Fukushima 50 utspelar sig under fem dagar mellan den 11 och 15 mars 2011. I centrum står de grupper av arbetare vid kärnkraftverket Fukushima 1 som stannade kvar runt området när det utrymdes efter jordbävningen vid Tohoku och den efterföljande tsunamin. ”Fukushima 50” (i själva verket var de fler än så; arbetarna skulle växa till över 500 efter en vecka och över 1000 veckan senare) är ett begrepp som internationell media gav till de hjältar som satte livet till för att rädda Japan från en ännu värre katastrof än vad som blev fallet. Filmen har således ingen ”japansk” titel utan skrivs med katakana, フクシマフィフティ (Fukushima Fifty), som transkriberar utländska ord till japanska.

I huvudrollerna syns två välkända ansikten, Koichi Sato (Terminal, Crest of Betrayal) och Ken Watanabe (Inception, Den siste samurajen). Sato spelar Toshio Isaki, kärnkraftverkets arbetsledare, och Watanabe spelar Masao Yoshida, kärnkraftverkets platschef. Det var Yoshida som trotsade order uppifrån och begärde att man skulle fortsätta använda havsvatten för att kyla ner reaktorn och därmed undvika en svårare härdsmälta. Detta tror man räddade regionen från ett värsta scenario. I filmen syns han som argsint och föraktfull mot de inkompetenta ledarna i Tokyo. Däribland syns den dåvarande premiärministern Naoto Kan i en mindre smickrande roll.

Fukushima 50 var flerfaldigt nominerad inför den japanska filmgalan (Japan Academy Awards) som hölls den 19 mars i år, och vann bland annat pris för bästa regi och bästa manliga biroll. Årets film blev dock ”Midnight Swan” med den tidigare SMAP-medlemmen Tsuyoshi Kusanagi i huvudrollen som transperson. Tre av de sex senaste åren har priset för bästa film tilldelats filmer av Hirokazu Kore-eda, en regissör som likt koreanska ”Parasit” fokuserar mycket på klassperspektiv och utanförskap. Inte heller regissören för Fukushima 50, Setsuro Wakamatsu, hymlar med sina sympatier när det gäller relationen mellan folk och elit, arbetstagare och makthavare (han har tidigare regisserat Shizumanu Taiyo, en film baserad på berättelsen om Hirotaro Ogura som slogs för bättre arbetsvillkor på flygbolaget Japan Airlines). Filmen som helhet är en hyllning till Fukushima och dess invånare, även fast temat (olyckans förlopp) är alldeles för stort för att enskilda berättelser ska få utrymme att lysa igenom riktigt ordentligt (kanske hade den gynnats mer som TV-serie likt Chernobyl).

”Vi har samlat en självmordsgrupp” säger platschefen Yoshida till premiärminister Kan i en av ganska många Hollywood-klingande scener. Självmordsgrupp i detta fall betecknas inte som Suicide Squad utan som Kesshitai (決死隊, på engelska forlorn hope) vilket åsyftar de förtrupper av soldater som i krig och bataljer tog första smällen och därmed utsatte sig för störst risk att dö. Vad Fukushima 50 har till sin fördel är just att hjältarna finns på riktigt. Alltmedan kärnkraften, dess vara eller icke vara, förblir en strid utan slut.