För exakt fem hundra år sedan (1522) gick Sanguozhi Tongsu Yanyi i print. Den sägs ha skrivits långt tidigare, då texter finns daterade från 1300-talet. Berättelsen i sin helhet, som pjäs, tillskrivs Luo Guanzhong. Han är ingen Shakespeare (man vet inte ens när han är född) men hans manus som sedan gick i print skulle bli en klassiker för öst lika betydande som Hamlet eller Kung Lear.

Sangouzhi Yanyi (”Sagan om de tre kungarikena”) är en av Kinas fyra stora talspråksromaner. De tre andra är Berättelser från Träskmarkerna (1300-tal), Färden till västern (1500-tal) och Drömmar om röd gemak (1700-tal). Sagan om de tre kungarikena – den kanske mest framstående romanen – är det enda av verken som ännu inte har översatts till svenska.

Romanen utspelar sig under slutet av Handynastin (200-talet) då Kina delades in i tre kungadömen (Wei, Shu och Wu). Bland många karaktärer utmärker sig den rättfärdige Liu Bei (senare kejsare över Shu) och hans två kumpaner Guan Yu och Zhang Fei. Tillsammans skulle de utkämpa en kamp mot Cao Cao (senare kejsare över Wei) och hans till synes överlägsna armé.

Till tjänst för Liu Bei fanns sedermera Kongming (även kallad Zhuge Liang). Hans mästarstrategier fick små trupper att vinna över stora, på ett sätt som kan härledas till Krigskonsten av Sun Zi eller De fem ringarnas bok av Miyamoto Musashi. ”Den som bemästrar det långa svärdet kan besegra 10 man, medan 100 man kan besegra 1000 man, och 1000 man kan besegra 10 000 man…” Det var förresten Kongming, enligt sägen, som förutspådde det tredelade Kina. Ty han var, likt Liu Bei, en konfucianist, och införstådd med tiden som en kaosartad och splittrad sådan.

Inpå andra världskriget (nu 1900-tal) skulle författaren Eiji Yoshikawa (1892-1962) skickas till Kina för att skriva rapporter åt Asahi Shimbun. Yoshikawa var mest känd för att skriva episka noveller om historiska personer, däribland Miyamoto Musashi och Toyotomi Hideyoshi. I Kina fick han dock upp ögonen för Sangouzhi Yanyi, varpå han omarbetade den till japanska (Sangokushi). Det är denna novell som utgör grunden för Japans nutida kärlek till Sagan om de tre kungarikena.

Mangaversionen av Sangokushi publicerades i 60 volymer mellan 1971 och 1987. Skaparen Mitsuteru Yokoyama skulle senare få se mangan bli till anime. 47 avsnitt sändes mellan 1991 och 1992 på TV Tokyo. Nya utgåvor av böckerna publiceras titt som tätt, liksom långfilmer och TV-spel baserade på de tre kungarikena (däribland Dynasty Warriors och Total War: Three Kingdoms). Vanligt förekommande i Japan är spel till mobilen, under beteckningen Sangokushi. Antalet karaktärer, djup och komplexitet gör det till en bra grund för strategispel, men även som drama och teater – fullt med kostymer och romantik.

Att en berättelse om Kinas uråldriga historia skulle intressera så många, även i Japan, trodde nog aldrig Yoshikawa när han skrev på berättelsen mitt under brinnande världskrig. Men det visar sig att det kinesiska inbördeskriget, som legend och verklighet, för något särskilt med sig. Kanske är det kraften i de gamla och ärofyllda idealen, kanske är det längtan efter en dynasti som faller. För något har det, Sangokushi, som det nuvarande Kina inte ger.

Eiji Yoshikawa var en mästare på att göra stora saker små. Exempelvis skrev han om 15 volymer av Taiko, berättelsen om Toyotomi Hideyoshi och 1500-talets Japan, till bara 900 sidor (två volymer). Kanske avspeglar gravstenen hans livsverk. Den är, i jämförelse med inramningen, i minsta laget. Yoshikawa vilar i Tamas kyrkogård utanför Tokyo, precis som Yukio Mishima och många andra författare. (Bilden är från våren 2021.)