Shion Miura är mest känd för sin roman Fune wo Amu (The Great Passage), om en ung man som får i uppgift att färdigställa ett 2900-sidigt långt lexikon, och alla resor det bär med honom på. Boken blev senare film och vann pris som Bästa film vid den japanska filmgalan 2013.

The Easy Life in Kamusari är också det en resa, men den går in i skogen. En ung man från Yokohama lämnar stadslivet och finner sig runt berget Kamusari, helt oförberedd och utan mobilbatteri. Här får han lära sig skogsbruk, den hårda och traditionella vägen. Cypress och cederträ planteras och skövlas, säljs och utmärker sig som ett alldeles exceptionellt virke.

Kamusari, ska sägas, är en påhittad ort, men det finns platser i Japan som utmärker sig just för sitt lokala skogsbruk och högkvalitativa virke, exempelvis skogarna i Kiso utanför Nagoya. I denna bok har invånare dock en dialekt som för tankarna längre västerut. Den bortkomne unge mannen, Yuki, noterar att alla i Kamusari säger naa naa i tid och minut och efter varje mening. Detta naa hör man mycket bland äldre i exempelvis Kyoto.

Vad som utmärker det japanska skogslivet, i jämförelse med exempelvis det svenska, är bergen och andligheten. Även här upplever Yuki en diskrepans mellan sig själv och ortens invånare. Gudarna och ritualerna är ovana för honom, och invånarna verkar inte heller se honom som en frälst, oavsett vad han gör. Det är alltså inte bara en fråga om händighet och styrka, utan också om identitet. Att japaner kan känna denna distans mellan varandra i sitt eget land kan vara ett intressant perspektiv för en invandrare som läser denna bok.

Boken plöjer genom fyra årstider; den hårda vintern, pollenfyllda våren, en sommar med iglar och en höst härjad av bränder. Yuki växer med varje uppgift, och Miura syr ihop berättelsen på så vis att man bara kan förvänta sig att han förr eller senare får sitt erkännande av orten. En insiktsfull och detaljerad beskrivning av det japanska skogslivet är det. Och en måbrabok för den som gillar det.