Shibusawa Eiichi är så gammal att han stavas med efternamnet först. Det gäller i regel personer som levde före Meijirestaurationen, 1868. Japan valde efter detta att presentera sina namn för omvärlden bokstaverade och med förnamnet först, enligt västerländsk premiss. Shibusawa Eiichi blir således Eiichi Shibusawa, om han skulle varit född idag.

Shibusawa Eiichi föddes 1840 på en bondgård i prefekturen Saitama utanför Tokyo. Som barn hjälpte han till på gården genom med att odla silkesmask för produktion av silke, och sälja bollar av torkad indigo (aidama). Hans kusin Odaka Junchu skulle 1872 bli chef för Tomioka Silk Mill – Japans första moderna silkesfabrik och en symbol för landets modernisering. Den uppfördes i prefekturen Gunma strax väster om Shibusawas gård. Tekniken fick man från Frankrike, via en ingenjör vid namn Paul Brunat som några år tidigare korsat vägarna med Shibusawa Eiichi. Brunat hade nämligen anlänt till Japan via en tjänst på hamnen i Yokohama, medan Shibusawa gjorde omvänd resa till Paris.

I Japan har man på senare tid återuppväckt intresset för Shibusawa Eiichi. Det beror på att han från och med år 2024 kommer synas på den nya 10 000 yen-sedeln. Japan är i mångt och mycket fortfarande ett kontantland och det är inte obetydligt vem som syns på de nya sedlarna. På TV med kunskapsinnehåll eller bland historiska dokumentärer syns han därför alltmer. Sedan 1963 sänder Public Service-kanalen NHK en ny dramaserie (Taiga) med historiskt tema varje år varje söndag klockan 20:00, i princip hela året, och årets dramaserie handlar om Shibusawa Eiichi – hans resa till väst och mötet med kapitalismen.

Med på resan till Europa (1866) följde bland andra Tokugawa Akitake, halvbror till Japans sista shogun, Tokugawa Yoshinobu. Akitake var där i egenskap som ”särskilt sändebud” och representant för Tokugawashogunatet. Shibusawa var hans assistent och revisor. Tidigare hade han tjänstgjort som vasall åt Tokugawa Yoshinobu, innan denne blev ny shogun 1866. I Paris mötte de Napoleon III och i Belgien Leopold II. Det skulle även träffa Drottning Victoria med flera. Resan förlängdes ända till december 1868, och när de återvände var Tokugawa inte längre shogun.

Faktum är att Shibusawa som ung inte var särskilt förtjust i det västerländska inflytande som knackade på dörren. 1863, när västerlänningarna syntes vid hamnen i Yokohama, förberedde Shibusawa och hans kusiner en sonno joi – en komplott som skulle bränna hela hamnen, avrätta utlänningarna och upprätta en ny bas med utgång från slottet i Takasaki – mellan det som var Shibusawas hem i Saitama och senare silkesfabriken i Gunma. Hans inflytelserike kusin Odaka Junchu växte nämligen upp bara ett stenkast ifrån Shibusawas hem och lärde honom tidigt Konfucius analekter (sonno joi kan ses som en blandning mellan japansk nativism och neo-konfucianism – ”vörda kejsaren och utvisa barbarerna”). Initialt ville de alltså upprätta en ny maktordning utan vare sig shogunat eller utländskt inflytande. I slutändan var det istället i par med det utländska inflytandet som shogunatet förgjordes, och sonno joi bytte slogan till fukoku kyohei (富国強兵, ”Berika landet, stärk trupperna”). Planen att störta det västerländska inflytandet gick alltså i stöpet, och bara några år senare satt de själva som frontfigurer för den japanska kapitalismen och industrialismen i västerländsk tappning.

Under Meijiperioden (1868-1912) skulle Shibusawa Eiichi driva över 500 banker och kommersiella företag, däribland ”Nationens första bank” (Dai’ichi Ginko), föregångaren till vad som idag är Mizuho Bank – en av Japans så kallade ”megabanker”. Han höll sig mycket runt Tokyos affärsdistrikt Nihonbashi, där många banker och varuhuskedjor huserar. Efter det rysk-japanska kriget (1904-05) hjälpte han till att utveckla privatsektorn och förbättra relationerna med USA. Till detta ska sägas att han också var en filantrop som drev över 600 välgörenhetsorganisationer. Förutom epitetet ”den japanska kapitalismens fader” har han också fått epitetet ”den moraliska kapitalisten”. Hans tidiga konfucianska principer, via kusinerna, sägs vara anledningen till Shibusawas angelägenhet om att upprätta moral och publika samhällsintressen i varje företagande. Hans fokus på sociala investeringar och hållbarhet, mer än bara monetär avkastning, väckte nytt intresse för honom efter Finanskrisen 2008. Det senaste decenniet har fler och fler besökare från Taiwan, Sydkorea och Kina kommit för att studera Shibusawa i Japan. Det vittnar museet Shibusawa Eiichi Memorial Museum i norra Tokyo om.

Shibusawa Eiichi var kanske mest av allt en opportunist som vände kappan efter vinden lika mycket som han lovordade principer. Han bytte identitet och inriktning flera gånger, hade inga problem att byta politisk linje och komma överrens med folk han tidigare föraktat eller sade sig förakta. Han upprätthöll också goda kontakter med det sista av shogunatet, Tokugawa Yoshinobu och hans adoptivson, Ieisato (1863-1940), som istället för shogun senare fick titeln ”furste”. Tokugawa Yoshinobu syntes sällan offentligt efter att han avsagt sig titeln som shogun. Han avled i det tysta, 1913, och Shibusawa avled 1931. De delar plats på samma kyrkogård, Yanaka, i Uenoparken i Tokyo.

Bild 1 är Shibusawa-familjens gravplats. Eiichi har stenen i mitten.

Bild 2 är Tokugawa-familjens gravplats. Yoshinobu har stenen längst bak i mitten till vänster.