I brist på svensk rapportering kring ovan nyhet följer nedan en recension av Hayao Miyazakis (troligen sista) film, Kimitachi wa dou ikiru ka.

Filmen gick upp på japanska biografer den 14 juli, utan vidare pompa eller ståt. Studio Ghibli hade nämligen medvetet valt att inte marknadsföra filmen överhuvudtaget, ett drag och en idé av Miyazakis parhäst, den mångåriga producenten Toshio Suzuki.

Det ligger kanske i bådas intresse att de blev just så. Miyazaki vill inte synas och Suzuki vill säkert undvika följdfrågor på det som kommit att nedsvärta hans rykte på senare tid, nämligen avslöjandet att han använt filmbolagets pengar för att investera i sidoprojekt drivna av hans käresta.

Den ekonomiska risken i att inte marknadsföra filmen överhuvudtaget visade sig dock inte vara särskilt riskfylld. Såhär en vecka efter premiären visar första siffrorna på goda intäkter – en större biosuccé än premiären av Det levande slottet (2004) och en fördubbling av intäkterna gentemot Miyazakis senaste film, Det blåser upp en vind (2013). 1,35 miljoner japaner besökte biograferna under filmens fyra första dagar.

Ingen av dom hade alltså någon aning om vad filmen skulle handla om. Blott en filmaffisch (bilden ovan) antydde något om en häger. Filmens titel, Kimitachi wa dou ikiru ka (kan översättas till Hur lever ni?) refererar till en bok av Genzaburo Yoshino från 1937, men boken figurerar bara i filmen som just en bok och har inte så mycket med själva handlingen att göra.

Filmen handlar istället om en pojke (Mahito) som förlorat sin mamma i kriget, varpå hans pappa gifter om sig med hans moster och börjar om ett nytt liv på landet. Den ansträngda relationen med mostern, liksom mötet med en enveten häger (som under näbb och vinge egentligen visar sig vara en gammal gubbe), leder pojken på villovägar till en undre värld. Denna värld är bitvis något av ett helvete, om än fantasifull och många gånger otroligt vacker. En typisk scen kan vara när Mahito fångar en stor fisk med sjöfararen Kiriko, för den sedan till en grotta med små söta, vita klumplika varelser (något av det sötaste sedan skogsandarna och sotvarelserna i Prinsessan Mononoke respektive Spirited Away), för att därefter se Kiriko och Mahito skära upp fisken från buken, varpå blodet sprutar och inälvorna ramlar ut.

Själva produktionen, fram till premiären alltså höljd i dunkel, visar sig vara överraskande maffig och storskalig. Bland röstskådespelarna hörs bland andra Takuya Kimura och artisten Aimyon, och för musiken står som vanligt Joe Hisaishi jämte ledmotiv av Kenshi Yonezu, en nyare artist. Även fast själva berättelsen hintar om att Miyazaki söker något i sina egna rötter (och relationen till sin egen mor) så är filmen som sådan inte alls särskilt nostalgisk. Drygt 60 animatörer har jobbat med filmen sedan 2016, utöver Miyazaki själv, och flera av dessa tillhör troligen en ny generation. Möjligen är det också animationens utveckling som får denna film att kännas lite mindre barnvänlig än exempelvis Prinsessan Mononoke, en av Ghiblis mer vuxna filmer. Det finns samtidigt en lekfullhet och ambitionsnivå som lyfter filmen ett par snäpp högre än Ponyo (2008) och Det blåser upp en vind (2013), vad som egentligen skulle bli Miyazakis svanesång.

Filmen är ganska komplex, följs av tvära kast och andas inte mellan varven, men har liksom en extra puls i synnerhet i den undre värld som både förbryllar och förtrollar. En vis farbror i den undre världen, som genom en svävande sten och en trave byggklossar kontrollerar kraften i universum, för med sitt åldrande yttre tankarna till krigsherren Hidetora i Akira Kurosawas episka Ran (1985), en film som sammanföll med Ghiblis födelse. Men olikt Ran söker barnen här inte makten, utan själva balansen mellan tidevarven – en hemvist fri från krig och lidande.

Det kan vara svårt att placera Pojken och hägern (antar här dess svenska titel, baserat på den engelska) med Miyazakis övriga filmer, men i egenskap av att detta troligtvis är hans sista film lär den värderas ganska högt vart det lider, åtminstone hos en publik redan bekanta med Ghibli. Om filmer som Spirited Away och Det Levande slottet var en ögonöppnare för en ny internationell publik ger Pojken och hägern inte samma intryck av att kunna slå igenom. Kanske möter den i så fall en västerländsk publik på samma sätt Prinsessan Mononoke (1997) en gång gjorde, med lite för många reservationer (läs BBC:s reflekterande reportage här). Om den bara hade varit lite mindre spretig, lite mindre kantig och lite mera barnvänlig så hade den kanske gått hem i stugorna överallt, men då hade det å andra sidan inte varit lika mycket Miyazaki, och betydelsen av den spelat mindre roll.

Vad händer med Studio Ghibli nu? Ja, utan Hayao Miyazaki (samt Isao Takahata, som gick bort 2018) är det högst oklart vad för slags filmer som väntar härnäst, om ens några. Studion har de senaste åren varvat intressanta samarbeten som The Red Turtle (2016) med ordentliga magplask som Aya och häxan (2020). Poängen är att båda filmerna säkert kunde ha gjorts under ledning av en helt annan animeringsstudio. Så vad är egentligen Studio Ghibli utan Miyazakis karaktärer och den magi han hyser i dom? En nyskriven artikel visar att utvecklingen som sker i Ghibli, när de inte längre producerar lika mycket film, istället kompenserar det med att massproducera varor och tjänster – ett steg ifrån den miljövänlighet som Ghiblis filmer gärna antyder. Nyligen öppnades dörrarna upp till en ny Ghibli-nöjespark i Nagoya, centrum för Japans industri och näringsliv.

Utifrån dessa tankegångar är Pojken och hägern en stor triumf, i synnerhet för Ghibli, då det är en film som står på egna ben och vill något nytt. Om det sedan är nostalgi att man, ett par år efter att man senast såg en ny Miyazaki-film, ser ett hantverk man känner igen, musik och det visuella som får ögonen att tåras, så är det väl det, i så fall på ett personligt plan. I dagens överflöd av media och skola som hela tiden vill förmedla rätt saker, tankar och känslor, finns Miyazaki och hans filmer som i sitt uttryck verkligen är en känsla. Det finns något rent och omisskännligt över Miyazakis filmer som inte ens hans son, Goro (Uppe på vallmokullen, 2011), kan replikera. Och i detta finns väl inte så mycket att lära som det är något att leva och beakta.

Eller, hur lever ni?

***

Med anledning av att Barbie går upp mot Oppenheimer på biograferna i väst påminner sociala medier i öst om att Studio Ghibli en gång ställde två av sina egna filmer mot varandra. Både glädjekicken Totoro och krigstraumat Eldflugornas grav gick upp på bio samtidigt våren 1988. Att varken Barbie eller Oppenheimer har haft premiär på japanska biografer än är kanske en påminnelse om att världen inte drar jämt, eller helt enkelt inte intresserar sig för samma saker samtidigt.

***

Kanske var det en slump, eller inte alls, att en blåvit häger stod vid Honkawa-floden i Hiroshima där undertecknad gick på bio. Dess japanska namn, aosagi, antyder att hägern skulle vara blå, men på svenska kallas den för gråhäger. Hägern har en särskild förmåga att stå blixt stilla i jakt på föda (och är således lätt att fota). Just denna häger syntes på jakt efter krabbor.

***

Är detta verkligen Miyazakis sista film? Ett inslag i japansk TV visar att Miyazaki har sagt att han ska sluta flera gånger förut. Redan 1986, efter filmen Laputa – slottet i himlen, skall han ha sagt att han aldrig i sitt liv ”känt så starkt för att pensionera sig”. 1992, efter Porco Rosso, skall han ha sagt att nu var det ”slut med tecknandet”. 2001, efter Spirited Away, skall han ha sagt att han har för avsikt att ”pensionera sig och upprätta ett Ghibli för seniorer”. 2008, efter Ponyo, lyder citatet: ”sett till min fysik blir väl detta min sista långfilm”. Vad som denna gång talar för att Pojken och hägern verkligen blir den sista är att Miyazaki inte längre har åldern inne. Han fyller 83 år i januari.

***

Mer om Miyazaki och Studio Ghibli kan man läsa här, här och här.