45. Vaccinet var inte tillräckligt

河野 太郎

Kono Taro

Taro Kono avsåg att bilda Japans 100:e regering och bli landets 65:e premiärminister sedan titeln inrättades 1885. Det är i snitt nästan en ny premiärminister vartannat år. USA:s 44:e president, Barack Obama, kallar det i sina memoarer för ”ett symptom av sklerotisk, planlös politik”. Under hans regeringstid avverkades fyra japanska premiärministrar. Men av dessa fyra var tre något så ovanligt som socialdemokrater och vänsterliberaler – och den fjärde, högerkonservative Shinzo Abe, skulle bli Japans längst sittande premiärminister någonsin.

Abes efterträdare, Yoshihide Suga, torde dock vara ett symptom på det Obama vittnar om. Han tillträdde den 16 september 2020 och avgår nu alltså bara ett år senare, den 29 september 2021. Sugas pandemihantering (som förvisso faller lika mycket på föregångaren Abe) har fått opinionssiffrorna att sjunka till bottennivåer, och han har haft svårt att övertyga folk om att Japan verkligen är på väg ut ur krisen. En av skeptikerna har varit författaren Haruki Murakami. ”Om han verkligen såg ett slut (på pandemin) måste hans ögon vara extremt bra för sin ålder. Jag är lika gammal som Suga, men ser inget slut alls.” Det sade han så sent som den 29 augusti i sitt eget radioprogram, Murakami Radio på Tokyo FM. ”Det verkar som att han inte har några öron att lyssna med, så kanske är det bara ögonen som är bra. Eller så ser han bara vad han vill se.”

Japans avgående premiärminister Yoshihide Suga längst till vänster på G7-mötet i Cornwall tidigare i somras. Många på sociala medier lustgjorde sig över att han såg så ensam och efterhängsen ut, men det är ingen ny företeelse bland japanska premiärministrar. Swipa bilden åt sidan och vi hamnar på G8-mötet i Deavuille 2011. Där står premiärminister Naoto Kan längst ifrån händelsernas centrum. (I själva verket har någon redigerat bilden så att Kan hamnar en meter till vänster från där han egentligen står. Poängen var dock, likt med Suga, att visa hur åsidosatt och bortkommen en japansk premiärminister gärna blir på stora internationella sammankomster.) Språkbarriärer är förstås en bidragande faktor, medan andra skulle säga att det också är en fråga om karisma.

Taro Kono säger sig vara tondöv, vilket för sammanhanget torde vara en helt annan öronrelaterad åkomma. ”Det påverkar inte mitt arbete”, konstaterar han i en TV-intervju för WBS, den 10 september. Tidigare i år utsågs han till vaccinminister (likt en vaccinsamordnare i Sverige), men han har tidigare varit både försvarsminister och utrikesminister. Han beskrivs som en ensamvarg och en udda figur inom regeringspartiet LDP (Liberaldemokraterna), klär sig gärna i färgglada skjortor, slipsar eller munskydd och har en förhållandevis aktiv Twitterprofil på både japanska och engelska. Han älskar durian – av vissa kallad världens äckligaste frukt. Hans nyskrivna bok heter Nihon wo mae ni susumero (Låt oss föra Japan framåt). Han har haft för avsikt att förändra delar av Japan i grunden: har förespråkat kvinnlig tronföljd inom kejsarfamiljen, utökad invandring och fler hbtq-rättigheter. Dessutom vill han att landet ska återgå till principen att även på västerländska språk skriva sina namn med efternamnet först. I så fall får vi börja kalla honom för Kono Taro och inte Taro Kono.

Kono var en av förhandsfavoriterna till att bli LDP:s nya partiledare, men i slutändan föll han mot tidigare utrikesminister Fumio Kishida i en utslagsomröstning. Det innebär i praktiken att Kishida nästa vecka utses till ny premiärminister och därefter leder landet fram till nästa val som hålls senare i november. Till skillnad från Kono har Kishida inte haft något med dagens regering och landets pandemihantering att göra. Det har förmodligen spelat honom i händerna, för oavsett hur populär och spännande Kono än må vara så kan man inte bortse från det faktum att han är associerad med en regering som väldigt få tycker om.

Därför avgår Suga. Han avgår för att partiet behöver det och för att partiets makt går före allt. LDP är ett moderparti för Japan som Socialdemokraterna för Sverige, med skillnaden att det svänger mer inom det japanska partiet. LDP är ett brett parti som kan förnya sig självt så att en ny regering får ett helt nytt ansikte, med samma makt och inflytande som tidigare. Det är en av anledningarna till varför Japan har haft 100 regeringar, och varför LDP nästan alltid behåller makten.

Fumio Kishida (i mitten) efter att röstningen till ny partiledare för regeringspartiet LDP avslutats den 29 september. Till vänster om honom syns avgående premiärminister Suga och längst ut partiledarkandidaten Seiko Noda. Till höger syns partiledarkandidat Sanae Takaichi och längst ut Taro Kono. Kishida vann mot Kono med 257 röster mot 170 i en utslagsomröstning. Av alla kandidater torde Kishida vara den allra tråkigaste. Han är varken den mest konservativa eller den mest liberala, men inom regeringspartiet gäller det att balansera däremellan. Huruvida det är ett tillräckligt säkert kort återstår att se när Japan går till val i slutet på november.

Som vaccinminister har Kono försökt att distansera sig så mycket som möjligt från den nuvarande regeringen. Hans strategi har varit att inte lova för mycket. På frågan om vilka biverkningar vaccinen kan ge har han varit öppen med alla risker som finns. På frågan om vaccineringen av vuxna skulle bli klar innan OS var han tydlig med att det inte ligger på hans bord (att bry sig om OS). Någorlunda skickligt har han distanserat sig från de yttersta ansvariga och andra aktörer associerade med pandemihanteringens brister och de olympiska spelen, däribland premiärministrarna Abe/Suga och Tokyos guvernör Yuriko Koike.

Guvernören har de senaste månaderna sviktat i både hälsa och tillit. Exempelvis har hon uppmanat alla unga att ”stanna hemma” och boka tid för vaccinering, när det för många inte har funnits några tider att boka. Japan har världens äldsta befolkning och beroende på prefektur och distrikt har yngre åldersgrupper fått vänta långt in på sommaren innan det blev deras tur. En satsning blev därför att öppna ett stort vaccinationscenter i Shibuya (centrala Tokyo) där alla mellan 16 och 39 år kunde dyka upp utan bokad tid. Dagen efter öppnadet ringlade köer ända till Harajuku och i slutändan kunde man inte ta emot alla som stod och väntade. Det vittnade om att vaccinationsviljan bland unga trots allt var väldigt stor, men att de av olika anledningar inte haft möjlighet att boka.

Hade Japan gjort som exempelvis Sydkorea, som tidigt i vintras lade fram en plan om att alla i landet skulle vara fullvaccinerade först i november, hade det funnits mindre skäl att vara frustrerad över regeringens långsamma hantering. Nu har man istället lockat med en morot som inte finns, och piskat utan giltig anledning. Regeringen kan förvisso hävda att Japan, till skillnad från många andra länder, aldrig haft en riktig ”lockdown” och att folk har kunna leva förhållandevis fritt under pandemin. Men det är inte regleringarna i sig som har varit problemet, utan den ständiga inkonsekvensen och tajmingen på de restriktioner som väl genomfördes. I synnerhet bar- och restaurangägare har fått lida hårt på grund av olika alkoholförbud som införs och förlängs med korta varsel. Även sjukvården har blivit mer ansträngd på grund av dålig tajming och saktfärdighet i restriktionerna. Lägg därtill att storstäder i Japan har relativt få sjukhussängar (IVA-platser) för svårt sjuka i Covid-19. Det råder förvisso ingen brist på sjukhus i Tokyo, men de flesta är småskaliga och specialiserade på ett särskilt område och således inga allmänsjukhus byggda för att ta emot IVA-patienter.

Smittspridningen i Tokyo är nu den lägsta på flera månader, och nu är det sagt att restriktionerna ska hävas imorgon, den 30 september. För Sveriges del innebär det från och med idag att alla restriktioner hävs, men för Japans del innebär det fortfarande ett liv med vissa reservationer. Munskydd är fortfarande kutym i alla offentliga rum och kommer förmodligen att vara så under lång tid. Det spelar ingen roll om man är vaccinerad eller ej. Det är det som är att leva med smittan och inte emot den. I Sverige och många västländer sätter man ett större värde på hållpunkter, teknik och vaccin. Vaccinet blir som en raket eller pistol där vaccinerade sticker iväg och lämnar problemen bakom sig. I Japan lever man fortfarande i kontexten av att alla vore sjuka.

Det finns förstås rent konfucianska principer (tillika kollektivistiska aspekter) till varför det är så, men man kan också hänvisa till författaren Junichiro Tanizaki (1886-1965) som skulle karaktärisera det som att västerlandet ständigt söker efter ljus och klarhet, medan österländska länder som Japan hellre lovordar skuggor och dunkla, subtila ting. Om livsåskådningen är ”wabi-sabi” (att inget är perfekt utan ofullständigt) håller man verkligheten i balans, men om livsåskådningen är att allt ska vara perfekt lämnar man verkligheten i oreda, eller ännu värre i tomhet. Det går förstås att avfärda dessa teorier som förlegade och inte längre rådande i en snabbt föränderlig och globaliserad värld, men under coronapandemin har de gjort sig ganska gällande då länder stängt igen. När exempelvis författaren Karl-Ove Knausgård tolkar Sveriges pandemihantering som ett kvitto på att Sverige ”fortfarande agerar som en cyklop” och ”inte kan hantera ambivalens” (DN, 28 januari 2021) så kanske man inte ska tolka det som ett typiskt svenskt särdrag. Det kanske snarare är så att vi har omfamnat de västerländska principerna mer än något annat land.

Här är några fler punkter som skiljer Japans vaccinering från Sverige:

  • Japan har ingen statistik som visar antalet vaccinerade vuxna (över 18 eller 16 år) utan räknar bara antalet vaccinerade per hela befolkningen (126 miljoner). Under OS skrev en del svenska medier att Japan bara hade hälften så många vaccinerade som Sverige, men då jämförde man alltså Sveriges vuxna befolkning mot Japans totala befolkning. I slutet på juli hade Japan 30% fullvaccinerade, att jämföra Sveriges 40%. Det skiljde alltså en fjärdedel. Sedan dess har det gått i rekordfart för Japans del och i veckan passerar man Sverige vad gäller antalet vaccinerade med första dos (70%). Med tanke på att Japan har världens äldsta befolkning kommer landet troligtvis att ligga i topp på världsrankingen så småningom, procentuellt sett.
  • Japan använder i princip bara vaccinen Pfizer och Moderna. Första och andra dos sker bara med tre respektive fyra veckors mellanrum. Initialt beställde man 120 miljoner doser av AstraZeneca, men efter de biverkningar som upptäcktes valde man först att inte godkänna vaccinet. Doserna skickades istället vidare till grannar som Taiwan. Deltaviruset och brist på vaccin innebar dock att man i somras reviderade beslutet och valde till sist att använda ett mindre antal doser av AstraZeneca i Tokyo, Osaka och Okinawa.
  • Japan har sina egna speciella regler för att godkänna internationella vaccin. Därför tog det extra lång tid för landet att komma igång med vaccineringen från början. Här ska också sägas att Japan har en dålig erfarenhet av folkvaccinering. På 90-talet skapade ett vaccin mot mässling och påssjuka flera allvarliga biverkningar hos barn – och ett domstolsbeslut gav regeringen skulden. Under många år har man därför varit försiktig med nationella vaccinationsprogram, och det är ytterligare en förklaring till varför Japan var så sena med att godkänna vaccinen Pfizer och Moderna.
  • Japan godkände Pfizers vaccin för barn mellan 12 och 15 år i slutet på maj. Antalet vaccinerade på grundskolor och gymnasier är dock än så länge få. I regel har man vaccinerat i nedstigande åldersgrupper precis som i Sverige, men det har också funnits undantag i storstäderna där man siktat in sig på massvaccinering av universitet eller företag. Det finns alltså fall där unga universitetsstudenter har blivit vaccinerade före åldersgrupperna 30 till 60 år. Faktum är att vaccinationstäckningen i mindre städer i många fall har varit högre än i storstäderna. Prefekturer som Wakayma och Yamaguchi har således inte varit föremål för några restriktioner på väldigt lång tid. Det är i huvudsak Tokyo, Osaka och Okinawa som har fått lida mest under denna pandemi.

En reaktion på ”45. Vaccinet var inte tillräckligt

Kommentarer är stängda.