”Ahn” kommer troligen från Vietnam. Hennes namnbricka antyder det. Det är skrivet i katakana, alltså tecken för ett utländskt språk. Hennes brytning, när hon pratar, påminner också om en brytning som känns igen. Personer från Vietnam tenderar att pratar japanska på ett visst sätt. Det gäller även kineser, koreaner och andra invandrare. Såklart även svenskar. Problemet med svenskar som pratar japanska är att vi ofta försöker för mycket, eftersom vårt eget språk böljar upp och ner. Japaner brukar säga om svenskar som pratar svenska att det låter som att vi sjunger. Så vill man hitta till rätt japansk ton bör man rimligen dra ner på sina uttryck och sin personlighet.

Ahn löser detta väl. Hon jobbar på Family Mart, en av Japans största närbutikskedjor. Det finns andra närbutiker också. 7-eleven, Lawson, Ministop m.fl. I Japan kallar man närbutik för konbini (förkortning av convenience store), men utbudet är så omfattande att det närmast påminner om ett snabbköp. Alla har de öppet dygnet runt och Ahn brukar jobba i sin butik varje kväll. Så fort de automatiska dörrarna flyger upp hör man ett Irrashaimase (”Välkommen”) inifrån butiken, och råkar man ställa sig vid kassan när hon befinner sig någon annanstans rusar hon snabbt till undsättning.

Family Mart erbjuder allt vad man behöver: snabbmat, frysmat, färskvaror, köksartiklar, städartiklar, alkohol, postservice, kopieringsautomat, uttagsautomat, biljettförsäljning m.m. Dessa närbutiker var tidigare en riktig plastfest. Det räckte att man köpte ett paket snabbnudlar och man fick på sig både plastsked, ätpinnar i plastskydd och en plastpåse. Sedan lärde man sig att säga ifrån, och nuförtiden är det inget personalen tränger på en utan endast frågar om man behöver. I de flesta större mataffärer säljs plastpåsar idag med en avgift.

Författaren Sayaka Murata skriver i sin bok ”Hur mår Fröken Furukura?” om hur personalen blir ett med sin närbutik och inte kan slita sig ifrån dess identitet, men det gäller kanske även kunderna som handlar där. Servicekulturen är sådan i Japan att kund och personal är två vitt skilda varelser, som kung och tjänare, men någonstans finns också en känsla för varandra som man inte yttrar. Många bor i ensamhushåll och snabbköpet är en nära, ibland akut, vän. Det märktes inte minst under coronapandemin när mycket annat kunde vara stängt medan närbutikerna alltid höll öppet.

Närbutiken utgör själva pulsen i staden, ungefär som tågen – fast till skillnad från tågen hushåller närbutikerna även nattetid. Således blir de även ljuset i mörkret. Det kan vara ett visst nöje i sig att bara studera hur ett snabbköp fungerar, runt stationer och gathörn där man sällan vistas. Vissa drivs nämligen som en familjeverksamhet, med nära band till alla som jobbar där, medan andra har en traditionell uppdelning mellan platschef och yngre personal, ibland invandrare, såsom Ahn.

Till detta ska sägas att närbutikerna blir mer och mer opersonliga. Många erbjuder idag självservice intill kassan där själva transaktionen sker i en automat och personalen bara står bredvid. I princip behöver personalen inte lyfta ett finger, men de måste samtidigt vara beredda på att hjälpa en kund som vill hämta ut en konsertbiljett eller skicka ett paket till Yokohama. Det ställer förstås krav på en servicevänlig japanska som många inte har i sig. I regel säger kunden heller aldrig tack och hej, det är bara personalen som gör, men man har i alla fall ett kvitto på att ett möte har ägt rum. Det kan tyckas väldigt subtilt, och är definitivt en kulturkrock för många.

De nya självservicetjänsterna på 7-eleven har förändrat serviceyrket i grunden. I princip behöver personalen bara stå bredvid när man sköter betalningen på egen hand. Nästa steg är förstås att man scannar sina egna varor, som en del större matkedjor erbjuder. På Family Mart där Ahn jobbar sköter personalen dock fortfarande kassan manuellt.

Fram till coronapandemin tog Japan emot över en halv miljon migranter årligen, varav cirka 100 000 kom på mångårigt eller permanent uppehållstillstånd. Den utlandsfödda befolkningen har stigit med cirka 20 % på tio år. Idag räknar man till cirka 2.6 miljoner utlandsfödda, vilket utgör ungefär 2 % av befolkningen. Till detta ska sägas att det finns flera etniska minoriteter och generationer av barn till invandrare, främst kineser och koreaner (Zainichi), men även från Latinamerika, peruaner och brasilianare. Lägg därtill ursprungsbefolkningen ainu och kungariket Ryukyu, i norr respektive söder.

Japan är alltså inte så etniskt homogent som man kan tro, men ett oprövat västerländskt öga märker förstås inte skillnaderna lika tydligt eftersom personerna i fråga ofta är av icke-europeisk härkomst. Men för en mångårig Tokyobo märks det tydligt att många snabbköp och närbutiker nuförtiden huseras av ”invandrare”. Det gäller inte bara personal från Öst- och Sydostasien utan även från Sydasien och andra kontinenter. Bortsett från servicebranschen märks en ökning även inom byggbranschen, liksom bland ingenjörer och omvårdnadspersonal.

Vietnam drivs av likvärdiga konfucianska principer som Japan, vilket förstås underlättar integrationen mellan arbetare på jobbet. Språkligt har dock främst länder som Sydkorea och Taiwan en fördel, medan länder i Sydostasien kan få svårare med uttalet. Det finns idag samarbetsprojekt mellan Japan och dessa länder som utbildar grupper i japanska innan de kommer till Japan för att arbeta. Att många vill komma till Japan råder det inga tvivel om, men många upplever samtidigt att andra länder erbjuder en enklare väg till jobb och invandring, medan den japanska vägen ofta ter sig långsam och byråkratisk.

Ministop är den kedja som har flest anställd personal från utlandet. En tiondel av landets närbutiker utgörs av denna grupp, i de flesta fall personal som kombinerar deltidsarbete i butik med studier i japanska. (Ministop ägs av AEON som har rättigheterna till denna bild)

Japan är sedan en tid tillbaka åter öppet för utländska studenter och personer med arbetsvisum. I måndags öppnade landet fullständigt, för turister utan visum och utan färdiga resplaner. Just nu är den japanska valutan rekordlåg och utländska konsumenter, i synnerhet från grannländerna, tros kunna boosta den japanska ekonomin igen. Högspenderande turister, en digitalisering samt robotisering av arbetsmarknaden samt en, förvisso blygsam, arbetskraftsinvandring torde vara vägen framåt för Japan efter pandemin.