Idag den 12 februari infaller det kinesiska nyåret. 2021 är ett år som går i oxens tecken, därför följer nedan en specialare om kossor.

Kossan figurerar en hel del inom japanska folksagor, ofta i skräckens tecken. Kudan är exempel på ett övernaturligt monster (yokai) som förekommer inom den japanska mytologin. Kudan (件) kombinerar tecknet för människa (人) och ko (牛) och är alltså en slags minotaur, hälften människa och hälften tjur. (Här råder dock delade uppfattningar om huruvida det är huvudet eller kroppen som är en människa.) Kudan figurerar även kort i Sei Shonagons berömda Kuddbok från Heianperioden (sent 900-tal). Här nämns också komonstret Ushi-oni (牛鬼), en annan yokai (demon) vanligt förekommande i västra Japan, vars mest typiska karikatyr kanske mer påminner om en slags havsspindel.

En något mer modern legend är den om Gozu (牛頭). Gozu betyder ordagrant kohuvud och är i mångt och mycket en skräckhistoria baserad på en skräckhistoria, det vill säga att själva premissen för berättelsen bygger på att berättelsen om Gozu är så skrämmande att folk som hör den tappar fattningen och självdör. Variationer på Gozu har florerat, fast det saknas i textform en färdig berättelse. Således är det oklart vad Gozu egentligen handlar om, mer än det uppenbara att ett kohuvud finns med i bilden. Det är också det som Takashi Miike’s skräckkomedi ”Gozu” tar fasta på.

Takashi Miike firar i år 30 år som filmregissör. Några av hans mest uppseendeväckande och kritikerrosade filmer kom runt millennieskiftet, inte minst Audition (1999), baserad på en novell av Ryu Murakami, samt Ichi the Killer (2001) med den briljanta Tadanobu Asano i huvudrollen. Den sistnämnda filmen är enligt uppgift fortfarande totalförbjuden för visning eller vidareförsäljning i Norge. Gozu (2003) kom något senare och försvann lite i skymundan, möjligen på grund av vassare konkurrens från filmer som Quentin Tarantino’s Kill Bill eller Park Chan-wook’s fantastiska Oldboy.

Gozu är alltså mer av en skräckkomedi och lite mindre av thriller eller splatter. Det är surrealistiskt och drömlikt (en man dödar oavsiktligen sin ”broder” som återuppstår i annan form) utan att vara det minsta tillfredsställande. Det är en film som blandar spökhistorier med sexfantasier och yakuza (den japanska maffian), många gånger långsamt hysteriskt och inte sällan perverst.

Gozu är verkligen inte smällkaramellen bland Miikes filmer, men den cementerar hans plats som en av vår tids mest säregna filmmakare. Hans verk ger både lust och avsmak på livet på en och samma gång. Magen både pirrar och vänder sig (olikt en ko, som har fler magar till förfogande, får man lära sig att leva med dessa ambivalenta känslor). Det är verkligen inte en film att rekommendera överallt, men just idag tänker jag på den.