”Keiko” syns inte längre till. I närmare två år passerade vi varandra dagligen. Jag var på väg till jobbet, hon var redan uppe i sitt. Hon sålde officiella OS-prylar i en officiell OS-butik, jag sålde paketresor till OS på ett företag intill.

Hotell- och resepaket gick åt för miljontals yen. Vissa resegrupper var så stora att hotellen vi erbjöd inte räckte till. Således fick vi själva boka hotell på andra resesajter och erbjuda dem med ett 40%-igt påslag (en total rip off). Själva fick vi 210 000 yen (cirka 16 500 kronor) i månaden, ibland med någon bonus, men det var i min värld så bra det kunde bli. Jag köpte slips och lackade skor och klädde mig som jag inte gjort sedan studenten. Jag upplevde att alla på företaget var bättre än jag själv, och det var väl ett tecken på att jag hade nått min karriärmässiga topp.

Även företaget hade börjat peaka. På mindre än ett år hade företaget byggt ut sin verksamhet från två våningar till fyra. Antalet medarbetare överskred 100 personer, från cirka 20 olika länder, merparten kvinnor, en hel del hbtq, nästan alla under 30. Arbetsplatsen var ett OS i sig självt, varje dag en kamp mot klockan. Stressigt, 1-2 timmars övertid, stå upp i tåget fram och tillbaka, 2 x 45 minuter.

Företaget låg i Akasaka-Mitsuke och jag pendlade från Mitaka med byte i Yotsuya. På Mitaka station fanns en digital klocka som mötte pendlarna varje morgon och varje kväll. Den räknade ner dagarna till OS-invigningen, varje dag i flera års tid. 523… 465… 276… 182… Men så en dag stod klockan still, och sedan togs den bort.

Det var i mars 2020. Resor ställdes in, OS sköts upp och företaget lade ner hela sin verksamhet. Alla fick gå. De flesta åkte hem till sina hemländer, vissa bytte karriär helt och hållet. Andra går fortfarande och väntar på en omstart för reseindustrin.

Istället för ”Keiko” står det nu en skylt framför disken. ”Ring på klockan om du vill ha hjälp”, står det. Som av en slump kommer det också en kund och ringer i klockan. I handen har han två solfjädrar i trä med Paralympics-motiv. Han är mån om att betala snabbt men får vänta en bra stund på hjälp och blir illa frustrerad. Till sist kommer en medarbetare från den intilliggande elektronikshoppen Bic Camera och ber om ursäkt. Han är klädd i röd väst och klär sig inte i den blåvita butiken. Inte heller kan han berätta för mig vad ”Keiko” gör idag.

Tusentals medarbetare och volontärer som skulle arbeta med OS kommer inte att göra det. Brist på publik och saker att hjälpa till med har gjort många entledigade. Andra har självmant sagt upp sig. Vissa har sålt sina uniformer och kläder på nätet. En polotröja gick nyligen för 10,000 yen (800 kronor) och ett helt kit bestående av tröjor och byxor går för närmare 63,000 yen (5000 kronor), det rapporterar public service-kanalen NHK. Det är som att OS har försatts i en second hand-butik, där vissa upptäcker nya värden med spelen och andra bara vill glömma att det existerar.

Överallt på skyltar och ting står det ”Tokyo 2020”, när vi egentligen befinner oss i 2021. Nästa år väntar ett nytt OS, i Peking, med ett helt annat dunkel över sig. Demoniseringen av Kina i media riskerar att spilla över på hela den asiatiska kontinenten, när pandemin i själva verket visar tecken på fler humanistiska tendenser hos länder i öst än i väst. Att OS i Tokyo inte kan reflektera det är förstås väldigt tråkigt.

Sorgen som vilar över detta OS är ofrånkomlig. Men att skriva om det är att bearbeta det, och även fast det tar emot kan man i vissa skuggor finna något vackert. Det är i variationer på berättelser som man bryter mönster av dåliga drömmar och konflikter, och i bästa fall kan en idrottsutövare vara en sådan företeelse. Förhoppningsvis.

***

Fler krönikor är planerade fram till och med våren 2022. Detta var ett undantag i jag-form.

Bilderna är mina egna om inte annat anges.