Pariwar är inte en restaurang som alla andra. På gatan Gaien Higashi-dori står allting redo med dörrarna på vid gavel, såsom har blivit kutym i coronatider. Men till Pariwar är dörren stängd, mitt i lunchruschen. När man skjuter upp dörren till restaurangen möts man istället av en svag bris från AC:n. En av ägarna sitter och äter lunch framför en iPad vid en nybyggd bardisk. Gästerna är noll. I taket hänger virkade vita lampor jämte nakna glödlampor. Tomma ölflaskor står uppradade på en hyllsats över fullklottrade menyer och affischer föreställande Bollywood-kändisar och religiösa figurer. Det är färgglatt och lite unket. En del av restaurangen talar om en svunnen tid.

Pariwar är som natt och dag mellan en nyöppnad sri lankesisk restaurang, Bandara Lanka, som i ett tegelmurat hus och konstgalleri erbjuder elegant buffé och uteservering ett längre stenkast härifrån. Läget är tämligen idealiskt för den som kan bedriva restaurang i området. Strax söderut ligger Keiouniversitetet och ett av dess campus, därefter tågstationen Shinanomachi och den gula Sobu-linjen som långsamt skär igenom hjärtat av Tokyo. På andra sidan rälsen ligger Meiji Jingu Stadium, hem åt stadens ena basebollag (Swallows), liksom den nya Olympiastadion, för närvarande hem åt ingen alls.

Pariwar är knappast ensam om att bedriva curryrestaurang i området. Bara några steg norrut ligger två andra restauranger, fokuserad på japansk curry. Den japanska curryn är hellre söt än stark och har blivit något av en nationalrätt i Japan, på samma vis som ramen (en variant på den kinesiska nudelsoppan). Curry kom från Indien via det brittiska imperiet på 1800-talet och fick redan då sina ”japanska” smaker, men det skulle dröja en bit in på 1900-talet innan curryn verkligen exploderade på marknaden. Instant curry (alltså snabbcurry likt snabbnudlar) säljer numera som smör i matbutikerna, men även curry i blockform, likt chokladrutor, passar den som vill göra större grytor. Klassisk japansk curry kan innehålla morötter, potatis, lök och äts med sked och ris på större tallrik. Till detta finns förstås alternativ som chicken curry eller beef curry. Det är inte ovanligt att skolbarn som åker på sommarläger eller camping hjälper till att laga denna enkla måltid. Det är en rätt som servereras lika gärna hemmavid som på familjerestauranger eller trendkänsliga caféer.

Den indiska curryn är förstås helt annorlunda. Hos Pariwar kostar en lunch från 800 yen (60 kronor) och uppåt. Ett vegetarianskt alternativ bjuder på dhal (linsgryta), naanbröd, samosa och en lassi. På plastmenyerna har man täckt över de gamla priserna med svart tuschpenna. 1000 yen har blivit 1020 yen, vilket förmodligen inte beror på coronapandemin utan på den stegvisa momshöjningen som staten inrättat sedan 2014, från 5 till 8 och nu 10 procent.

Ägaren vid bardisken försöker säga att Pariwar inte har funnits så länge, men han syftade nog på sig själv. Han pratar med en blandning av japanska och engelska och verkar inte förstå kassaapparatens alla mekanismer. Kollegan från köket får komma ut och hjälpa honom.

Faktum är att Pariwar tidigare hade två våningar, men nu finns det bara en. De har stramat åt sedan några år. Att dra nytta av OS och ett potentiellt uppsving av gäster hade de nog inte heller räknat med. Och lika bra var väl det.