94. Stjärnan som försvann

原 節子

Hara Setsuko

Setsuko Hara (1920-2015) beskrivs bäst av andra. Dr. Mats Karlsson vid Sydney University beskriver ”den eviga oskulden” som kvinnoförebilden som aldrig blev. Filmkritikern Johannes Hagman synar nyanserna i Haras skådespel och beskriver henne som en av filmvärldens verkligt stora skådespelare. När det kommer till just klassisk japansk film finns det gott om personporträtt, till och med på svenska; så sent som i somras publicerade Dagens Nyheter denna text om ”Ran” och Mieko Harada.

Setsuko Hara var i korthet en av Japans största filmstjärnor. Hon gjorde sin debut 1937 i den japansk-tyska samproduktionen Die Tochter des Samurai (”Dotter till en samuraj”) – en film som tog Hara till Europa och senare USA, på PR-turné och möte med bland andra propagandaminister Joseph Goebbels. Men trots att den 17-åriga Hara fick känna på Hollywood – och trots att debutfilmen sågades hårt i Japan – skulle hon vända om och bli en världstjärna på hemmaplan istället.

Efterkrigstidens Japan skulle bjuda på betydligt bättre filmer. Om man här tänker klassisk japansk film tänker nog många på Godzilla, därefter kanske Akira Kurosawas samurajfilmer – som i nästa alla händelser hade Toshiru Mifune i huvudrollen – men steget därefter är inte långt till radarparet Yasujiro Ozu och Setsuko Hara. Här, på 1950- och 60-talet, upplever japansk film sin absoluta guldålder; med Ozu bakom kameran och Hara framför den.

På svenska bibliotekens strömningstjänst, Cineasterna, finns endast en film av Yasujiro Ozu, nämligen Tokyo Story (1953). Däremot finns ett stort utbud av Akira Kurosawas filmer, från Rashomon (1950) till Ran (1985) och däremellan några mindre kända klassiker som Ikiru (1952) och Dodes’ka-den (1970). Skådespelaren till höger om Hara, Chishu Ryu, syns mycket i både Ozu och Kurosawas filmer.

Ozu och Hara gjorde sex filmer tillsammans, där Hara i alla händelser spelar rollen som singelkvinna. Filmerna speglar det japanska familjelivet i förändring, genom Ozus kamera avspeglat i Haras ansikte, och skiftningarna i hennes leende. I detta fanns möjlighet att göra Hara till något ännu mer och ännu större – en starkare kvinnosymbol – men när Ozu dog, 1963, slutade även Hara att göra film, och tillbringade resten av sitt liv i avskildhet, precis som Greta Garbo.

Setsuko Haras sista film med Ozu blev End of Summer 1961, kort därefter försvann hon och levde i avskildhet fram till sin död, 2015.

Många av Ozus filmer utspelar sig i Kamakura, den av många omtyckta kuststaden. Närheten till bergen, havet och andligheten, med flera religiösa tempel, ger en utmärkt skådeplats för film – eller för att tillbringa sitt liv i exil. Trots att Hara undvek offentligheten stannade hon nämligen på samma plats där flera av hennes filmer spelades in.

Kamakura, till skillnad från exempelvis Kyoto, är måhända en stad som får vila lite mer än andra turiststäder. Templen stänger tidigt och eftersläntrare finner sig hellre på mysiga caféer än för att utforska något nattliv. För många är staden en dagsutflykt från Tokyo eller Yokohama, och Kamakuraborna får gärna behålla området för sig själva.

Filmen ”End of Summer” heter på japanska egentligen Kohayagawa-ke no aki (Hösten med familjen Kohayagawa), men då merparten av familjen i filmen sitter med lätta kläder och fläktar sig med solfjädrar har man på engelska tolkat det som ”Slutet av sommaren” (det finns ingen svensk titel). För en svensk tycks den japanska sommaren fortsätta i all evighet. Temperaturen en bit in i september påminner om en tidig svensk augustimånad; endast löven på träden hintar om en annan årstid. Höstrusk blir man gärna skonad ifrån, dock inträffar en och annan tyfon mellan september och oktober. (Bilden är från Itsuki Garden, ett café upp i bergen, i Kamakura i slutet november 2018)