Drive My Car

Originaltitel: ドライブ・マイ・カー (2021)

Engelsk titel: Drive My Car (2021)

Regissör: Ryusuke Hamaguchi

Bitters End

Haruki Murakami har aldrig recenserats på denna sida, men han nämns lite titt som tätt ändå. Onekligen har hans berättelser både bredd och variation, och bidrar med material som man kan göra både film och serier av.

När Norwegian Wood, hans genombrottsroman, blev film 2010 regisserades den av Tran Anh Hung – ett spännande namn med flera färggranna filmer från Vietnam bakom sig. Johnny Greenwood (Radiohead) gjorde musiken och toppmodellen Kiko Mizuhara gjorde sin skådespelardebut. Möjligen föll inte alla bitar på plats, för Norwegian Wood lyckades inte leva upp till förväntningarna.

Drive My Car är ett nytt försök att sy ihop ett spännande projekt baserat på en Murakami-novell. Denna gång är det Ryusuke Hamaguchi som står för regin, och till sin hjälp har han inte bara några namnkunniga japanska skådespelare (däribland Reika Kirishima som även syns i Norwegian Wood) utan även en hel ensemble av amatörskådespelare, däribland flera utländska. I filmen ska de sätta upp en pjäs, Anton Tjeckovs Onkel Vanja, men varje roll har sitt eget språk (japanska, mandarin, teckenspråk på koreanska m.m.) och endast på en storbildsskärm bakom scenen kan publiken följa allt i sitt sammanhäng.

Känslan av Murakami är bitvis ganska stark i denna långfilm. Men längden på filmen (den är tre timmar lång) gör att den scenografiskt också blir mycket av Hamaguchis hantverk. Temat är sorg och vad man gör för att hantera sin smärta. Huvudrollsinnehavaren Kafuku (Hidetoshi Nakajima) anländer till Hiroshima för att regissera sin Tjeckov-pjäs, men gör det med flera trauman i bagaget. Hans tillförordnade chaufför (Toko Miura) har dock sin egen berättelse, ska det visa sig.

Bilen i filmen är också värt ett omnämnande. Det är en Saab 900 Turbo. Kärleksfullt röd glider den fram på vägarna mellan Tokyo, Hiroshima och Hokkaido. Det är ingen spoiler alert att säga att sista scenen utspelar sig i Sydkorea. Tvärtom kan man fråga sig om internationella tittare ens noterar att filmen byter miljö? En stor behållning med filmen är annars att se hur skådespelarna interagerar med varandra på olika språk, likt de förstår varandra men ändå inte gör det. Men hur man upplever det i detalj beror förstås på vilket språk man talar själv.

Den som kan sin Beatles vet att Drive My Car är första spåret på albumet Rubbel Soul, följt av Norwegian Wood. I novellsamlingen Män utan Kvinnor (2014) inleder Murakami med Drive My Car följt av Yesterday, en annan novell och Beatles-låt. Ett säkert jultips för i år är Beatles-dokumentären Get Back av Peter Jackson. Och har man tid för åtta timmar Beatles har man säkert tid för tre timmar Drive My Car. Det är Japans bidrag till Oscarsgalan 2022, och deras bästa bidrag sedan Hirokazu Kore-edas Shoplifters (2018).