Originaltitel: JR上野駅公園口 JR Ueno-Eki Kōenguchi (2014)

Svensk titel: Tokyo Ueno station (2022)

Yu Miri (övers. Lars Vargö)

Albert Bonnier (200 sidor)

En fördel med att skriva på sin egen hemsida är att man skriva om vad som helst, när som helst. Och kanske ännu mer, exakt vad som faller en in. Har man exempelvis bott vid Tokyos Ueno station, som undertecknad har, så kanske man inte känner sig manad att läsa en bok om just det. Eller så gör man det. Eller så är det en fråga om tid. Om man längtar framåt eller bakåt.

Men så finns nu denna bok på svenska, Tokyo Ueno station, och då måste man såklart läsa den. Den är dessutom skriven av en intressant författare, Yu Miri, som är bördig från Sydkorea. Hon skriver på japanska men ser sin nationalitet som korean, därför kan vi skriva Yu Miri och inte Miri Yu. Hon är en av ett fåtal zainichi-koreaner som har fått det prestigefyllda Akutagawa-priset – detta för boken Kazoku Cinema (1997).

Själva temat för Tokyo Ueno station är uteliggare – ett välbekant fenomen för alla som bor i Tokyo. Då Ueno ligger i det ”gamla Tokyo” för det med sig alla slags traditioner. Och uteliggarna med sina blåa presenningar har flankerat stadsdelens tågstation i flera generationer. Vad Yu Miri ställer det i kontrast till är Japans kejsare, Naruhito, som föds samma dag (23 februari 1960) som berättaren (tillika uteliggarens) son. De två ska gå helt olika öden till mötes.

Vad som ger boken en extra dimension är att berättaren har sitt ursprung i Soma, i Fukushima-prefekturen, som drabbades hårt av jordbävningen och tsunamin 2011. På plattformen på Ueno station varnas man hela tiden för att inte gå för nära kanten, intill tågspåret, men olyckorna verkar hela tiden ske någon annanstans. Hur tågen rusar förbi och minnen forsar fram ger en vacker avslutning på en berättelse där både mycket och lite händer.

Tokyo Ueno station är översatt av Lars Vargö. För mig är hans översättning från ifjol, Senseis portfölj, en bättre bok. Men det beror lite på vad man känner för att läsa, just här och nu.