SOS – sagan om spelets ringar

五輪の書

De fem ringarnas bok

När den svenska OS-truppen reser till Tokyo gör man det under osedvanligt ansträngda former. Japan är egentligen stängt, isolerat, och gästfriheten belagd med reservation. Men så har Japan också en historia av öppna och stängda dörrar.

Det började redan på jesuiternas tid. 1543 klev de första européerna i land på ön Tanegashima med handeldvapen i famn. Samma år föddes Tokugawa Ieyasu (en Gustav Vasa-figur av machiavellisk intelligens). Han hyste ingen rädsla för vapen, men däremot föraktade han kristendomen. Inpå 1600-talet hade han knutit makten över Edo (gamla Tokyo) och förbjudit alla utländska missionärer från att vistas i landet. Japan skulle bli en militärdiktatur, och förbli isolerat i mer än 200 år.

Under denna tid gick man svärdets väg (en lek med pinnar, som barn i skogen, vilket senare blev kampsporten kendo). Man studerade krigskonst i flera hundra år utan att kriga, både den kinesiska i form av Sun Tzu (vars bok i Japan kallad Sonshi – ”Krigskonsten” – gick i print första gången 1606), men även den inhemska i form av Go Rin no Sho (Fem Ringars bok), skriven av mästarsamurajen Miyamoto Musashi omkring 1645. Go Rin (五輪) är alltså Japans namn på OS, med hänvisning till de olympiska ringarna (som i sin tur hänvisar till fem världsdelar). Miyamotos ringar åsyftar istället de fem elementen: jord, vatten, eld, vind och tomhet. Tomhet (空 eller 無) kan åsyfta luften; ens stilla medvetande och känsla för det osynliga (eller etern). Elementen återkommer ofta i japanska strategi- och rollspel, som Final Fantasy.

Miyamoto menade att alla ringar var lika viktiga i krig och strategi. Som krigare var man tvungen att lära sig allt; ”de minsta ting och de största ting, de ytligaste ting och de djupaste ting.” Helheten gav upphov till insikter och enkla, logiska beslut nödvändiga i stridens hetta. Strategin hyser flera drag av Sun Tzu, som kort sagt ansåg att den högsta stridskonsten var att ”besegra fienden utan strid” – i Fem ringars bok kanske med en extra dimension av Zen och buddhism. Enligt Miyamoto kan den som bemästrar det långa svärdet besegra 10 man, och 100 man kan besegra 1000 man, och 1000 man kan besegra 10 000. ”När du har bemästrat den strategiska Vägen kan du forma din kropp till en sten, och tio tusen ting kan inte längre röra dig.”

Den som bemästrade det långa svärdet var alltså en riktig strategiker, menade Miyamoto. Den som bemästrade pistolen var blott en prickskytt, likt en bågskytt eller spjutkastare. ”Att bemästra kraften i det långa svärdet är att styra över världen och sig själv”, skriver han. Kanske berättigar detta också Japans många år av isolering, eftersom världen i övrigt inte delade samurajernas fäbless för långa svärd. Svärdet syftade till självkontroll och inre utveckling, medan pistolen var ett led i teknisk utveckling och ständigt sökande efter klarhet, tillika förkastande av skuggor och flykten från ens inre mörker. Men från mitten av 1800-talet kunde inte heller Japan stå emot denna filosofi. Skuggorna och andligheten hade försatt landet i bakvatten och västerlänningarna syntes nu både upplysta och propert klädda. Deras vapen, för att inte tala om deras artilleri och fartyg – ett helt imperium – överskred vida japanernas, och man övergav så småningom sin stridskonst för den preussiska Kriegsakademie.

Böcker som Fem Ringars bok kan således finna en större poäng i fredstid. Den är införstådd med behovet av kamp och arbete, och lär oss att reglera dessa viljor. Pennan och svärdet är lika viktiga, menade Miyamoto, och även om man inte har en naturlig talang för någotdera kan man ändå vara en krigare genom att ”ihärdigt förhålla sig till båda sidor av Vägen.” Dessa ledord förenar honom med efterkrigstidens folk och mentalitet. Alla kan bidra, bara de kämpar väl. Här finns ett japanskt begrepp, Ganbaru (頑張る) (i imperativ: Ganbatte), som åsyftar modet i att kämpa mot alla odds och uthålligheten i att inte vika ner sig utan kämpa ända in i mål – en term nära besläktad med den finska sisun. Kalla kriget och OS i Helsingfors 1952 var ett sätt för Finland att visa sisu, liksom OS i Tokyo 1964 var ett sätt för Japan att visa upp sitt nya jag (eller rättare sagt sitt gamla jag) – det stoiska krigaridealet, med alla element i symbios – ett pånyttfött Japan som inte bara sålde billiga teknikprodukter utan dessutom bar på goda viljor och idéer. I praktiken innebar det dock inte att alla beslut som fattades var övervägande kloka. Exempelvis lät man inpå spelen bygga en motorväg rätt över Nihonbashi (”Japanbron”) – den bro som byggdes 1603 under Tokugawa Ieyasu (den förste Tokugawa-shogunen) och som Tokugawa Yoshinobu (den sista Tokugawa-shogunen) satt sitt namn på. Från bron kunde man tidigare skåda Fujiberget på klarblåa dagar – ett historiskt monument och arkitektiskt självmål som regeringen nu ämnar åtgärda efter detta OS, genom att riva motorvägen och bygga den under jord istället.

För mycket Ganbaru kan förstås leda till tunnelseende och bångstyrighet; oförmågan att se vilka konsekvenser det får på din egen eller andras hälsa. Enklare vore då att fokusera på Vägen, balansen mellan pennan och svärdet, tillika det hårda och mjuka, stora och lilla. Miyamoto kunde inte nog poängtera vikten av denna balans. Han gjorde sig känd genom att svinga det långa svärdet med bara en hand. På så vis kunde han också hålla ett mindre svärd i den andra. Elever borde lära sig denna vikt redan från start, ansåg han, och tidigt upptäcka balansen i livet. På djupet syns också att han var väldigt noggrann med tajming. ”Det finns tajming i allt”, ansåg han. Varenda ring åberopar tajming. Det finns tajming i bakgrunden, tajming i fjärran, tajming i nuet. Vad som förefaller saknas i ekvationen olympiska spel och coronastrategier torde vara just detta: tajming.

Inte nog med att Japan saknar folkligt stöd för att arrangera OS just i år, de har aldrig haft stödet för att arrangera OS från första början. När Tokyo förlorade budgivningen om OS 2016 förlorade man också stödet för att ansöka om spelen på nytt. London 2012 vittnade om att OS mest var ett spel för galleriet och inte gav så mycket till stadens folk som det gav till omvärldens sponsorer och multinationella företag. Ändå fortsatte man att buda, trots att opinionen hade vänt och stödet för att arrangera ett OS aldrig varit så lågt i ett värdland som det var just då. För en vanlig Tokyobo kan det kännas som att spelen aldrig varit till för deras skull – att det alldeles oavsett läge ändå kostar mer än vad det tjänar. Till detta ska sägas att Tokyo är stort och de flesta inte bryr sig om att OS äger rum, även fast många förstås hoppas på det bästa för de atleteter och volontärer som väljer att ställa upp. Vad man från Japans sida egentligen ville uttrycka med med sitt OS var en devis om ”Hållbarhet” och ”Återhämtning”, där prefekturer som Fukushima och Kumamoto skulle visa världen hur de byggt upp sina städer efter de förödande jordbävningarna för tio respektive fem år sedan. Men det går knappt att låta något symbolisera något längre förrän nästa olycka är framme. Vad man från IOK:s sida har velat säga med OS är att det ska bli ett uttryck för ”världens seger mot pandemin”, men det är förstås en lögn. Pandemin är inte slut.

Det sägs att det vilar en förbannelse över OS i Tokyo (med hänvisning till att staden en gång tidigare tvingats ställa in ett OS – 1940), men delar av denna olycka kunde man både förutse och undvika. 1964 hölls OS i oktober – Japans bästa månad rent vädermässigt. Tokyo i augusti är som att bo i en värmepistol, och det blir bara värre med åren. I slutet av juli 2018 slogs nytt värmerekord i landet när 41.1 grader uppmättes i Kumagaya, väster om Tokyo. Huvudstaden hade ifjol närmare 37 grader vissa dagar i augusti. Såvida man inte för sig med rejäla pengar under bordet lär man inte längre kunna flytta mästerskapen månadsvis, bara årsvis – men att Tokyo även sommaren 2021 skulle försättas i nytt ”undantagstillstånd” hade nog inga arrangörer räknat med. Den nya deltavarianten viker sig inte för värmen och är enligt uppgift dubbelt så smittsam som ursprungliga varianter. De sparsmakade restriktioner som Japan levt med under lång tid räcker alltså inte för att trycka ner smittspridningen, och även fast de flesta i riskgrupp snart har fått sin andra dos vaccin så finns det fortfarande många miljoner som väntar på att få sin första eller andra spruta. Tokyos guvernör Yuriko Koike (en av få politiker som ännu åtnjuter ett visst mått av popularitet under pandemin) går på knäna. Nyligen lades hon in på sjukhus för utmattning och sitter nu på presskonferenser med återhämtning i rösten och ber folk att ”hålla ut” ett litet tag till.

IOK:s ordförande Thomas Bach (som i sammanhanget kanske ska nämnas är en tidigare västtysk olympisk mästare i florett) har varit mindre finkänslig med sina uttalanden. Så sent som i maj väckte han anstötan i Japan genom att säga att ”uppoffringar” måste ske för att OS ska kunna hållas. Uppoffringar är förvisso många japaners vardag, både i det dagliga arbetet och i de sporadiska kriserna, att bo på ojämna jordplattor och årligen möta naturkatastrofer som stormbyar, översvämningar och extrem hetta. Ambivalens är likaledes en japansk paradgren, liksom sättet att lovsjunga skuggor och möta det svåra och spöklika med anständighet och gulliga djur. Men detta olycksaliga OS tänjer på gränserna på de mest otacksamma vis. Varför det väcker så mycket motstridigheter lär bero på att olympiska spel inte är Japans typ av stridskonst. Det är rena grekiskan, och därpå ett internationellt samfund som har låst landet på pengar. Japan har ingen returrätt och IOK sitter på en försäkran som skulle kosta Tokyo mer än 13 biljoner euro om de bad om att få ställa in spelen. Skulle OS medföra mängder av nya virusutbrott och en storskalig lockdown skulle det i sin tur kosta Japan mer än så. Det är pengar som massförstörelsevapen, och återigen är det staden och folket som får lida av att politiken brister i sina strategiska avvägnar.

I denna gisslansituation har kämpaglöden Ganbaru föga nytta för folket. Istället kan man peka på ett annat sisu-aktigt uttryck, nämligen Gaman (我慢), en mera passiv form av uthållighet. Här övergår det religiösa krigaridealet i zenbuddhistisk meditation, att ”uthärda det outhärdliga med tålamod och värdighet”. Gaman är att bära munskydd i 40 graders hetta och fortfarande vänta på bli vaccinerad. Gaman är att sitta på en oanvänd OS-biljett och vackert följa spelen framför TV:n likt det befann sig på en helt annan planet. Gaman är också vad man vanligtvis upplever i kollektivtrafiken, på överfulla tåg och bussar tysta som bibliotek. Mellan raderna talas det om att ”läsa av luften” (kuuki wo yomu), alltså att utan ord känna av stämningarna i ett rum och försöka anpassa sig till läget. Det lär vara en fråga om Tomhet, något som i förlängningen inte blir ansträngt utan en naturlig reaktion med hänsyn till sin omgivning. Denna luft delar nu utrymme med ett okontrollerat virus, och det gör förstås allting mycket svårare. Men om alla förhåller sig till Vägen och regelboken lär Japan kunna klara denna prövning också.