Med anledning av OS i Peking, det kinesiska nyåret och lite annat följer nedan en Kinaspecial i litteraturens tecken. Det är tre böcker av tre samtida kinesiska författare som på olika vis ger perspektiv på ett land av intresse för såväl Japan som Sverige.

Det här en rak och personlig introduktion till Kina, signerad Yu Hua (född 1960). I tio kapitel dissekerar han utvecklingen i Kina, i små och stora drag. Hua skriver att dagens Kina påminner om Kulturrevolutionen, men att Kulturrevolutionen handlade om politik och dagens Kina handlar om ekonomi. I kapitlet Ledaren skriver han om den stora kärleken till Mao, och i kapitlet Folket om hur pengar idag styr över allt och alla. ”Folket” har tappat verklighetsanknytning, anser han.

Om Japan har Hua sagt att landet är besatt av detaljer. Det var genom Yasunari Kawabata som han lärde sig detaljerna i berättelser och skriftspråket, senare genom Yukio Mishima med flera. Men Mishima med flera hade inte samma böjelse för dramaturgi och struktur, likt de västerländska författarna, och därigenom fann Hua sin egna stil, ungefär som Yan Lianke nedan.

Så hur ska man egentligen beskriva Kina, med tio ord? Är det österländskt eller västerländskt, vänster eller höger, rött eller blått? Det är ett missuppfattat land, berättar Hua, och det är väl det allra enklaste man skriva under på.

Yan Lianke är en ganska ny bekantskap för undertecknad, och en rätt storslagen sådan. De fyra böckerna (2017) är en bok som har satt djupa spår, lika underfundigt poetisk som den är brutal och magstark. Men kanske ändå att Lenins kyssar (2015) passar bäst in i denna mix av boktips.

I Japan sålde Lenins kyssar rekord när den släpptes 2014. Aldrig förr har en kinesisk författare sålt så mycket och så snabbt. Den tog, enligt nyhetssajten China Daily, tio år att översätta till japanska, vilket förstås ger extra beröm till Anna Gustafsson Chen som i rask takt översätter många kinesiska verk till svenska.

Lianke själv menar att modern japansk litteratur är bättre än modern kinesisk litteratur (en konsekvens av mindre censur i Japan, kan tänkas), men Lianke har även låtit sig inspireras av modern amerikansk litteratur. Resultatet blir ett språk och en fantasi som inte liknar något annat, även fast referenserna från verkligheten (i De Fyra böckerna om Det stora språnget och i Lenins kyssar om 1990-talets ekonomi och maktmissbruk) dokumenteras lika väl av Yu Hua och Mo Yan.

Det här är själva tungviktaren vad gäller modern kinesisk litteratur på svenska, med reservation för att undertecknad inte har läst allt som går att läsa. Det är tio år sedan Mo Yan fick Nobelpriset i litteratur och minnet av den läsupplevelsen, såhär ett decennium senare, sitter fortfarande i. Det är vackert, varierat berikande och oförglömligt.

Till skillnad från de japanska Nobel-pristagarna, Yasunari Kawabata (1968) och Kenzaburo Oe (1994), kan man knappast protestera mot att Mo Yan sitter på detta pris. Vitlöksballaderna är en favorit, men det finns mycket annat att upptäcka. På svenska finns bland annat Granatkastaren och Ximen Nao och hans sju liv.

I Det röda fältet (på svenska 1997) beskriver Yan bland annat om den japanska ockupationen av Kina på 1920- och 30-talet. I övrigt är hans böcker en slags befrielse för den som lever och verkar i Japan. Det är en helt annan värld att sjunka ner i, lika enorm som den kinesiska landsbygden, och byggd på helt andra livserfarenheter.

Liksom Lianke i De fyra böckerna kan skriva oefterhärmligt passionerat om vete – stora som majskolvar, sprunget ur Författarens eget blod – skriver Mo Yan om vitlök på ett sätt som kramar om och kramar ur alla möjliga sagolika och verkliga vis det går att beskriva växten på. Det är ofta dessa – detaljer – som skapar en bok man minns.