Glico-skylten är en ikon för staden Osaka och dess nöjesdistrikt Namba. Bland många färgstarka och uppseendeväckande skyltar i detta område är det främst Glico som har blivit träffpunkten där man som turist bara måste ta ett kort. Den vitklädde löparen har lyst upp Dotonbori-kanalen från bron Ebisu sedan 1935 och har uppdaterats totalt sex gånger.

Den sjätte generationens Glico-skylt såg dagens ljus 2014 och är den första skylten att använda LED-teknologi istället för neon. Skylten, då som nu, mäter 33 meter i höjd och löparen har alltid synts med händerna i skyn. (Bilden är från våren 2022)

Historien om den löpande Glico-mannen sträcker sig dock längre bak än så, närmare bestämt hundra år. 1922 grundades företaget Glico av Riichi Ezaki som till en början experimenterade med glykogen från ostron för att tillverka hälsosamma produkter för barn (glyko på japanska blir alltså glico). Resultatet blev karameller med energitillskott, och som symbol för produkterna fann man inspiration i den filippinske löparen Fortunato Catalon, en tvåfaldig guldmedaljör på kortdistans vid de Östasiatiska mästerskapen i Osaka 1923.

Legenden vill säga att det var Catalons utsträckta armar som gav idén till Glico. Även ansiktet och frisyren från de tidiga versionerna av Glico påminner en hel del om den filippinske löparen. På 60-talet skulle man dock anta en lite mer slätstruken och kortklippt löpare. Den versionen gäller än idag.

Företaget Glico är idag en av Japans största tillverkare av snacks och godis. Man säljer även glass och annat man till vardags kanske inte förknippar som energitillskott eller för den delen tävlingslöpning. Dock finns fortfarande en inriktning på barn och enklare kexprodukter, exempelvis Bisko (ビスコ), som skulle passa ett svenskt fikabord.

Glico är mest känd för sina Pocky, som förutom den röda originalversionen finns i en uppsjö av varianter. I vissa länder har Pocky sålts under namnet Mikado, vilket är ett annat namn på det klassiska sällskapsspelet Plockepinn. (Bilden är från lågpriskedjan OK Takadanobaba)

Snacks och godis är förhållandevis billigt i Japan, och det finns ingen sockerskatt att tala om. Dock säljs produkterna i relativt småskaliga förpackningar och det finns ingen tradition av självplock som i Sverige (förutom på enstaka biosalonger). Vän av saltlakrits och innovativt gelégodis skulle bli lätt besviken på Japan då huvuddelen av snacks och godis utgörs av chips och choklad. Framförallt finns inga blandpåsar och man får ofta nöja sig med en påse Haribo om man vill ha något som påminner om svenskt lösviktsgodis.

Glico har sin konkurrent i de Tokyobaserade företagen Meiji och Morinaga. Sydkoreanska Lotte är en annan stark konkurrent i det massiva chokladflödet. (Bilden är från lågpriskedjan OK Takadonababa)

Godismarknaden är en ofta riskfri business, men Glico kan vittna om ett undantag. Våren 1984 kidnappades företagschefen Katsuhisa Ezaki, son till grundaren Riichi, av två okända män. Männen begärde en biljon yen och 100 kilo guldtackor för att släppa chefen fri, men Katsuhisa lyckades fly tre dagar senare. Dramat fortsatte månaden senare när någon försökte sätta eld på företagets huvudbyggnad, varpå allmänheten blev varse om att en man hävdat att han injicerat kaliumcyanid i företagets godis. Detta fick Glicos försäljningssiffror att störtdyka.

Gärningsmannen, eller gärningsmännen, kallade sig för ”Monstret med 21 ansikten”, en anspelning på en detektivroman skriven av Edogawa Ranpo, detektivromanernas fader i Japan. Något kaliumcyanid hittades dock aldrig i företagets godis. Däremot fann man på en övervakningskamera bilden av en man i basebollkeps (Tokyolaget Yomiuri Giants) som till synes placerade ut Glicos chokladkakor på övergivna godishyllor. Fallet komplicerades ytterligare när hot och utpressningsförsök fortsatte mot andra företag, däribland Morinaga, senare under året. En man, den här gången identifierad som ”en man med rävögon”, jagades över Shiga-prefekturen utanför Kyoto i flera månader, men polisen lyckades inte fånga honom. Fallet förblev olöst.

En annan löpare som växte fram ungefär samtidigt som Glico var Melos – huvudkaraktären i Osamu Dazais kortnovell Hashire Merosu! (Spring Melos!) från 1940. Boken är en klassiker vida läst i japanska skolor och förtäljer om fåraherden Melos som i ett misslyckat att avrätta den tyranniska kungen Dionysius själv blir föremål för avrättning. Han ber då kungen om tre dagar till att leva för att hinna hem till sin systers bröllop. Skulle han inte hinna tillbaka i tid till avrättningen offras istället hans vän Selinuntius. Temat är trofasthet och vänskap och bygger på en grekisk legend som den tyske poeten Friedrich Schiller gjorde känd med balladen Die Bürgschaft (Borgensförbindelsen).