A Family (2021)

Yakuza-filmer var bättre förr. Klassiker regisserade av Kinji Fukasaku eller Takeshi Kitano (Beat Takeshi) är svåra att toppa. Det sker förstås i takt med att den japanska maffian även i verkligheten är på dekis. Denna film ger en lagom god inblick i hur det har gått till. Den utspelar sig mellan 90-talet och nutid, från att yakuzan var en grupp med viss stil och romantik till att vara en utskälld grupp som ingen vill förknippas med. I huvudrollen syns Go Ayano som även finns med i den mindre lyckade Homunculus (en annan film på Netflix). I rollen som hans partner syns Machiko Ono, känt ansikte i bland annat Naomi Kawase och Hirokazu Kore-Edas filmer. En ännu bättre film på liknande tema är den kinesiska Ash Is Purest White av Jia Zhangke (finns ej på Netflix).

Blade of the Immortal (2017)

Det här är en splatterfest signerat Takashi Miike, och faller således utanför ramen för en vanlig Hollywood-produktion. Det är varken Miikes bästa eller sämsta film, men det finns gott om spektakulärt våld och många intressanta skådespelare. Tidigare SMAP-medlemmen Takuya Kimura har en naturlig sex appeal som bara växer i takt med att han blir äldre. Han är nu nära 50 och kan i vissa led beskrivas som Japans sexigaste man. I en mindre roll syns Erika Toda, känd från TV-serier som Code Blue och den mer intressanta SPEC. Hon har en attityd som många tycker om, vad man kan kalla för sappari (enkel och rakt på sak). I filmen syns även kabuki-aktören Ichikawa Ebizo XI, samt Chiaki Kuriyama, mera känd som ”Gogo” i Kill Bill.

37 Seconds (2019)

Det här en typisk filmfestivalen-film som kanske väger lite för lätt för de tunga priserna. Här finns dock två fina skådespelarinsatser i förhållandet mellan en mangatecknande dotter med cerebral pares (CP) och hennes överbeskyddande mor. Dottern spelas av Mei Kayama som syntes mycket i Public Service-kanalen NHK under sändningarna av Paralympics i somras. 37 Seconds är hennes första och enda filmroll. Har man tid att se en annan film med amatörskådespelare kan rekommenderas ”Drive My Car” av Ryusuke Hamaguchi (finns ej på Netflix).

Midnight Diner: Tokyo Stories (2009)

Det här är en hjärtlig liten serie som förvisso har några år på nacken, men ändå lever kvar i minnet. Det är en serie som man helst tittar på lite då och då, istället för att strecktitta. I Japan gick den i tre säsonger innan Netflix tog över, men gissningsvis är det fortfarande en pärla. Originalet fångade mycket av essensen med Tokyo, det ”udda” och lite melankoliska. Och så maten förstås. Varje avsnitt bjuder på nya rätter och nya eller återkommande gäster, på besök i den nattöppna lilla restaurangen Meshiya i Shinjuku, Tokyo. Ägaren spelas av Kaoru Kobayashi, som även syns i serien nedan.

Hibana: Sparks (2016)

Det här är en serie baserat på en bok, som finns att läsa mer om här. Mellan Shinjuku och västerut till Kichijoji, där huvuddelen av serien utspelar sig, lever mycket av Japans humor och konstnärskap. Här möter en sökande ståuppare en halvetablerad manzai-artist för att utforska vad som är roligt. Även fast temat är humor är serien till en början ganska långsam, men den får sitt djup i takt med att karaktärerna utvecklas. Det ger också en bättre inblick i japansk komedi än Jimmy: The True Story of a True Idiot (också på Netflix). Jimmy Onishi, som serien handlar om, är däremot rolig på riktigt.

Kakegurui (2017)

Det här är en ungdomsserie baserad på en populär anime om hasardspel och spelberoende. Till skillnad från koreanska serien Squid Game finns inget dödligt våld, men till skillnad från japanska föregångaren Battle Royale handlar det om pengar. Kapitalismen till trots är den fri från universell dramatik. Skådespelarna spelar teater likt de vore tecknade, och distansen till verkligheten är väldigt upplyftande. Vissa kanske upplever det som enerverande, men detta är bättre än Alice in Borderland och några andra Netflix-produktioner, enligt undertecknad.

Cowboy Bebop (1998)

Det här är en animeklassiker som aktualiseras i samband med att Netflix nu gör en egen live-action serie med John Cho i huvudrollen som Spike Spiegel. Likt med Lupin kan det dock vara värt att spana in den tecknade versionen. De västerländska influenserna är likafullt många i denna rymdserie som utspelar sig 2071 ombord på rymdskeppet Bebop. Den var för sin tid både ovanlig och häftig, tankeväckande och estetiskt tilltalande. Musiken av Yoko Kanno är också värt ett omnämnande. Hennes melodier ska även finnas med i den nya Netflix-serien.

Flavors of Youth (2018)

Här är en chans att få en glimt av CoMix Wave, filmbolaget bakom populära Your Name. Egentligen borde tipset vara The Garden of Woods (2013) som både är en bra animefilm och en bra introduktion till animefilm i övrigt (men finns ej på Netflix). I denna film sker istället ett samarbete med kinesiska Haoliners Animation League. Filmen är indelad i tre berättelser som utspelar sig i Kina, med maten som utgångspunkt. Ett intressant samarbete som ger mersmak, även fast regissören i detta fall inte är Makoto Shinkai.

Sagan om Prinsessan Kaguya (2013)

Netflix största förtjänst är deras utbud av Ghibli-filmer. Här finns nästan hela katalogen, och det är inte bara filmer av Hayao Miyazaki som är värda att se. Den framlidne Isao Takahata producerade klassikernas klassiker Nausicaä från Vindarnas dal (1984) och sedan Laputa – slottet i himlen (1986). Han regisserade sedan själv mästerverket Eldflugornas grav (1988). Hans sista film som regissör blev Sagan om Prinsessan Kaguya (2013) och här knyts japanska folksagor med en estetik som på många vis trumfar Miyazaki själv. Prinsessan Mononoke (1997) är en personlig favorit, men Prinsessan Kaguya tillför kanske mer till dagens utbud av filmer och serier.