49. En opposition utan funktion

枝野 幸男

Edano Yukio

Yukio Edano har som mest utmärkande karaktärsdrag sina utfläkande örsnibbar. I Japan kallas det för fukumimi (福耳) vilket betyder lycka eller god tur. En viss Buddha kan nämligen sägas bära på liknande öron.

Statyer och karikatyrer av Buddha har förändrats mycket genom åren. Till en början var Buddha något av en hunk, men har sedan gradvis blivit rundare och lyckligare med åren. Örsnibbarna på Buddha har dock alltid varit långa, och torde alltjämt vara den del av kroppen som syns mest oproportionelig. Således kan man, oavsett hur man ser ut eller utvecklas i övrigt, alltid känna sig stärkt av långa örsnibbar.

Konståkaren Mao Asada är en annan med utfläkande örsnibbar. Japan har producerat många framgångsrika konståkerskor genom åren, men ingen har varit populärare än Asada. Många såg henne som den naturliga konståkaren, med en talang som ingen kunde träna sig till. Kanske berodde det på öronen.

Mer om öron och politik kan man läsa här.

I övrigt är det ganska svårt att göra karikatyr på Yukio Edano – Demokraternas partiledare, ledare för oppositionen och främste utmanare till premiärministerposten inför valet den 31 oktober. Den nyligen tillträdde premiärministern Fumio Kishida är storfavorit till att behålla makten, men oppositionens framgångar mäts också i antal platser man tar i underhuset. För närvarande har regeringspartiet LDP (Liberaldemokraterna) 284 av 465 platser i parlamentet. Tillsammans med det konservativa partiet Komeito (NKP) har de 313 platser. I underhuset behövs två tredjedelars majoritet för att driva igenom lagförslag som blockeras av överhuset, vilket LDP för närvarande har i koalition med NKP. Men det är alltså en ganska knapp majoritet.

Intill syns en omaka regnbåge över maktfördelningen i det japanska underhuset, själva ”Riksdagen”. Regeringspartiet LDP (i grönt) väger tungt medan oppositionen är en enda okoncentrerad röra. Jämte LDP syns NKP i rosa – ett konservativt parti med buddhistiska tankegångar. Därefter följer Kibo no To i ljusgrönt – ett populistiskt parti skapat av Tokyos guvernör Yuriko Koike, som hon inte längre representerar. Istället har hon blivit ”oberoende”. Dessa oberoende (i grått) innehar hela 22 platser i underhuset, fler än vad många partier har. Ytterligare ett populistiskt parti syns i gult (Nippon Ishi no Kai). Det japanska kommunistpartiet (i rött) brukar vara något större, men innehar för närvarande 12 platser. Det största oppositionspartiet syns alltså i blått och representeras av Yukio Edano.

Yukio Edanos parti heter idag CDP (Konstitutionell-demokratiska partiet). CDP hette tidigare DPJ (Demokratiska partiet). I regel sitter man centralt till vänster om regeringspartiet, men det är ibland oklart om man verkligen gör det, och i så fall vad det innebär, rent praktiskt. Därför byter man ofta identitet. Senaste gången ”Central-vänsterdemokraterna” hade makten var 2009 till 2012, men det sammanföll olyckligt med kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 – en katastrof som krävde flera ombyten av premiärministrar. Värre rent partipolitiskt var att man inte lyckades genomföra några ordentliga reformer åt ”vänster”. Det syntes snarare som att partiet tog ett steg åt höger, och det blev oklart vad det demokratiska partiet egentligen representerade.

Varför regeringspartiet LDP ofta behåller makten beror på deras bredd. De attraherar stora delar av det japanska samhället, även arbetarklass. Sålunda kan reformerna de själva gör ibland framstå som en vänsteropposition i sig självt. Premiärminister Kishida tillträdde nyligen med löfte om att bryta ner icke-fungerande nyliberala strukturer och avregleringar i det ekonomiska systemet, minska inkomstklyftorna och fördela tillgångarna mer rättvist. Det låter egentligen som vänsterpolitik, och faktum är att Kishida för sig något till vänster om sitt eget parti. Hans styrka och trumfkort är ekonomin. Det är valets viktigaste fråga, anser han. Därför passar han på att rikta skarp kritik mot sina egna föregångare, tillika partivänner som Junichiro Koizumi och Shinzo Abe. Således framstår han inte som särskilt moderat eller konservativ, och det blir svårare att se hur Yukio Edano och oppositionen ska positionera sig emot honom.

Bild
Bild

Yukio Edano är född i Utsunomiya (宇都宮) i prefekturen Tochigi. Staden är känd för sin gyoza (degknyten). Utsunomiya är också ett förekommande efternamn som delas av bland andra åklagaren och vänsterpolitikern Kenji Utsunomiya. 2020 kandiderade han till posten som Tokyos guvernör. På valdagen fick Edano plötsligt för sig att börja twittra om gyozarestauranger i sin hemstad #Utsunomiya (#宇都宮), vilket fick många på sociala medier att reagera. Kutym är nämligen att man inte kampanjar på valdagen. Edano hävdade dock att det var ett oskyldigt misstag, men färre ville tro på honom. Dagen efter blev föreningen för gyozarestauranger i Utsunomiya tvungen att distansera sig från politiken genom hashtaggen #vänligenhataintepåvårangyoza. Gyoza (kan även kallas dumplings, fast hellre stekta än ångkokta) är stadens stolthet, men på senare år han man fått konkurrens från staden Hamamatsu i prefekturen Shizuoka som enligt undersökningar numera har landets bästa gyoza.

Så länge Japan har det någorlunda jämställt rent ekonomiskt lär andra jämställdsreformer få vänta på sig. Det kan till exempel gälla bättre villkor för unga, barnfamiljer, kvinnor, invandrare eller hbtq. Mellan 2016 och 2017 hette ledaren för oppositionen Renho (född Hsieh Lien-fang). Hon hade inte bara chans att bli Japans första kvinnliga premiärminister utan också den första utrikesfödda. Men oppositionen var i spillror och Renho valde att byta parti till det som idag är Edanos parti.

Politik i Japan är väldigt mycket en fråga för vuxna, och unga engagerar sig sällan i partipolitiken. Således infinner sig inte den aktivism som landet kanske skulle behöva för att väcka ordentligt liv i oppositionen. Västvärlden har heller inte övertygat Japan om nyttan med att politik och samhällsliv hör ihop. Gammelmedia kan förvisso göra reportage från ungdomliga valstugor i Danmark eller ett ”trevligt” och ”levande” debattklimat i Almedalen, men att göra samma sak i Japan skulle nog bara kännas malplacerat. Politiker är sällan folkets vän, utan förväntas bara sköta sitt jobb. Valdeltagandet är lågt (53%, 2017). Ett val sker med intensivt kampanjande bara någon vecka innan röstning, sedan är allting över och alla återgår till sitt.

Premiärminister Kishida är född i Hiroshima, vilket ställer en del krav på pacifism i utrikespolitiska frågor (återstår att se hur det blir med det). Hiroshima är känd för många maträtter, men kanske allra mest okonomiyaki – en ”pannkaka” vanligen fylld med vitkål, fläsk och stekta nudlar. Skaldjur, bonitoflingor, nori och en speciell ”okonomiyaki-sås” hör också till. Kishida har såklart okonomiyaki som favoriträtt och firade första kvällen som partiledare för LDP med måltiden intill (lagad av hans fru). Bilden är från hans eget Twitterkonto (@kishida230).

Japansk mentalitet och svensk mentalitet kan vara ganska likvärdig, men skiljer sig mycket i samhällsengagemang och vad man förväntar sig av staten. Det kan bero på att Japan aldrig haft någon riktig välfärd, medan Sverige lever tudelat mellan folkhemsideal och stormaktsdrömmar. I Sverige finns likaledes större utrymme för stora tankar, medan japaner fokuserar mer på sitt dagliga bröd. Universitetsstudenter jobbar deltid för cirka 70-80 kronor i timmen. Även barnfamiljer och medelklassen får fundera väldigt mycket på vad saker och ting kostar. Långa semestrar för en fastanställd sker först på ålderns höst, och även då fortsätter många att jobba. Klyftorna syns därtill mycket tydligare i samhället, eftersom alla lever så tätt intill varandra. Utanförskapet blir då närmast centralt, där alla bär på sitt eget mörker och inte lämnar något efter sig. I vissa länder kan man sikta högt och placera konsekvensen någon annanstans. Det är inte lika möjligt i Japan.

Utifrån detta cirkelresonemang kan det vara svårt att driva en partipolitisk linje, i synnerhet från vänster. Det finns inte samma tro eller förhoppning om att idépolitik eller systemskiften ska lösa samhällets problem. Samhällsfrågor som berör exempelvis jämställdhet eller familjeliv hänvisas oftare till något djupare kulturellt, ett specifikt japanskt problem. Detta skiljer Japan någorlunda från mycket av vår populärkultur, exempelvis den koreanska våg av filmer och serier som just nu sveper över världen. Netflix-serien ”Squid Game”, men även Oscarsvinnaren ”Parasit”, sätter den moraliska diskursen i en mer universell kontext: kapitalismen. Japanska föregångare som ”Battle Royale” (2000) är mer av en inre monolog, med fokus på naturtillståndet, samhällskontraktet mellan staten och folket.

Millennieskiftets dystopier kom till i kölvattnet av den japanska börskraschen och ”det förlorade årtiondet” på 1990-talet. Fram till dess röstade mer än 70% i allmänna val, nu är man nere på 50. Landet blir för den delen inte mindre demokratiskt. Det lär mer vara en fråga om att folk känner mindre hopp om förändring, samtidigt som det finns färre akuta problem att ta itu med. Ingen skolkris, inga terrorbrott, låg brottslighet och låg arbetslöshet. Samhällskontraktet fungerar, i alla fall i grunden. Annars hade nog oppositionen haft mer att säga till om.

Bildkällor: David W. Carmichael – http://davecskatingphoto.com, CC 表示-継承 3.0)