Kimiko Hirata har ägnat sig åt klimatfrågor i nära halva sitt liv. Hon var 27 år gammal när Kyotoprotokollet skrevs 1997 – det första internationella avtalet gällande minskning av växthusgaser. Året efter engagerade hon sig i Kiko Network, vars främsta uppgift är att göra Japan med omnejd mindre beroende av kol. Hon har därutöver en doktorsavhandling från Waseda University (“Climate Change and Politics – Climate Policy Integration in Japan”) och kan således beskrivas som en välutbildad klimataktivist.

Varför Japan i perioder vänt sig till kol beror på dess komplicerade förhållande till kärnkraft. Efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 skiftade politikerna fokus och ämnade bygga nya kolkraftverk istället. Kiko Network startade då en kampanj som gick ut på att mobilisera aktivister och varna banker och företag som finansierade utvinningen av kol i landet. Resultatet innebär att att nära hälften av de planerade projekten avbröts, och Japan går nu i en riktning mindre inriktad på kol och mer fokuserad på alternativa bränslen. Kiko Networks senaste projekt är att kampanja för att Japan ska bli kolfritt senast 2030.

I somras tilldelades Kimiko Hirata det ”Gröna nobelpriset”, Goldman Environmental Prize, som delas varje år ut till gräsrotsaktivister på olika kontinenter. Klimatmedvetna politiker som Al Gore och John Kerry var inte sena att hylla Hirata, liksom Japans tidigare miljöminister Shinjiro Koizumi. Även dåvarande vaccinministern Taro Kono skickade en hälsning.

I korthet beskriver han vad Hirata har gjort och vad hon betyder för Japan. Man kan också passa på att studera hans diplomatiska profil: japansk flagga, grön planta och två gosedjur. Kono riktar sig till unga och säger att japanska ungdomar borde bli mer som BTS (den koreanska popgruppen som toppar hitlistorna världen över) och lite mindre AKB (48 – den japanska popgruppen som nästan ingen känner till utanför landets gränser). Men nu är det alltså inte Kono utan den mera lågmälde Fumio Kishida som ska leda Japan som premiärminister framöver.

Till ämnet ska sägas att Kishida är född i Hiroshima och därmed föga troligt går i god för stora nukleära ting. Exempelvis har han sagt att Japan inte ska utveckla atomubåtar i regionen, likt Australien, vilket exempelvis Kono ovan har föreslagit. Vad det innebär för kärnkraftens respektive kolkraftens framtid i landet återstår att se. I regel klarar sig inte Japan ekonomiskt utan både kol- och kärnkraft, men det har likväl saknats långsiktighet i de politiska projekten. Hirata har i alla fall vädrat oro gällande den nya regeringen.

News story says new Japanese Prime Minister Kishida is attending G20 but not attending COP26.
And soon-to-be appointed Environmental Minister Yamaguchi has no records on environmental issues.

I hope this isn't a beginning of nightmare.

— Kimiko Hirata (@kimikohirata) October 4, 2021

Trots Japans särställning i världen (som tredje största ekonomi) är det relativt få individer som får ett internationellt erkännande likt Kimiko Hirata. Undantaget brukar vara under Nobelveckan där Japan sedan millennieskiftet haft flest pristagare näst efter USA. I modern tid snittar landet en till två pristagare ungefär vartannat år – uteslutande i fysik, kemi och medicin. Fler pristagare i fred och litteratur* återfinns under andra halvan 1900-talet. Av någon anledning har en japan aldrig tilldelats priset i Ekonomi. Det kan bero på de kollektiva, rent kulturella aspekterna av den japanska ekonomin, eller att man helt enkelt experimenterar mindre med ekonomiska teorier i jämförelse med andra ämnen.

*Litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro räknas ej då han är brittisk medborgare. Däremot skulle man kunna räkna in Setsuko Thurlow som tog emot Fredspriset 2017 som representant för ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons).

Nobelpristagare har en särskild status i Japan och den som vinner får gärna väldigt mycket uppmärksamhet i media. Nobelpriset är på många vis det ultimata priset, eftersom det ofta ges mot bakgrund av lång och trogen tjänst. Sålunda kan det inte misstolkas. Kunskaperna är ämnesrelaterade och faktamässiga, och det är dessa faktiska erkännanden från utlandet som Japan premierar allra mest. (Så kan också omvänt en utlänning tänka i Japan, om man nu vill uppnå ett rättmätigt erkännande och inte bara popularitet med en tidsfrist.) Kanske mer än kunskap och intellekt är det hängivenhet åt sitt arbete som värderas allra högst i Japan.

Vad gäller aktivister som Kimiko Hirata är det lite mer komplext, då det handlar om politik. Rent allmänt finns en lite mer återhållsam syn på individer som går emot etablissemanget, i detta fall en icke-statlig organisation som försöker penetrera spelreglerna i det stora maktmonopol som utgörs av staten, byråkratin och de stora företagen (den så kallade ”järntriangeln”). Ser man dock till Japan kulturellt, i synnerhet bland äldre generationer, så finns där gott om opposition och gröna aktivister. En stor aspekt av denna folklighet kännetecknas av fredskämpar och naturvänner, i synnerhet då kärnkraftsmotståndare och försvarare av artikel 9 i den japanska konstitutionen (den som säger att Japan inte får ingripa militärt i några krig). Att vara trogen sin natur, shintoismen, är i sig att gå i god för miljön. Ur den aspekten syns Hirata både som en regelrätt eldsjäl och en del av folksjälen.