hålla öppet under våren fram till klockan åtta på kvällen, och serverade alkohol fram till klockan sju. Munskydd rekommenderades alltid, inne som ute.

Den 19 november 2020 slog den Kungliga Vetenskapsakademins expertgrupp fast att: ”sammantaget tyder tillgänglig evidens på att luftburen smitta spelar en väsentlig roll för SARS-CoV-2-transmission, särskilt i dåligt ventilerade inomhusmiljöer”. Vidare förordade gruppen munskydd i samhället. Dagens Nyheter konstaterade då att evidensen stjälper fundamenten för den svenska strategin.[3] Den 20 november inför Sverige ett förbud mot alkoholservering efter klockan 22. Rekommendation om munskydd i kollektivtrafiken börjar gälla från och med den 7 januari 2021.

Vad många länder i väst gjorde i höstas fram till jul är vad Japan gjorde i våras fram till sommaren. En av hjärnorna bakom den japanska strategin, smittskyddsexperten Hitoshi Oshitani, har fått lite av en renässans under andra halvan 2020 och deltar numera dagligen i möten och intervjuer med omvärlden. Tidsskriften Bloomberg skriver: “Han är inte lika välkänd i sitt hemland som Anthony Fauci är i USA, och till skillnad från Sveriges Anders Tegnell finns det ingen som tatuerar hans avbild på kroppen.”[4] (Det finns under 2020 inte en enda svensk artikel om Hitoshi Oshitani.)

Oshitani har tidigare kallat idén om flockimmunitet för ”nonsens” och den västerländska strategin att smittspåra och testa för ett ”utnötningskrig”. Via tidigare erfarenhet från den första SARS-pandemin (2002), och sedan genom att besöka spökskeppet i Yokohama, drog han tidigt slutsatsen att viruset inte var något som kunde ”förintas”, bara kontrolleras, och att det var något som vi var tvungna att leva med under lång tid. Den biträdande medicinska chefen i Storbritannien, Jonathan Van-Tam, har kallat den japanska modellen om att undvika de tre ”C” – crowded places, close-contact settings och confined and enclosed spaces – för vägen framåt, även under 2021.

Varför pratas det inte om Japan i Sverige under coronapandemin? Är det för att Japan bara spelar rollen i fantasmer och inte i verkligheten? Eller är det för att Japan, precis som Sverige, är så invävd i sin egen självbild att den blir omöjlig att reda ut?

”… mellan ert land (omvärlden) och vårt land finns en annan mindo (nivå på folket)”, hävdar vice premiärminister Taro Aso, en av regeringspartiets LDP:s äldsta och mest ultrakonservativa politiker. Aso menar att Japans låga dödstal under våren beror på folkets ”utmärkta kvalitet”.[5] En utomstående blir genast varse om landets fascistiska förflutna, när nationalromantiken övergick i barbari och kejsaren, som ansågs direkt gudomlig (i nedstigande led härstammad från solgudinnan Amaterasu, enligt den shintoistiska religionen) indirekt legitimerade alla krigsförbrytelser inpå andra världskriget. På min after school i Tokyo brukade barnen ofta utbrista ”kami” när de hade flyt i spel eller pingis – ett vanligare förekommande ord i ex. mangaserier. Kami betyder Gud, som i Kamikaze (Gudarnas vind). Vad Aso insinuerar här är alltså en indirekt koppling till denna kulturella övertygelse, att japaner har himlens mandat och andligheten i sig, och därmed kan betraktas som ett folkslag utöver alla andra. (Att kejsaren numera är ”naken” behöver inte betyda slutet på mysfascismen i högerpopulistiska led.)

Religion förklarar delvis Japans besatthet för renhet och städning. Ritualer som att rengöra sina händer innan man ber framför en helgedom i ett shintoistiskt tempel återspeglas även i vardagslivet. Den som beställer hämtmat eller äter ute på restaurang får ofta en våtservett eller våthandduk att tvätta sina händer med, innan man äter. Traditionen att varje dag skrubba trägolvet med en handduk i buddhistiska tempel syns även i skolmiljöer. Marie Kondo (känd från Netflix) och hennes städmani har sitt ursprung i dessa religioner (zenbuddhism och shintoism). I Tokyo och i dess parker finns knappt en papperskorg men ändå inget skräp på marken. Folk har för vana att bära på sin egen skit. En offentlig toalett är i regel renare än min egen.

I offentligheten finns alltså inga undanflykter. Att gå ut i Japan kan ibland kännas som att man går in. Att se någon som äter eller pratar i telefon samtidigt som man går bland folk är ganska ovanligt, för att inte tala om på tåg och bussar som bär på en närmast andäktig stämning. Efter ett tag blir man likadan, och efter ett litet tag till blir det fullt naturligt. Sedan börjar man ifrågasätta hela världen. Är det inte självklart att det ska vara så? Varför skulle det inte vara så? Är det inte folkvett? Det tål att sägas (utan att liera sig med Aso) att de hygienrutiner jag har anammat i Japan åren före coronapandemin har varit fler än de jag har haft i Sverige under pandemin. Man får med andra ord anstränga sig för att framstå som ”avslappnad” för att möta någon i Sverige som vill framstå som ”påkopplad”, eller ”i kontroll”. Det är ingen underdrift att säga att mitt huvud nästan sprängs av denna paradox.

Inget av detta hade varit värt att diskutera om det inte vore för att Sverige själva rör sig i samma nationalistiska farvatten. Då måste man dessvärre bryta ner den uppburna ”folkligheten”, eftersom det går ut över folk i periferin. (Media kan lätt kamouflera sig mellan dröm och kritik, men bär i mina ögon lika mycket ansvar som regering och Folkhälsomyndighet.) När den svenska coronastrategin kritiserades i månadsskiftet mars/april vändes taggarna utåt och man fick man veta sin plats som utlandssvensk. Jonas Gardell skriver i Expressen att Sverige är bäst ”lagom” och att låta ”Sverige vara Sverige i kampen mot Corona.”[6] Lena Mellin på Aftonbladet skriver att hon är ”stolt över att vara svensk” för att vi litar på våra myndigheter och inte stänger ner som andra länder.[7] Gardell talar om tilliten till vetenskapen och Mellin om förnuftet, likt det vore specifikt svenska egenskaper, eller något alla KÄNNER TILL.

Myten om Sverige som ett exceptionellt modernt, sekulariserat och jämställt samhälle kan, enligt sociologen Mathias Ericson, utnyttjas till sekuritisering; protektionism och nationalism. ”Problemet är inte längre övergivandet av det exceptionella Sverige, utan hur den (bilden) återanvänds genom sekuritisering.”[8] Flyktingkrisen 2015 var ett sådant exempel, alltså hur regeringen bytte linje från vår till höst. Genom att antyda något om Sverige och sedan göra tvärtom kastar man ”folkligheten” och makten ifrån sig, i händerna på de som kanske inte alls definierar Sverige på samma sätt. Paul O’Shea, forskare i Öst- och Sydostasienstudier på Lunds universitet, menar att både Japan och Sverige har betalat priset för sin nationella ”exceptionalism” under pandemin.[9] I Japan har smittan återigen tagit fart under slutet av året, detta sedan regeringen under andra halvan 2020 inrättat en resekampanj (Go To Travel) med syfte att öka den inhemska turismen till regioner som lidit hårt ekonomiskt under våren. Kampanjen har nu pausats under jul och nyår, och landet går mot en tuffare vinter än väntat.

Samtidigt menar vissa teoretiker att nyliberalismen i Japan har minskat den nationalistiska känslan i landet, både från vänsterhåll (ex. pacificismen och kritiken gällande amerikansk militär närvaro på ögruppen Okinawa) och högerhåll (ex. röster för de japanska medborgare som kidnappats av Nordkorea). ”Nyliberalism och dess världsliga perspektiv på atomism har penetrerat allmänhetens medvetande”, sägs det.[10] Enligt statsvetaren Lully Miura kan det liberalkonservativa regeringspartiet LDP ständigt behålla makten genom ”exceptionella förhållanden”, kopplat till kriser och oroligt säkerhetsläge i regionen, samt det faktum att LDP (som hon menar är ett brett parti) lockar väljare från alla delar av samhällslivet, inklusive arbetarklass.[11] De nykonservativa försöken att boosta den nationalistiska självkänslan för ekonomins skull har dock inte lyckats under 2000-talet. Detsamma kan även tänkas gälla i kristid, det vill säga att återvändandet till gamla traditioner inte nödvändigtvis har med folks intresse för nationen att göra, utan att det snarare rör sig om en slags inre religiös drift.

Filosofen Herbert Marcuse menade att autonomin (självständigheten) försvinner när uppfattningsförmågan försvinner, och att uppfattningsförmågan försvinner när den inte längre behövs för att överleva. Det kan med andra ord ta tid att förstå sitt prekära eller priviligerade livsvillkor, såvida det inte är livsnödvändigt. ”Ansvar” och ”avstånd” blir således relativa ord som vi kan uppfatta olika. Sverige är Europas fjärde största land, med förhållandevis lite invånare (10 miljoner). Det finns alltså ett naturligt avstånd redan från början, där vi med fördel kan hålla avstånd, och så finns det avstånd som vi skapar på egen hand, där det inte går att undvika konsekvenser. Inkomstklyftor, segregration och ”polarisering”. Vad som anses ”lagom” och vad som är ett avstånd kan alltså tolkas olika beroende på vem man är och vart man växer upp. Det är inte självklart att alla förstår vad den svenska strategin vill säga, oavsett om man är rik eller fattig.

Första gången jag bodde i Japan (2007-08) fanns det mig veterligen bara ett ställe att handla svenska matvaror på: IKEA. På IKEA vid den tiden fanns det autentiska svenska matvaror (Abbas sill, Kalles kaviar, Pågens gifflar), men i början på 10-talet bytte varorna namn till IKEA Foods. När jag återvände till universitetet i Sverige lyfte jag den frågan. Varför gör IKEA så? (Om man nu ska omfamna kapitalismen vill man väl ändå ha lite känsla i det, kan tänkas.) Men vad betyder det egentligen när svensk mat och produktion inte längre representeras av orten och varumärket? Leksands knäckebröd, Nygårda julmust, Mor Annas pepparkakor. Allt ska företräda Sverige utan att det nödvändigtvis kan lokaliseras till Sverige. IKEA har sitt huvudkontor i Nederländerna, skattepengar i Liechstenstein och köttbullar från Storbritannien. IKEA Food Services ligger i Malmö och bara i Malmö (en lastbil tar sig lika snabbt därifrån till Milano som till Polarbröd i Älvsbyn).

Hur ska man under dessa olika premisser hitta ett rättesnöre som löper genom hela samhället? Var är den ekonomiska basen och var finns den sociala koden? (Vad är förresten vitsen med avregleringar om allt på ytan ändå ska se likadant ut? Vem gynnar det annat än de som lever över samhället?) Det är de multinationella företagen som driver världen idag, inte regeringar. Det är företagen som bäst anpassar sig till tidens tand och kundens krav: eco, mångfald och rättvisa varumärken. Varför protesterar då ingen mot IKEA, undrade jag. Varför bryr sig ingen om vad IKEA är? I det rationella samhället har ju symbolvärdet extra stor betydelse (det är så Mcdonalds tar ett fast grepp om världen, genom glokalisering och varma reklamfilmer). Ytan är viktig. Vi ser något först och känner sedan. Så fungerar konsten och så fungerar även kapitalismen. Men om vi inte ser något som väcker något, vad får vi då? Högerpopulism såklart. (Dessvärre hade Sverigedemokraterna redan intagit riksdagen, i folkdräkt och allt, och debatten om svenska värden blev omöjlig.)

Det finns idag fler svenska miljardärer i världen än vad det finns japanska miljardärer. Det beror till stor del på att Sverige avskaffade arvskatten, medan Japan och Sydkorea är två rika länder i världen som ännu inte gjort det. Ekonomen Thomas Piketty brukar säga att de ökade problemen med inkomstklyftor i världen är ett resultat av att de rikaste ärver sina rikedomar, fast där kan Japan ses som ett världsekonomiskt undantag. Den rikare tiondelen äger förhållandevis lite pengar, mindre än vad som är fallet i exempelvis Norge eller Sverige. Inkomstskatten på de allra rikaste har tvärtom ökat, från 45 % till 55 %. Inom tre generationer kan de mest välbärgade japanska familjerna förlora sina tillgångar. Vissa skulle kalla det för kommunism. Vissa flyr till andra länder, Singapore och Australien, men de flesta stannar inom landets gränser. Det mesta av det bästa (och det värsta) stannar alltså inom landets gränser. I Sverige exporterar vi det utomlands. Även moralen går på export (eller ibland tvärtom, att vi flyr ifrån den). Det brukar bli den amerikanska vägen med predikan om universalvärden, one world och free world, där huvudstadens makthavare och influencers i själva verket är en fraktion från landet och världen i övrigt.

Friedrich Nietzche påpekade att ”de högsta värdena devalverar sig själva”, då de inte längre är en del av sitt fundament. I detta kan man återigen tala om nihilism. Martin Heidegger beskrev nihilism som det tillstånd där det inte finns något existerande kvar. Nietzsche beskrev kristendomen som en sådan religion, eftersom den konstant undviker utmaningen att hitta en mening med jordelivet, och som istället har skapat en andlig projektion (himmelriket) där moral och lidande inte existerar. Han ansåg att nihilism var resultatet av Guds död. Man kan alltså argumentera för att ju mindre vi tror på Gud desto mer kristna blir vi. Detta kan med fördel kopplas till Keynes främsta rival Hayek: “Vi måste återvända till en värld där inte bara förnuft, utan förnuft och moral, som likvärdiga deltagare, måste regera våra liv, där sanning och moral är en gemensam tradition, den västerländska kristendomen, som har skapat moral för den moderna civilisationen.”[12]

Under coronapandemin har Sverige blivit ansiktet utåt för en liberal strategi. Frihet under ansvar. Varför inte Japan blev ansiktet utåt för denna liberalism, trots att deras strategi förefaller lika liberal, torde alltså vara en fråga om religion. I detta framstår ”Kulturkartan” lite som en falsk spegel. Men kartan från 2020 kan samtidigt hjälpa oss förstå att Sverige rör sig i en utveckling allt närmare övriga Europa – och att Japan, hur särskilt det än vill vara, aldrig kan frigöra sig från sitt kinesiska arv.

först när bakgrunden har omarbetats

kan du vända åter till din hembygd

tiden har skakat om vissa tecken

de stiger för att åter dala till marken

utan att avslöja någonting

en rad misslyckanden är genvägar

genom de tysta läktarna i snöyran

jäktar de mot ålderdomens stora klocka

– ur Bei Daos ”Bakgrund”

GUD ÄR I HUSET

Filosofen Lin Yutang ansåg att de bästa idéerna tillkommer i sängen, när man ”… drar sig tillbaka inom sig själv och stänger sig ute från den omgivande världen…” Därför borde man inte ”’jäkta omkring efter ingenting’ som kinesen säger”, utan vackert komma till jobbet när man är utvilad och ”fullkomligt herre över sig själv.” Hans inflytelserika bok ”Konsten att njuta av livet” (1937) avslöjar en kristen uppväxt och delvis kritisk syn på det gamla Kina, om hur den traditionella kinesiska religionen konfucianismen medvetet formade trämöbler ”med ringa hänsynstagande till människors bekvämlighet”, vilket skulle få folk att sitta rakt upp och ner på dem. Själv föredrog han en länsstol. ”Förr i världen satt människorna för att se värdiga ut medan moderna människor sitter för att ha det bekvämt.” [13]

Konfucianismen är det tredje benet i den japanska synkretismen (de tre religionerna). Den syns även i andra delar av Asien: som Sydkorea, Kina, Taiwan och Hong Kong, men även Singapore och Vietnam. I Sverige lutar vi oss mot protestantisk kristendom, med betoning på protest, men frågan är om inte nyliberalismens rationalisering och mcdonaldisering har för Sverige inneburit en återgång till kristen metodik. Vad är det egentligen för symboler rationaliseringen vittnar om? Dels kan vi se till det rent ytliga, att kapitalismen maximerar våra kristna högtider och många firar jul som aldrig förr. Men symbolerna faller också väl in med samtidens behov av att stänga ute mörkret; trygghet, ömhet, ljus och mys. De gastar och spöken som Allhelgonadagen för med sig tillåts inte vara kvar i rummet mer än just en helg. För många börjar julpyntet direkt efter Halloween.

Varför har vi lampor i fönstret? Vad symboliserar det? Är det en dekoration som inbjuder till värme, eller är det en eld som håller utomstående på avstånd? I Japan, eller för den delen många andra konfucianska länder, ser man inga lampor i fönstret. Hus och byggnader ser mer ut som upprätta schackrutor om kvällen, bleka och ljusgula färger på ett täcke av grå betong. Det förefaller iskallt. Men under coronapandemin stod dörrar och fönster plötsligt på vid gavel, åtminstone där jag befann mig. Viruset släpptes både in och ut, likt ett spöke du aldrig blir av med. En utomstående kände sig plötsligt välkommen, i vanliga fall trevande inför att öppna en dörr eller kika in i ett fönster som tycktes avsedd för de redan språkligt begåvade och invigda. Med munskydd och avstånd har jag aldrig känt en sådan närhet till mitt andra hemland.

Tokyo är munskyddens mecka, och vad ett munskydd symboliserar, mer än ett skydd, är att man lierar sig med sjukvården, och de som kämpar med pandemin. Varför Sverige inte omfamnar denna symbolik, som vi kan rocka sockorna eller svepa in oss i regnbågsflaggor, kan tänkas bero på att symboliken inte härstammar från väst. Det finns en koncentration av godhet i Sverige som utesluter detta inflytande. Det finns också ett mått av bekvämlighet som förlänger tiden det tar att ta idén till sig. Möjligen är det också ett tecken på utmattning, att det blir svårt att ta in en extra tanke när de bestående tankarna redan är så många och florerar i så aktiva omlopp. Frågan måste ändå ställas: när blev fåfänga viktigare än solidaritet?

Utan munskydd blir krisen i många fall osynlig. Alla ser inte att pandemin pågår. Den kan undvikas om man bara bor på rätt ställe, och ignoreras om man bara håller huvudet tillräckligt högt. I många fall blir det en klassfråga. Riskgrupper kan tänkas behöva munskydd. Folk som måste åka buss till jobbet kan tänkas behöva munskydd. Min morbror, 65, har tagit bussen från stan till Borås industriområde hela sitt liv. Ska han plötsligt bära munskydd och ingen annan? Nej, det rimliga blir ju då att alla bär munskydd, för allas skull. Jämt och ständigt. Att bara hålla avstånd är inte att leva med den sjuke. Det blir ett slags martyrskap istället, där du skiljer på dig själv och alla andra: på gott och ont, ljus och mörker, hjälte och offer, människa och monster, ung och gammal, svensk och invandrare, man och kvinna.

Sveriges initiala fokus på flockimmunitet är ett annat exempel på martyrskap, liksom dess fokus på antikroppar och antikroppstester. Det är hemtester och gör-det-själv-principer, allt med en själv och ens närmaste som utgångspunkt. Du utgår från ditt behov och styrs av ett resultat, och anpassar dig därefter (new public management). Den som är negativ idag kan vara positiv imorgon, men det bryr sig inte resultatet om. Den som har antikroppar har fri lejd att röra sig i centrum. Man kan till och med tänkas vidröra andra, kramas eller trängas, gå på fest, synas i sociala medier, för vilken skada kan ske om jag är friskförklarad? Så tänker individen, inbillar jag mig. Men vad för signaler sänder det till andra människor? Ska man förutsätta att alla som trängs på bussar och köpcentrum är friska och testade? Vad är det för stadsmiljö vi skapar när viruset sprids utan att det syns? Det finns (eller har åtminstone funnits) en övertro på att vi kan normalisera viruset, och inte tvärtom, alltså att viruset ska anpassa sig till människan och inte att människan ska anpassa sig till viruset. Det är, menar jag, ett tecken på religiös exklusivism.

Vad viruset istället blottar är våra många ojämlikheter och olika variationer på moralkakor. ”Se så många människor som trängs här på gallerian!” ”Ja men va fan gör du själv där då?” Frihet och ansvar blir en definitionsfråga som vi tillåts sätta egen höjd på, därför blir det också svårt att moralisera överhuvudtaget. Vad är egentligen en ”onödig resa”? Och vad är risken? Det ägnas otroligt mycket tid åt att prata om COVID-19, men det pratas sällan om COVID-19, utan mest bara runt det. Det fokuseras mer på personer, beteenden och incidenter, det vill säga olika typer av mänskligt lidande. Det är ett avståndstagande till smittan och oftare en jämförelse mellan människor. En viss folklighet har ett visst företräde, ett visst beteende anses trumfa någon annans, en viss grupp vänder sig till sin trendsättare. I detta, ängslan och oroligheten, kommer man bara längre och längre ifrån själva kärnan: viruset. Vad är egentligen COVID-19? Spelar det ingen roll vart det kommer ifrån? Och hur sprids det, egentligen? Den frågan får vi sällan svar på, inte ens av Folkhälsomyndigheten (som är mer inriktade på folk och hälsa). Väldigt få har viruset som utgångpunkt, och det är därför den styr våra liv mer än vad vi önskade.

Om vi vänder på det och ser till kärleken speglar även den vissa motstridigheter. Kramen är en dygd för vissa och något ovanligt för andra (den har inte varit hälsningsfras i Sverige i mer än 50 år, och sägs ha populariserats via västerländsk film på 1970-talet), och i och med att vi tolkar sociala möten på olika vis kan det vara svårt att veta hur man ska härda eller ”hålla ut”. Sverige är alltså ett stort och avlångt land, där många bor i periferin och inte i innerstaden. Vissa söker närheten från ett avstånd och andra söker avstånd från en närhet. En mjuk princip kan upplevas som en hård princip och tvärtom. Problem uppstår, tror jag, när kärleken hela tiden beivras men inte upplevs. Det gör att folk misstror kärlekens avsändare, eller att kärleken i sig uppfattas som falsk eller byggd på något annat än godhet. Det finns ett mått av kärlekskapitalism i vårt sätt att uttrycka moderna känslor på, vilket i kristid lätt kan bli en spegelvänd kommunikation. Ingen, inte ens statsministern, kan hålla sig från dubbelmoral i vad han säger och vad han gör, och därför blir det heller inte lätt att prata om solidaritet i det stora hela.

Lin Yutangs syn på bekvämlighet kan tänkas krocka med vår tids digitalisering och rationalisering, att den rikare delen av världen inte längre finner samma motståndsförhållande mellan hem och arbete – i synnerhet inte idag när många jobbar hemifrån. Vårt eget hem är vanligtvis den största inspirationskällan, där vi trivs allra mest och mår allra bäst. Det är en design och filosofi där vi tillåts växa och växa – in i oss själva. Det kan tolkas som att vi gör kyrkor av våra egna hem. Vårt hem, ljust och fräscht, blir det som tidigare var kyrkan och samhällets moraliska plikt. Det blir en slags återgång till det gamla vikingasamhället istället, där gud var förkroppslig i en själv, och hemmet var både en fest och gravplats. Det slutade så småningom i barbari, när det egna värdet inte ansågs tillräckligt värdefullt, och folk begav sig utomlands.

Poängen är att vad vi ärver är ofta det som har det största värdet för oss. I detta kan man förstås inte rensa bort allt som tynger, som Marie Kondo gör, för det vore ju att rensa bort en del av sitt liv och mycket av sin identitet. Det materiella, eller i annat fall kommunikationen och projiceringen av en själv i sociala medier, vilket i sig är en typ av material, är för många ens liv och drivkraft. Således, om kapitalismen förlorar drivkraft förlorar även kärleken drivkraft, och vi dör en bit som människor. Folk (de flesta) behöver alltså lära sig att leva med det sjuka tillstånd som de har skapat, och inte låtsas som att det inte finns eller försöka projicera sin egen självbild på dess verklighet. En huvudfråga blir: Hur ska jag hantera mitt utrymme när jag kliver ut ur min värld och in i någon annans? (Det är, om man så vill, en kontrast som kan locka till ny form av poesi och kreativitet.)

I Japan finns det något som heter ”kuuki wo yomu” (”att känna in luften” eller att ”läsa av luften”). Om du går in i ett offentligt rum kan du direkt känna av sinnestämningarna och anpassa dig till det, utan att uttrycka det i ord. För en utomstående kan det upplevas som jobbigt, att man lägger band på sig själv eller förminskar sina uttryck. Men ytterst handlar det bara om att förhålla sig annorlunda till ett offentligt rum. För att systemet ska fungera (mycket människor på liten yta) behöver folk gemensamt förhålla sig till rummet som om man inte äger det. Eller för att citera Konfucius (som förvisso inte har med begreppet att göra): “När du går ut, uppför dig som om du skulle möta en viktig gäst.” (Analekterna 12:2)

De flesta japaner har bara 1-2 semesterveckor på ett år, varav ett fåtal (kanske tio) dagar med sjukpenning. Det säger sig självt att folk inte har råd att stanna hemma vid minsta förkylning, därför är munskydd sedan länge en integrerad del av stadsmiljön. Ett annat exempel på olika livsvillkor gäller trycket på vården (Japan har förvisso många sjukhus, men det är ofta specialiserade sjukhus och inga allmänsjukhus som kan ta emot IVA-patienter). Det finns med andra ord en annan nivå (och därmed förväntan) på vad ett samhälle klarar av innan folk måste behärska sig. (Notera också att Japan och stora delar av Asien har levt, och förmodligen kommer att leva, med smittan längre än Europa, sett till att befolkningen är större och vaccineringen kommer igång senare.) Vad många har undvikit i Sverige under året (resor, möten, fester osv.) är förstås mycket och uppoffrande, men det är också mycket och uppoffrande eftersom att vi har vant oss vid alldeles för mycket – ett stort och ledigt utrymme som vi fyller alltmer saker i. ”Det är ett privilegium att stanna hemma”, för att citera Zizek (en tidigare konfucius-kritiker). Under coronapandemin har han gjort en slags helomvändning i sin syn på konfucianismen: ”Detta är konfucianismens tid; av enkel respekt, att respektera reglerna, vara artig och så vidare (’and so on’). Detta är vad vi behöver just nu.”[14]

Bland moderna filosofer anses Zizek vara en antites till psykologen Jordan Peterson, författaren till boken ”12 livsregler: ett motgift mot kaos”. ”Livet är brutalt”, säger Peterson, och därför måste människor skärpa till sig. Precis som Konfucius hänvisar han till en värld i kaos (Peterson till nutid och Konfucius till det kinesiska inbördeskriget), fast med 2500 år emellan, och med lite andra avsikter.[15]

Peterson säger: Sätt ditt hus i ordning innan du kritiserar världen.

Konfucius säger: Nationens styrka utgår ifrån husets integritet.

Det sistnämnda syftar inte till kritik, utan till integritet. Det finns inget uttalat motsatsförhållande mellan hur du organiserar ditt hem och hur världen ser ut, tolkar jag det som. Individidens redbarhet (styrka) är tänkt att löpa som en strid ström mellan livets och samhällets instanser. ”När råmaterialet står i vägen för kulturell förfining uppstår barbari. När kulturell förfining döljer råmaterialt uppstår pedanteri.” (Analekterna 6:18) Det kulturellt förfinade i detta fall kan tänkas vara studier och riter – eller varför inte en trämöbel.

Jordan Peterson, inbillar jag mig, har en helt annan syn på yin och yang.

ASHES TO ASHES

Filmregissören Yasujiro Ozu gjorde ett flertal kritikerrosade filmer på 1900-talet, ”Sent om våren” (1949), ”Föräldrarna” (1953). Han ligger begravd vid ett zenbuddhistiskt tempel i Kamakura, söder om Yokohama. På hans gravsten står det bara 無 (mu, ”ingenting”), precis det tecken som Barthes använde för att analysera ”tomheten” i det japanska språket. Uppmärksamma läsare kan dock se att även 無, precis som Eisensteins 馬 (ma, ”häst”) har fyra ben (eller, om man vill se det som lågor som eldar upp ett hus). Det finns alltså något i detta ”ingenting” som ändå rör på sig, trots att det betyder ”ingenting”. 無 (mu) förekommer även i Muji (無印), den japanska detaljhandelskedjan som återfinns på Åhlens, samt i de tre centrala begrepp som utgör Toyotas framgångsrika Lean-modell: muda (onödigt), mura (variabilitet) och muri (oflexibilitet).

Det kan finnas en dygd i att bara vara ibland, och göra det som förefaller ”ingenting” värt. Att bara vara kan också vara att leva, och att inte göra något kan också betyda att du ändå rör dig mot något. Detta något kan vara vägen till Dao, ”tomheten” eller det ”absoluta” inom Daoismen (eller Taoismen, som finner sig mellan buddhism och konfucianism) och dess symbol yin och yang. Yin och yang, i min mening, handlar först och främst om balansen inom en själv. Det vita och svarta (mannen eller kvinnan) i detta sammanhang kan vara två sidor du känner av på egen hand. Två ätpinnar exempelvis, om de bryts rätt ifrån varandra, är lika till form och fyller samma ändamål (till skillnad från kniv och gaffel).

Det kan med andra ord finnas mening i det intetsägande, det tomma och passiva. Avhållsamhet behöver inte vara ett förtryckt liv i celibat, utan något friare livfullt som förenar sig med naturen. Det är samma sak som att det finns en asexualitet, eller att det finns en asymptomatisk smitta. Människan är, i sin natur, en kris och ett virus, och istället för att söka ett motsatsförhållande till det kan du utgå ifrån att du är dum och smittad, och försöka bättra dig därifrån. Många från väst går vilse i öst genom att söka sig till motsatsen, ett sätt att rena sig själv ifrån synd eller synda sig själv ifrån oskuld. Det finns ofta ett krävande i den västerländska kulturen att människan ska vara just människa, frånskild naturen och andra mindre värd ting (eller människor.) När vi nu fick en smittspridning, troligen ifrån öst, reagerade vi initiallt med samma motsatstänk – ett hot som skulle bekämpas med frihet. Men frågan är om denna frihet inte är ett annat ord för säkerhet, och att det öppna samhälle som ofta predikas i själva verket är ett sätt att undvika fullständig delaktighet i samhället. I brist (eller väntan) på ”undantagstillstånd” blir vi själva ett undantag ifrån tillståndet, det vill säga att vi undviker tankar och konsekvenser som ändå rör sig när vi inte är där.

Risken finns att när vi river upp något i samhället finns inget mer att vila på. Vår religion synar inte detta ”något” i ”inget”, därför behövs konstruktioner att hantera ytorna på. Om vi förkastar Gud finns kristendomen kvar. Men om vi senare tror oss förkasta kristendomen kommer gud att återspeglas i oss. Det rimliga vore alltså att fortsätta vara protestanter i ordets rätta bemärkelse, och inte förneka att det finns en kristendom. Att moralisera (som jag kanske gör nu) är inte fel, men många gånger när vi uppmanar något så menar vi egentligen att man inte ska göra något. Vad innebär det egentligen att ”ta ansvar”? Vad är det man ska ”ta” i? (Stanna hemma är ett bättre ord.) Varför säger man ”Håll ut” och inte ”Håll in”? Att hålla ut låter som att man ska visa upp något. Att hålla in är att inte göra det. Detta menar jag är exempel på motstridigheter i vårt språk och kommunikation. Det är fördömanden och engagemang i samma mening, och ofta vet man inte om man ska ta ett steg fram eller ett steg tillbaka.

Den kristna principen lyder: ”Älska din nästa såsom dig själv”. Det förutsätter att du älskar dig själv före du älskar någon annan, vilket kan vara en svår avvägning om du drivs av skamfyllda känslor eller tvekar inför din kropp och ditt ursprung.

Den konfucianska principen lyder: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”.[16] Det låter egentligen som samma budskap, men är istället byggd på negationer. Tonvikten läggs på vad du inte gör. Här övergår konfucianismen i det så kallade wu-wei (無為, icke-handlandet), som ett led inom daoismen.

Dessa tankegångar avspeglas även i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948.[17] En av huvudförfattarna till deklarationen, P.C. Chang från Republiken Kina (nuvarande Taiwan), irriterade sig på att Eleanor Roosevelt, René Cassin och andra medförfattare var vårdslösa med orden. Om man nu talar om rättigheter borde man undvika missförstånd, menade han. Mest av allt tryckte Chang på religionsfrihet, att ingenting fick misstolkas som universella kristna värden. Tala heller inte om ”att fritt kunna utveckla sin personlighet”, utan om ”den fria utvecklingen av ens personlighet”. Den fria utvecklingen av ens personlighet utesluter inte omgivningens roll, de yttre och inre egenskaperna samt dess omständigheter, och i förlängningen även relationen till djur och natur.

I boken Catastrophism (2012) pratas det om en ”naturalisering” av katastrofer, att katastrofer är något för vår tid som vi upplever mer och mer (och ibland faktiskt även söker). Men det är skillnad på naturalisering (såsom vi i väst begriper natur) med acklimatisering, alltså hur vi ser på människan i förhållande till jorden. Samtidigt syns inom många demokratier en infekterad polemik och stora inrikespolitiska konflikter. Vetenskapsförfattaren Leigh Phillips summerar det såhär: kapitalister säger ”full fart framåt!”, den gröna vänstern säger ”dra i nödbromsen!” och socialisterna säger ”låt oss ta över maskinerna, inte stänga av dem!”.[18] Det kan vara svårt för demokratiska länder att diktera världen om man inte själv är överens om vad man vill göra. ”We want to get back to our lives” säger Boris Johnson. ”100 dagar till med munskydd” säger Joe Biden. Att med avsikt försöka lämna något bakom sig, precis som man från början inte ville ta det till sig, är ett tecken på att den västerländska demokratin inte lever och frodas med tidens tand. Att se coronapandemin som en parentes i demokratin är i sig ett uttryck för att demokratin är en parentes, och i övrigt inte mår bra.

En (i detta fall japansk) buddhistisk synvinkel kanske kan lyfta upp, genom att ”… hitta alternativ i tider av globalisering och postmodernism, där rationalismen visar sina begränsningar.” I denna kontext ”kan vi peka på möjligheter och potential i buddhistiska idéer…” ”… där särskild vikt läggs vid symbiosen mellan alla levande varelser i enlighet för att skapa nya konstruktioner av gemensamma värden istället för de människocentrerade värden som dominerar västerländsk rationalism.”[19] I fråga om vår tids katastrof, coronapandemin, säger smittskyddsexpert Oshitani att österländska länder har haft många olika strategier, medan västerländska länder styrs av en ”one-size fits all”-modell, där WHO agerar mellanhand, vilket senare även blir riktlinjer för världens låginkomstländer (som kanske inte har samma tillgång till teknik och material). Detta, menar Oshitani, är inte längre rimligt.[20]

Om WHO och västvärlden hade lyssnat till Taiwan när smittan bröt ut i slutet på 2019 hade pandemin aldrig blivit så omfattande och dödlig som den blev. Taiwan har, som närmsta granne till virusets utbrottsplats Wuhan, totalt 7 avlidna i covid-19 under 2020. Det som av många beskrivs som ”det riktiga Kina” kan i själva verket vara en av världens just nu mest välfungerande demokratier, och det finns (liksom har funnits) anledning att uppmärksamma dess bidrag till världen. Här syns både österländska och västerländska influenser, en både japansk och europeisk historia, men också en stark nationell självkänsla, med arbetarrörelser, årliga fackdemonstrationer och slagsmål i parlamentet, gryende hbtq-rättigheter och en singelkvinna som landets president – en hemvist, tror jag, för många progressiva religioner och kulturer.

Det brukar sägas att 2000-talet är Asiens århundrade. I mars 1999 överlämnade därför regeringen en svensk ”Asienstrategi” till Riksdagen, med syfte att bredda och fördjupa kunskaperna om regionen.[21] (”Framsynt politik kräver kunskap. Behovet av kunskap växer i tider om snabba förändringar. Vi lever i hög grad i en sådan tid. Vår världsbild blir som en följd lätt gammal.”) 20 år senare konstateras att ingen ”märkbar fördjupning eller breddning” har skett.[22] Att läsa en svensk dagstidning eller titta på svensk TV är många gånger som att släcka ner ena hjärnhalvan. Det bjuds på en världsbild som bara tilltalar (eller rättare sagt formar) fokusgruppen. TV4:s morgonsoffa har under hösten framstått som ett slags Super Bowl-party inför det amerikanska presidentvalet. SVT:s flaggskepp Skavlan sjuder av anglosaxiska drömmar och har under 11 år i Sverige haft uppskattningsvis 1200 gäster, med en blandning av skandinaviska och västerländska stjärnor i varje avsnitt. Antalet gäster från Östasien går att räkna på handens ena fingrar (en pianist, en nordkoreansk flykting, separerade adoptivtvillingar, ett våldtäktsoffer och en atombombsöverlevare), alla som representanter för ett slags flykt från förtryck, där Skavlan-studion spelar rollen som en fri, upplyst och värmande bunker där alla pratar engelska och blir mänskliga.

Journalisten Ola Wong pratar i sitt sommarprat (2020) om att Sverige måste vakna upp och studera omvärlden.[23] Skribenten Bilan Osman säger i en intervju med DN att Sverige ligger efter världen i förståelsen av rasism.[24] Författaren Karl-Ove Knausgård tycker säkert fortfarande att Sverige är ett cyklopernas land. De har förmodligen alla rätt, på olika vis. Kanske Sverige ligger efter världen. Kanske är det tvärtom. Kanske är det ingenting att sträva efter (det lär bero på vilken slags ekonomi vårt samhälle egentligen ska ha). Det lär också finnas en sömnbrist och en woke-kultur på samma gång, alltså att människor dels lider av stress och oförmågan att slappna av och samtidigt ska vara ännu mer upplysta och lära sig ännu mer om mycket mer. I detta kan det vara svårt att få grepp om sin egen dröm och vad den egentligen vill säga, för den största poängen får den ju bara när den kan kopplas ihop med någon annan i ett större sammanhang. Och ju mer tid vi spenderar på oss själva och vår egen kontext desto svårare blir det sedan att komprimera, eller öppna upp för annorlunda inflytande.

Författaren till boken ”Cruel Optimism”, Laurent Berlant, vill att vi ska tänka på social förändring och hur den påverkar oss i vardagen: att det finns olika sårbarheter, olika sociala situationer och olika scener av anpassningar.[25] Känslan av utanförskap (eller kanske i vissa fall bara vår egen definition av prekärt villkor i förhållande till någon annan) tenderar att dramatisera känslan för situationen i nutid, och det blir svårare tänka klartext och långsiktigt. Berlant pratar också om affekt, att människor har ett behov av sammanhang, och att ensam inte är stark. Här skiljer hon på hopp och optimism. Hopp är något som ska ske i framtiden (”vi är inte där än”) medan optimism är något som vi lever med i nuet. Eftersom vi har hopp kan vi också förlora hopp, och det kan tänkas leda till stunder av kaos. I detta kan optimism tolkas mer som en sinnesstämning. Det kan handla om att acceptera katastrofen som den är, och lära sig att leva med det som förändringarna kräver, eller i annat fall åstadkomma förändring genom att attackera systemet (staten eller kapitalet) när det är robust istället för att vänta på dess fall.

Många har förutspått kapitalismens undergång, från Marx till Rosa Luxemburg, i tron om att den ska förgöra sig själv, snarare än att bli överbemannad av en bättre idé. ”Ju sämre desto bättre”, sägs det. [26] Men det blir inte så. Finanskrisen 2008 var ett sådant ”sämre”, men det blev istället ännu ”värre”. Vad som sker är istället en omstöpning av kapitalismen – i annan form och med annan teknik, ny som betrodd. I detta ligger Japan tio år före Europa, om man får tro vissa ekonomer[27] och historiker[28]. Vad länder i EU kan förvänta sig, om man vill vara optimistisk, är ett åldrande samhälle där kapitalismen får råda fritt under täcket av en mer centraliserad stat och politik.

I hopp om det, eller på väg mot en sådan besvikelse, är det likafullt viktigt att hålla människor vid liv.

***

Detta avslutar essän Battle Royale och den svenska coronastrategin. För fullständig källförteckning, se Lista över medverkande.

---

[1] Schulman, A. (2020). ”Spökskeppet är en levande marddröm.” – Expressen

[2] New York Times (2020). “Japan’s Virus Success Has Puzzled the World. Is Its Luck Running Out?”

[3] Nerbrand, S (2020). Luftburen smitta stjälper fundamenten för den svenska strategin – DN.SE

[4] Du, L (2020). ”The Scientist who saved Japan once battles a new virus surge”. – Bloomberg.

[5] Wingfield-Hayes, R. (2020) Coronavirus: Japan’s mysteriously low virus death rate – BBC News

[6] Gardell, J. (2020). JONAS GARDELL: Låt Sverige vara Sverige i kampen mot corona (expressen.se)

[7] Mellin, L. (2020). Lena Mellin: Var stolt över att du bor i Sverige – särskilt i dessa tider | Aftonbladet

[8] Ericson, M. (2018). “Sweden Has Been Naïve”: Nationalism, Protectionism and Securitisation in Response to the Refugee Crisis of 2015.

[9] O’Shea, P. (2020) Sweden and Japan are paying the price for COVID exceptionalism (theconversation.com)

[10] Hashimoto, T. (2014). Discourses on Neoliberalism in Japan.

[11] Miura, L. (2019). What’s behind Japan’s political stability? | The Japan Times.

[12] Brown, W. (2019). In the ruins of neoliberalism: the rise of antidemocratic politics in the West. (s.161).

[13] Yutang, L. (1940). Konsten att njuta av livet.

[14] YouTube (2020) Zizek interviewed by Chinese journo: How I rethink depression, communism &apocalypse during pandemic – YouTube

[15] Peterson, J. (2018) 12 livsregler: ett motgift mot kaos.

[16] Lodén, T. (2017). Konfucius samtal. Alt. Analekterna 15:23

[17] Roth, H (2016) ”När Konfucius kom till FN”.

[18] Phillips, L. (2015). Austerity Ecology & the Collapse-Porn Addicts. (s.62)

[19] Maruyama, T. (2008). Toward the universal ethics and values in the age of globalization: with reference to Japanese religions compared to modern rationalism.

[20] Reidy, G. (2020). “Architect of Japan’s Virus Strategy Sees Flaw in West’s Approach”.

[21] Regeringskansliet (1998) Sverige i Asien delstudier för en svensk Asienstrategi – Regeringen.se                                                                                                                                       

[22] Hernborg, J. (2019). ”Varför ett kunskapslyft om Asien behövs – En kartläggning av svenskt Asienkunnande”

[23] Sommar i P1 (2020) Ola Wong 20 juli kl 13.00 – Sommar & Vinter i P1 | Sveriges Radio

[24] Dagens Nyheter (2020) Bilan Osman: ”Sverige ligger efter i förståelsen av rasism” – DN.SE

[25] Berlant, L. 2011. Cruel optimism.

[26] Lilley m.fl. (2012). Catastrophism: The Apocalyptic Politics of Collapse and Rebirth (s.148-154).

[27] Breakit (2019). Japans ekonomi är ett skräckexempel – därför kommer vi gå samma väg.

[28] Jäger, A (2020). Anton Jäger on Twitter: ”The best Europe can hope for is joint Japanification: an incel civilization where the central banks own the entirety of the economy.” / Twitter

• Spotify