Kisho Kurokawa är på mångas läppar just nu. Hans verk, Nakagin Capsule Tower, ska nämligen rivas. Det står klart efter år av spekulationer och misslyckade försök att hålla byggnaden vid liv. I 50 år har den stuckit ut på Shimbashis gator, i centrala Tokyo, men nu ska den alltså väck.

Nakagin Capsule Tower byggdes 1972 och huserar både bostäder och kontor. Det är 13 våningar stort och rymmer över 140 rum, 2,3 × 3,8 × 2,1 meter stora, och med ett runt fönster, 1.3 meter i diameter. Cirka 20 hyresgäster bodde i byggnaden fram till alldeles nyligen, men dessa har nu alltså flyttat ut.

Det var Kurokawa som väckte Metaboliströrelsen, tillsammans med bland andra Kenzo Tange – en annan av Japans mest framträdande arkitekter. Tange var Kurokawas handledare på Tokyos universitet, och skulle liksom Kurokawa avfärda den västerländska dualismen och istället föra den japanska arkitekturen i en mer buddhistisk riktning. Med detta menas att den österländska religionen inte skiljer på ting såsom byggnader och människor, det ”mänskliga” och ”icke-mänskliga”, utan betraktar allt som ett liv. Således borde städer liksom dess invånare ses som en gemensam levande organism, som förändras med tidens tand och utvecklar sig självt.

I synnerhet för Japan var detta en logisk utveckling. De naturliga element som utgjorde japanska städer kunde lätt brinna upp och försvinna, medan västerländska städer behöll delar av sitt arv tack vare sten och tegel. Kurokawa menade att japaner därför utvecklade en suspekt syn på allt som är ytligt, då det ofta försvann eller förändrades med krig, naturkatastrofer eller fyra årstider. Endast Kyoto och Kanazawa höll sig intaka efter andra världskriget, exempelvis. Övriga städer skulle resas med det obeständiga i åtanke, men också med flexibilitet i dess form och utövning.

Kurokawas vän och arkitekt Kenzo Tango ligger bland annat bakom Hiroshimas fredscentrum, Tokyos stadshus och Yoyogis nationalgymnasium (i bild), en arena som använts både för sommar-OS 1964 och 2020.

Vad metabolismen innebar i praktiken var alltså ett avfärdande av traditionell stadsplanering. Byggnader kunde anta en på ytan avvikande form sett till omgivningen, med avsikt att den tvärtom skulle passa in och utgöra sin del i stadens livscykel. Kanske var det just själva födseln, tillika barnet, som fick Kurokawa att komma på tanken med dessa kuvösliknande rum som utgör Nakagin Capsule Tower.

Såhär kan ett kapselrum se ut i modern tappning. Ett klassiskt kapselhotell (av den sort som först utvecklades i Japan mot slutet 70-talet) är ännu mindre, har sällan utrymme vid sidan av sängen samt lägre i tak, mer likt ett kylrum i ett bårhus. (Bilden är från Kanazawa, våren 2022.)

Kenzo Tange gick bort 2005, medan Kurokawa gick bort 2007. Tanken med Nakagin Capsule Tower var att byggnaden gradvis skulle utvecklas och renoveras, men så blev inte fallet. I brist på nya ägare blev byggnaden gammal och övergrå, och en potentiell renovering alltför dyr. Ord som spirituellt eller futuristiskt klär kanske inte längre bygget (istället kan det liknas vid en trave gamla tvättmaskiner), men det historiska värdet – och som en del av Tokyo innerstad – ska det inte underskattas.

Den 12 april påbörjas dock rivningen av Nakagin Capsule Tower. Ett par av rummen kommer bevaras och ställas ut som konst – någon helt annanstans.

Kanazawa är annars mest känt för två andra arkitekter, Yoshiro Taniguchi och hans son Yoshio Taniguchi. Sonen ansvarade bland annat för nyrenoveringen av MoMA (Museum of Modern Art) i New York. Fadern är arkitekten bakom flera hotell, teatrar och museum främst i Tokyo, men skapade även tidigt i karriären verkstäder och byggnader i Kanazawa. I bild ses stadens arkitekturmuseum tillägnat far och son. (Bilden är från våren 2022)