Shinzo Abe är ett namn som läses lika snabbt och naturligt med efternamnet först. Abe Shinzo. Han var också drivande i frågan för att det skulle bli verklighet. 2019, när han var premiärminister, informerades omvärlden om att japanska namn i offentliga dokument hädanefter skulle återgå den österländska principen att använda familjenamnet först, även på engelska – ett beslut och en vädjan som ännu inte slagit rot i internationell press, inte ens i de japanska medier som översätts till andra språk (undantaget public service).

Saken belyser kanske det som Abe handlade om. Han ville mycket, men mycket av det han ville göra är i detta pågående, oavslutat eller bara inte fulländat. Två gånger tillträdde han som premiärminister och två gånger avgick han av hälsoskäl. Andra gången (2012-2020) inleddes i bombastiska ordalag, men avslutades i bitter sorti och gav ett nästan löjeväckande skimmer över Abes regim. Dels genom den inledande hanteringen av Coronapandemin och de misslyckade utskicken av hans egentillverkade munskydd, Abenomask. Därtill beslutet att skjuta på OS i Tokyo, ett spel han förberett och väntat på i åtta år. Ett annat bekymmer som länge gäckade Abe var avslöjandet att en privatskola i Osaka, Moritomo Gakuen (känd för sin ultrakonservatism och stöd till Abe), kunnat etablera sig i staden för en sjättedel av marknadspriset, med Abes fru som lobbyist mellan skolan och bidrag från regeringen. Kraven på hans avgång var stora redan 2017, men han lyckades sitta kvar – och satt längre på sin post än någon annan i modern tid.

Jake Adelstein, författare till boken och senare TV-serien Tokyo Vice, beskriver Abe som en våldsfanatiker och storälskare av yakuzafilm, och finner därför en ödets ironi, eller ”filmiskt avslut”, i att Abe själv skulle falla offer för dödligt våld. Adelstein påpekar också att Abe inte är den första politiker i Japan att falla offer för ett skjutvapen. 2007 mördades borgmästaren i Nagasaki, Iccho Itoh, av en medlem i yakuzan. Men att någon skjuts till döds är överhuvudtaget ytterst ovanligt i Japan. Ifjol inträffade bara en dödsskjutning i hela landet, att jämföra med Sverige (46) och USA (över 45000, självmord och olyckor inräknat). Att offret i år skulle bli landets främste politiker i modern tid är förstås häpnadsväckande och svårt att ta in. Abe sköts på öppen gata under ett kampanjmöte i Nara, en stad dit unga skolklasser åker på studieresor och rådjur strövar fritt på gatorna, på många vis oskuldfullhetens ansikte.

Mordet på Abe har jämförts med mordet på Olof Palme, men politiska ledare i Japan engagerar inte sitt land på samma vis. Det märks inte minst kulturellt och ungdomens brist på politiskt intresse. En reflektion av det är valdeltagandet. Endast 52 % av befolkningen gick till valurnorna i söndagens val till överhuset, en treprocentig ökning jämfört med tre år sedan. Valdeltagandet i de nationella valen under Abes tid som premiärminister, 2014 (53%) och 2017 (52%), var de lägsta i japansk historia. Abes hökpolitik och nationalistiska linje förefaller därför kontraproduktivt och ingenting som charmar Japans befolkning mer än det provocerar Japans grannländer. Tvärtom brukar det ligga regeringspartiet i fatet att inte sticka ut och polarisera för mycket. Det är så man knyter makten, genom trogna väljarröster från äldre på landsbygden och bristande intresse från de övriga. Taro Aso, tidigare premiärminister, provocerade en del när han nyligen påstod att ”det är bra” att folk kan leva i ett land där ingen behöver bry sig om politik.

Adelstein m.fl. beskriver också Abe som en ”Trump före Trump”, men före Abe fanns Junichiro Koizumi (premiärminister 2001-06), en hårfager eldsjäl som även han ville statuera exempel genom att besöka det kontroversiella shintotemplet Yasukuni i Tokyo – ofta förknippat med en nagel i ögat på andra världskrigets offer och ett förnekande av Japans krigsbrott. Mer kännbart inrikes har istället varit Abes ekonomiska politik, Abenomics, eller Abes tre pilar; en aggressiv penningpolitik och ett försök att ta itu med decennier av japansk ekonomisk stagnation. Alla bosatta i Japan har under 2010-talet påverkats av momshöjningar, när det som tidigare kostade jämna 100 yen i lågprisbutiker och i dryckesautomater plötsligt kostade något annat – i ett kontantland ytterst irriterande. Det råder delade meningar om hur betydande, bra eller dåligt, Abenomics egentligen har varit för Japan, men klart är i alla fall att Japan fortfarande brottas med sin ekonomi. Nuvarande premiärminister Fumio Kishida ansåg när han tillträdde posten 2021 att landets ekonomi var hans enskilt viktigaste fråga.

Inte heller själva mordet på Abe kan knytas till hans politiska retorik. Istället berättar mördaren att han hyste agg mot Abe för att han såg en koppling mellan honom och hans farfar, Nobusuke Kishi (premiärminister 1957-60), till den så kallade Moonsekten (”Familjefederationen för Världsfred och Enighet”). Enligt mördaren hade sekten ruinerat hans mamma på pengar. Moonsekten kallas i USA för Moonies och stödde bland annat president Nixon efter Watergateskandalen 1974. Möjligen är det detta, och inte fokus på Abes politik, som kan bli föremål för internationella dokumentärer på strömningstjänster i framtiden. Tankar förs också till domedagssekten Aum Shinrikyo som utförde saringasattacken i Tokyos tunnelbana 1995, en annan tragedi med religiöst motiv som ställde frågor till Japan om dess psyke och säkerhet.

Abe själv var inte medlem i Moonsekten, enligt rörelsen själv, men han har liksom Trump hållit tal åt rörelsens medlemmar. Det kan tyckas märkligt att en hårdför shintoist och nationalkonservativ som Abe också kan visa sitt stöd åt en kristen fundamentalistisk sekt, men det understryker kanske bara högerpopulismens svängrum i förhållande till den mer moderata. Därtill ska sägas att Japan är en synkretism. Man brukar säga att japaner föds shinto, gifter sig kristet och dör buddhist. Begravningsceremonin för Abe hölls i det buddhistiska templet Zojo-ji i Tokyo.

Abe tillhörde en politisk elit. Hans farfar var alltså premiärminister, hans far var utrikesminister och hans bror är nuvarande försvarsminister. Därtill var hans farbror, Eisaku Sato, tidigare premiärminister och fredspristagare. Abe själv fick inga egna barn och lämnar därför något av ett vakuum efter sig i japansk politik. Det trodde man kanske inte när han avgick som premiärminister 2020, men kriget i Ukraina och situationen runt Taiwan har aktualiserat Abes hjärtefrågor; förändringen av grundlagen och en utökad försvarsmakt. Det moderna Japan profiterar sig på fred, men ibland kan även pacifism vara fel svar på krig, för att citera Zizek. Centralt för denna fråga står nuvarande premiärminister Kishida, egentligen en duva, född i Hiroshima och mer återhållsamt liberal än påflugen konservativ. Men i omröstningen till premiärministerposten fick han stöd från det konservativa blocket med Abe i spetsen, en hint om att Japan till stor del kommer fortsätta på den väg som Abe plöjt fram.

Vissa spekulerar i att Abe för högerblocket kommer bli en martyr som försätter Japan i djupare konservativ dvala. Andra menar att Abe med sin konservativa nationalism förutsåg den geopolitiska situationen i världen och ville stärka Japan internationellt i regionala samarbeten runt Kina. Den ena åsikten behöver inte ta ut den andra. Klart är i alla fall att Taiwan sörjer Abe, men att Kina inte gör det.