55. En räddare i nöden

杉原 千畝

Sugihara Chiune

Chiune Sugihara hör till samma skara som Oskar Schindler och Raoul Wallenberg – en som räddade livet på judiska flyktingar under andra världskriget. Tidigt i sitt liv gick han under namnet Sergei Pavlovich, var gift med en ryska vid namn Klaudia Semionovna Apollonova, och arbetade under början av 1930-talet som medlare mellan Japan och Sovjetunionen gällande kontrollen av den östra kinesiska järnvägen i Manchuriet. När Japans grepp över Kina övergick i våld skilde han sig från både jobb och fru, gifte om sig och fick senare anställning på det japanska konsulatet i Kaunas, Litauen. Därifrån utfärde han tusentals transitvisum åt judiska flyktingar från Polen, 1939. Hans uppdrag var egentligen ett annat (att spionera på tyska och sovjetiska trupper), men tvärtemot direktiv från Tokyo hjälpte han flyktingarna att fly genom japanskt territorium. Gärningen har givit honom epitetet ”Japans Schindler”.

Varför Sugihara inte har givits lika mycket uppmärksamhet som Schindler eller Wallenberg kan man fråga sig. Det gör i alla fall journalisten Påhl Ruin i denna text för Sveriges Radio från 2012. Texten sammanföll med hundraårsdagen av den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs födelse. Wallenberg föddes 1912 på Lidingö. Hans farfar, Gustaf, var då svensk ambassadör i Japan, och eftersom Raoul var faderslös hade farfadern stort inflytande på barnbarnet i barndomen. Mellan juli 1944 och fram till hans försvinnande, den 17 januari 1945, utfärdade Raoul Wallenberg i Budapest skyddspass åt tiotusentals judar. Oskar Schindler räddade knappt ett tusental undan Förintelsen. Chiune Sugihara hamnar någonstans däremellan. Faktiska siffror saknas, men att han skulle räddat livet på närmare 10 000 ses som troligt.

En av de som Sugihara gav transitvisum åt var en man vid namn Wilenski. Han skulle via det japanska konsulatet fly till USA där han senare bytte namn och bildade familj. Ett av hans barnbarn heter Monica Lewinsky, mer känd som Bill Clintons älskarinna. Fler historier om den japanske diplomaten kan man läsa i en bok som heter ”In Search of Sugihara: The Elusive Japanese Diplomat Who Risked His Life to Rescue 10,000 Jews from the Holocaust”, skriven av Hillel Levine, 1996. Vad som var ”Elusive” (gäckande/svårfångat) med Sugihara var att ingen riktigt förstod varför just han hade intresse av att hjälpa judiska flyktingar. Författaren hade till exempel sökt upp Sugiharas första fru, Klaudia, i tron att hon var av judisk härkomst, men det visade sig snarare vara tvärtom. Hon tillhörde en rysk-ortodox familj bestående av antisemiter. Enligt Klaudia var ex-maken bara en vanlig, snäll och omtänksam människa. Lite känsligare än andra, och det kanske var motiv nog.

Större bild på Sugihara med hans andra fru, Yukiko. Paret levde en diskret tillvaro efter andra världskriget med tre barn (en fjärde dog ung) i prefekturen Kanagawa, söder om Tokyo. Varken i Japan eller internationellt gav man familjen någon särskild uppmärksamhet. Först 1985 tilldelades Sugihara utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av staten Israel. Han gick bort året efter, 86 år gammal.

Hur Chiune Sugihara hade ställt sig till vår tids humanitära kriser kan man bara spekulera i. Klart är i alla fall att hans hemland Japan tar emot väldigt få flyktingar, tvärtemot hans egen livsgärning. Å andra sidan utfärdade Sugihara aldrig några flyktingpass direkt till sitt hemland (det kunde han inte) så möjligen kan vi beskriva honom mer som en världsmedborgare än en representant för ”japansk” global humanism.

När det gäller just asylrätt och flyktingfrågor kanske man som svensk närmast tänker på krigen nära gränsen till Europa, men det finns konflikter närmare Japan än så. Asylsökande kommer i första hand från länder som Sri Lanka och Nepal, i viss mån den asiatiska delen av Turkiet (Kurdistan) men främst Syd- och Sydostasien. En nästan bortglömd humanitär katastrof i paritet till dess storlek var folkgruppen Rohingya som mellan 2017 och 2018 drevs på flykt i hundratusentals. Det skedde dessutom från ett land som Japan ett tag kontrollerade (Burma, vad som idag är Myanmar). Följer man japanska utrikesnyheter så är det ofta militärjuntan i Myanmar som engagerar mer än konflikterna i Mellanöstern. När det gäller exempelvis Afghanistan är Japan mera mån om sitt eget, och ser det mer som en avlägsen konflikt. Därtill kan man förstås gömma sig bakom alliansvänner, men i regel har man samma inställning som Kina. Det vill säga om talibanerna inte hotar Japans suveränitet har man inte för avsikt att influera dess styre med några japanska eller österländska medel, likt USA försökte med det västerländska. (Mer om Kinas inställning till Afghanistan kan man läsa i The Atlantic.)

I fjol fick Japan in blott 3936 asylansökningar från utlandet (en minskning med 60% på grund av coronapandemin), av dessa beviljades bara 47. Till det ska sägas att Japan är en av världens största bidragsgivare till FN:s flyktingorgan (UNHCR). I reella tal skänker man mer än Sverige (2020 – Global Funding Overview), även fast Sverige såklart är en mindre ekonomi. Sverige är å sin sida Europas fjärde största land, och Japan är en liten ö i Stilla havet. En högre grad av invandring förutsätter en omedelbar integration, vilket folk i allmänhet eller politiker i synnerhet inte känner att de klarar av i någon större utsträckning. I japansk media är det först och främst inte antalet flyktingar som diskuteras, utan hur processen för de som kommer till landet ska skyddas och bli bättre. Processen är så utdragen att man från regeringens sida snarare lutar åt att skruva åt regelverket ytterligare, alltså att man skulle avvisa flyktingar snabbare, hellre än att man skulle välkomna fler. Byråkratin i Japan är så omständlig att den lätt blir inhuman, och flyktingar som högst troligen ändå avvisas eller deporteras får vänta väldigt länge, ibland flera år, på slutgiltigt besked.

Byråkratin och stränga regelverk gäller förstås inte bara asylsökande. Även den som bara söker ett vanligt studentvisum eller arbetstillstånd har erfarenhet av mödosam japansk byråkrati. Den långa väntetiden ger ofta känslan av att landet egentligen inte vill att man ska komma dit. Som invandrare (här kan avses undertecknad) behöver man dock inte ta det personligt alla gånger, eftersom den restriktiva policyn gäller för alla invandrare, oavsett nationalitet.

Skillnaden på japanskt storhetsvansinne av idag, i jämförelse med exempelvis Sverige eller USA, är att man inte ser sig själv som vidare universell. Japan är ett säreget land med ett säreget språk som inte talas någon annanstans i världen. Japaner i allmänhet är medvetna om det, och tror inte att någon utomstående kan (eller vill) lära sig ”deras” språk. Att ett rikt och utbildat land som Japan har så svårt att lära sig engelska (eller franska) är i sin tur ett kvitto på begränsningar i det västerländska uttrycket. Representanter för västerländsk hegemoni brukar dock sällan se det. ”Det finns inget längre ifrån Washington än hela världen”, som författaren Arthur Miller skrev.

Chiune Sugihara talade ryska flytande. Han studerade även tyska och förstås även kinesiska då han spenderade över 16 år i staden Harbin. Det är kanske där man måste börja, rent språkligt, om man verkligen vill bli en toppdiplomat och medmänniska över gränserna.