The Wings

Originaltitel: 날개 Nalgae (1936)

Engelsk titel: The Wings (2001)

Yi Sang (övers. Ahn Jung-hyo)

Jimoondang (34 sidor)

The Wings inleds med ett par sprudlande meningar: ”Have you ever seen a stuffed genius?”, och lite senare: ”Only when the body sways from fatigue does the soul sparkle like a new, shiny coin.” Det är vackert så det förslår. ”Jaget” är uppenbarligen nykär, kanske lite alkoholstinn, men icke desto mindre väldigt lycklig. Hans fru är det vackraste han sett. De lever ihop, fast i åtskilda rum. Han luktar på hennes parfymer när hon inte är där, försöker inbilla sig en kontext som inte är dess verklighet: att frun är prostituerad, och ”Jaget” är en svekfull torsk.

Författaren Yi Sang föddes 1910 i Seoul och dog 1937 i Tokyo (därav kopplingen till denna sida). Korea var ockuperat av Japan vid den här tiden, och många koreaner lämnade halvön för bättre ekonomiska möjligheter i imperiets hemland. Idag uppskattas den koreanska minoriteten (zainichi) i Japan till cirka en miljon. Yi Sangs vistelse i Tokyo skulle dock bli kortvarig. Efter att han skrivit färdig The Wings begav han sig till Japan, arresterades kort därefter (av oklar anledning), men släpptes senare för att läggas in på universitetssjukhus, och dog i tuberkulos knappt ett halvår senare.

Vad gäller The Wings går att dra en hel del paralleller till japansk litteratur. Det närmsta, med koppling till tidigare recensioner på den här sidan, vore att säga att The Wings tar vid där Ryunosuke Akutagawas Kugghjul slutar. Här finns också vissa schizofrena drag, fascinationer för färger och nummer, liksom en sjuklig kontext. Mest av allt tänker jag dock på Osamu Dazai, en lite mer samtida författare till Yi Sang, som även han vältrade sig i kvinnor och fattigdom.

The Wings på engelska firar 20 år just i år och boken (bildsatt ovan) innehåller även två andra kortnoveller (på totalt 80 sidor), Encounters and Departures (Byongbyeolgi) och Deathly Child (Donghae). Här står det klart att ”Jaget” i The Wings är författaren själv, och att han i novellen experimenterar med både sig själv, sitt sjukliga tillstånd och sin snedvridna kvinnosyn. Den sistnämnda novellen, Deathly Child (”Dödligt barn”), avslutas med en tangerin – förvisso en annan citrusfrukt, men här förs tankarna till på Motojiro Kajiis mästerverk Lemon (1925). Även Kajii dog ung i tuberkulos, mellan världskrigen, och fick sitt internationella erkännande långt senare.