”Kvinnan i den lila kjolen” (vid översättning till svenska) är en bok om vardagligt spioneri, tillika ensamhet och besattheten av att följa och förfölja andra människor. På engelska kan man kalla det för stalking, eller på svenska: förföljelsesyndrom.

Berättaren beskriver sig som Kvinnan i den gula tröjan. Hon har följt Kvinnan i den lila kjolen (hennes granne) i flera månader, har noga koll på hennes rutiner och för schema i sin dagbok. Kvinnan i den lila kjolen syns till vardags till i parken med en krämbulle (en något mindre krämig och sockrig variant än den svenska), alltid på samma plats reserverad just för henne. Men så en dag blir de kollegor på samma jobb, och det riktiga mötet mellan dem knyter allt närmare.

Boken handlar mycket om avlyssning och det kan förstås kopplas till vår tids digitala utveckling, 5G-nät och tracking. Denna berättelse är dock förhållandesvis fri från dessa teknikaliteter. Att skvallra och spionera på ens grannar är förmodligen ett tidlöst fenomen, och här får man som läsare följa det genom spionens ögon. Berättaren vill trots allt bara bli vän eller bekant med kvinnan i den lila kjolen, men tiden hon har ägnat åt att studera henne på avstånd höjer förstås insatserna innan de ens har träffats.

Boken är lagom lång, lagom rolig, lite skruvad, och går att läsa ut på en dag. Författaren Natsuko Imamura är samtida med Sayaka Murata och hyser en del bekantskap med boken Hur mår Fröken Furukura? som kom på svenska ifjol. Även här finns en arbetarklass (i detta fall städerskor på ett hotell) liksom perspektiv från ett utanförskap, typiskt även för Mieko Kawakami, Mizuki Tsujimura, Hiroko Oyamada m.fl.

När jag läser dessa författare och ser till vilka priser de har fått (Akutagawa-priset, Osamu Dazai-priset, Yukio Mishima-priset m.m.) undrar jag om de inte i sin tur sätter sitt namn på något som framtiden kommer minnas dem för.