Sana Minatozaki (längst upp till vänster) föddes i Osaka med en dröm om att bli sång- och dansare. En dag som 14-åring var hon ute och shoppade med sina vänner i jakt på en födelsedagspresent när hon blev stoppad av en man på gatan. Han representerade JYP Entertainment, ett av Sydkoreas största musik- och underhållningsbolag, och frågade om hon ville gå på audition. Sana tackade ja och dagen efter var hon där, klarade sin audition med beröm, och vände sedan blickarna mot en ny karriär i grannlandet i väster.

Mina Sharon Myoi (längst ner till höger) bär på en liknande historia. Hon föddes förvisso i Texas men växte upp i Kobe strax väster om Osaka. En dag befann hon sig på samma shoppinggator som Sana med sin mamma när JYP Entertainment plötsligt dök upp och erbjöd henne en audition. Mamma var skeptisk, för Mina var mest av allt balettdansös och ingen popartist. Men Mina tackade ja och övertygade sina föräldrar om att detta nu var hennes nya dröm.

I en annan del av Japan, Tokyo, gick Momo Hirai (i mitten till höger) på audition med sin syster. Utfallet blev bitterljuvt. Systern klarade inte sin audition men Momo gjorde det. Hon fick åka till Sydkorea, tillsammans med Mina och Sana, och deltog sedan i talangprogrammet Sixteen som valde ut medlemmar till en nystartad popgrupp: Twice. Gruppen debuterade 2015 med albumet The Story Begins och blev snabbt en av Sydkoreas mest framgångsrika popgrupper. Twice består av nio medlemmar, varav Sana, Mina och Momo är tre.

Det är förvisso inte ovanligt att koreanska popgrupper har utlandsfödda medlemmar. Den kanske mest kända av tjejgrupper, Blackpink, är exempel på det. Många medlemmar och producenter är dessutom uppväxta eller utbildade i USA och de engelskspråkiga tendenser som detta för med sig har förstås bidragit till att göra K-pop betydligt mer framgångsrik än dess japanska motsvarighet, J-Pop. Det finns en edge i koreansk popmusik som på internationella scener verkar mycket bättre än den japanska, som av tradition är mer låst i sitt kawaii (gullig eller söt).

Liksom K-Pop anpassar sig till västerländska scener behöver den även emellanåt anpassa sig till den japanska. Många av K-popens största grupper (BTS, Blackpink, Twice m.fl) spelar in album på japanska och gör exklusiva turnéer i landet. Relationerna mellan Japan och Sydkorea är av historiska skäl och politiska strider inte den bästa, men undantagsfall brukar göra i idrottsvärlden (som när Japan och Sydkorea arrangerade fotbolls-VM ihop 2002) och i underhållningsbranchen. K-pop och K-drama hyser en enorm popularitet i Japan och inte minst under coronapandemin har Netflix-serier som ”Crash Landing on You” fått mycket uppmärksamhet. Serien gav dessutom en unik inblick i Nordkorea och relationerna på gränsen mot Syd på ett sätt som aldrig visats förut. Det glöms lätt, även i Japan, att alla sydkoreanska män, inklusive popstjärnor och idrottsstjärnor, är skyldiga till närmare två års militärutbildning innan de fyllt 28 år. (Bland de värnpliktiga gjordes förresten en undersökning 2019 om vilken popstjärna de tyckte bäst om. Nummer ett på listan var Sana Minatozaki.)

Många år har förflutit sedan Japan lite missunnsamt såg på den koreanska popvågens framgångar i väst. Den inflytelserike programledaren och dragshowartisten Matsuko Deluxe väckte rabalder i början på 2010-talet när han hävdade att koreansk popmusik inte var sin egen konstform utan en ”amerikansk kopia”, och att japansk popmusik, olik koreansk eller för den delen svensk, aldrig haft några intentioner att toppa amerikanska billboardlistor. ”Ska det betyda allt vad USA sätter för värde på saker och ting?”, frågade han sig. Den japanska popmusiken idag är förvisso intakt i mångt och mycket (och har i sin tur influerat världen genom storgrupper som AKB48 eller Harajuku-baserade artister som Kyary Pamyu Pamyu), men det går även att skönja den koreanska vågens inflytande på andra delar av den japanska underhållningsindustrin. Sedan 2020 finns exempelvis popgruppen NiziU, ett samarbete mellan JYP Entertainment och Sony Music Entertainment, som alltså är en japansk tjejgrupp (återigen nio medlemmar) baserad på en koreansk idé, och som numera syns högt upp den japanska billboardlistan, för närvarande toppad av BTS.

En stor del av både japansk och koreansk popmusik är dansen; stora grupper som tillsammans och synkroniserat skapar nya dansrörelser. Det görs ofta med ett stort mått av uppriktighet och vassare koordinationer som får tidigare popgrupper från väst att blekna i jämförelse. Japansk eller koreansk TV på kvällen kan å sin sida påminna lite om äldre tidens MTV eller ZTV, i annat fall ett raktigenom musikfokuserat program likt ”Later…. with Jools Hooland” där band och artister delar sändningstid och scener i samma studio. Utvecklingen av sociala medier som Instagram och TikTok har förstått inneburit en annan kommunikation mellan fans och artister, och dansrörelserna sprids nu över flera rum och hörn. Kanske som en del i denna utveckling har man i Japan inlett 2021 med en ny form av danstävling, D.League, där streetdance är tänkt att få en större plats på landets alla scener. Tävlingen är så tävlingsinriktad att den klassas som en sport, och den första säsongen är nu inne i sitt slutspel.