Mei Shigenobu föddes i Beirut, 1973. Hennes pappa är av säkerhetsskäl okänd, men skall enligt uppgift vara en tidigare gerillaledare för PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse). Hennes mamma, Fusako Shigenobu, är grundare av JRA (Japanska Röda Armén) och dömdes 2006 till 20 års fängelse för kidnappning och mordförsök. Hon har beskrivits som ”den mest fruktade kvinnliga terroristen i världen”.

Fusako Shigenobu grundade JRA 1971 och ägnade närmare 30 år i Mellanöstern. Tanken med gruppen var att genom hot och terror skapa revolution i världen, med ideal sprungna ur den japanska Nya vänstern (共産主義者同盟). I Japan innebar det att vänsterrörelsen splittrades, då många greps och flera gick över till URA (United Red Army). Denna grupp skulle väcka skräck i Japan genom ett 10 dagar långt kidnappningsdrama i Karuizawa, Nagano, 1972 – ett drama som slutade med att två poliser omkom, och organisationen upplöstes. Dramat blev 2007 en film regisserad av Koji Wakamatsu.

I övriga världen pågick dock JRA:s inflytande under flera år. Man var inblandade i ett flertal flygplanskapningar och deltog jämte gerillagruppen PFLP under Massakern vid Lod flygplats i Tel Aviv 1972. Två år senare stormade man den franska ambassaden i Haag – ett kidnappningsdrama orkestrerat av Fusako Shigenobu. 1975 kidnappade gruppen ett femtiotal personer, däribland företrädare för den svenska och amerikanska ambassaden, i AIA:s kontorsbyggnad i Kuala Lumpur. Tanken med kidnappningarna var att förhandla sig till ett frisläppande av gruppens egna medlemmar som gripits av den japanska regeringen. Shigenobu var vid den här tiden redan efterlyst av INTERPOL, men hon höll sig gömd under flera decennier.

JRA upplöstes till slut i samband med att Shigenobu greps i Japan 2001. Hon avsåg att fortsätta kampen även efteråt, men nu genom fredliga medel. Vad som var rätt då behöver inte vara rätt idag, var hennes förklaring. Dottern Mei Shigenobu har i mångt och mycket försvarat sin mor, precis som Bettina Röhl – dotter till Ulrike Meinhof, ledare för den tyska Röda armé-fraktionen RAF. Mei och Röhl syns båda i dokumentärfilmen Children of the Revolution från 2010. Meinhof avled i sin fängelsecell 1976, medan Fusako Shigenobu fortfarande lever. Hennes fängelsedom föll 2006 och sträcker sig till 2027.

Våldet inom vänsterrörelsen på 70-talet fick dess status att minska kraftigt i Japan. Idag är mycket av våldet ett minne blott, men delar av ideologin lever kvar. Vad den Nya vänstern initialt förespråkade var en ”anti-japanisering” av samhället, alltså att Japan som nation och kultur var betraktat som farligt och skulle försvinna. Detta kan härledas till landets ursprungsbefolkning, Ainu, som har gett namn åt en egen revolutionsteori (Ainu Kakumeiron). Även ursprungsbefolkningen på Ryukyuöarna liksom delar av den koreanska minoritetsbefolkningen har drivits mot denna form av anti-japanisering. Vissa skulle även säga att Aum Shinrikyo, gruppen bakom saringasattacken i Tokyos tunnelbanesystem 1995, drevs av ”anti-japanism”, men det var alltså ingen vänsterrörelse utan en religiös domedagssekt.

I det japanska parlamentet syns populismen idag till höger, medan den yttersta vänstern representeras av Japans kommunistiska parti (JCP). I det senaste valet fick man 7.2 % av rösterna, en klar minskning jämfört med 2014 då man fick närmare 12 %. Det japanska kommunistpartiet är dock alltjämt ett av världens största kommunistpartier som inte sitter i regering, och som opposition har man alltid en röst i japansk politik. Sedan år 2000 leds man av Kazuo Shii.

• 

• 

Även kommunistpartiet har haft sina utbrytare. En av dessa är Chukaku-ha (中核派 ”Central Core Faction”) som på 50-talet bröt med partilinjen (JCP) och ville föra vänsterrörelsen i en mer anti-stalinistisk riktning. På 60- och 70-talet hamnade de också, precis som andra politiska grupperingar, i studentaktivism och senare våldsamma sammandrabbningar – inte bara med stat och polis utan också med varandra Chukaku-ha (även kallat Kakukyodo) drabbade samman med en annan vänsterfalang, Kakumaru-ha, och anklagade dem för att vara skyddades av polis. Tumult utbröt därefter i flera riktningar. Vid ett upplopp i Tokyo 1971 omkom en polisman, vilket fick ledaren för Chukaku-ha, Takeo Shimizu, att gå under jord.

Shimizu hade inte synts till på nära 50 år när han plötsligt under hösten 2020 dök upp i media igen. Han kritiserade regeringens pandemihantering och proklamerade att det var dags för revolution igen. Det fick polisen att storma Chukaku-ha:s högkvarter (Zenshinsha) i Edogawa, öster om Tokyo. Men stormen kom av sig mitt i insatsen.

Om man bortser från det fem decennier gamla våldet, och det faktum att Chukaku-ha betraktas av polisen som en illegal extremistgrupp, så kan man inte bortse från humorn i det här inslaget. Närmare 160 poliser och utredare deltog i räden, förberedda för att såga sig in i huset med cirkelsåg, när en dörr intill plötsligt flyger upp och högkvarterets ledare kliver ut. Ledarna kräver sedan att få ta tempen på alla inblandade innan de släpps in i huset, vilket utredarna går med på. Är det pandemi så är det pandemi.

• 

•