Sanna mödrar

Originaltitel: 朝が来る Asa ga kuru (2020)

Svensk titel: Sanna mödrar (2021)

Regissör: Naomi Kawase

Produktion: Kino Films

Sanna mödrar handlar om paret Kurihara, Satoko (Hiromi Nagasaku) och Kiyokazu (Arata Iura). De bor i ett nyrenoverat höghus i utkanten av Tokyo och är för det mesta ett priviligerat par, förutom att maken har problem med sperman och de inte kan få barn. De väljer att adoptera en son istället. Problem uppstår fem år senare när barnets biologiska mor dyker upp – och ber om att få tillbaka barnet.

Sanna mödrar är baserad på en novell av Mizuki Tsujimura och regisserad av Naomi Kawase, jämte Hirokazu Kore-eda (”Sådan far, sådan son”, ”Shoplifters”) den internationellt sett kanske mest prisbelönta filmmakaren från Japan just nu. (Det är för övrigt Kawase som är regissören bakom den officiella ”OS-filmen” som ska visas inför spelen i sommar.) Medan Kore-eda är en erkänd mästare på familjedrama; filmer om utanförskap och arbetarklass, brukar Kawase synas i ett lite mer varierat ljus. Barn och föräldraskap har inte alltid varit temat för hennes filmer, men i Sanna mödrar utgör det hela filmens premiss.

Personligen gillar jag mest Kawases tidiga filmer, i synnerhet The Mourning Forest (2007), men även Still the Water (2014), när naturen, skogen och vattnet, har en central roll. Även temat anko (röd bönpasta) i filmen Under körsbärsträden (som finns/har funnits att se på SVT Play) hade sina stunder. Även i Sanna mödrar spelar naturen en viss roll, men alltså bara en viss roll. Solen, eller morgonen (asa, som i barnets namn: Asato), är en brytpunkt, liksom vinden, när det rasslar i träden och pendlar mellan nutid och dåtid. Ljuset (som för övrigt kan översättas till hikari, vilket är namnet på barnets biologiska mor), bländar och penetrerar sig fram mellan väder och årstider. (”Solnedgångar liknar varandra men ser olika ut varje dag”.) Det är detta som brukar vara kännetecknade för Kawase. Men vad som skiljer just denna film från relationsdraman som Hanezu (2011) är att Sanna mödrar till stor del är förlagd till storstaden. Det är snarare i glimtar från det förflutna, minnesbilder från Hiroshima och den biologiska moderns uppväxt, som filmen lyser upp och hittar sitt sanna jag. I övrigt känner jag inte riktigt igen mig i den här filmen av Kawase.

Filmen är annars befriande långsam (2 timmar och 20 minuter), men har också drag av dramaserie och jag saknar något mera oförställt. Här hittar jag inte riktigt orden så jag letade upp en annan recension. Peter Bradshaw på The Guardian skriver: ”… there is a sustained emotional seriousness in this movie, with committed performances.” Det är väl så det är. Bra skådespel, men likväl saknar jag mer av natur och magi.

Jag läser samtidigt att Kawase själv blev adopterad som barn, vilket möjligen urholkar min idé om att det här är en film som ligger närmare hjärtat till författaren än till regissören. Författaren Mizuki Tsujimura skrev ”Sanna mödrar” 2015 och året efter blev det en TV-serie med bland andra komikern Naoki Tanaka (Cocorico) i rollen som pappa. Tsujimura har även en annan bästsäljare från 2017 i Kagami no Kojo (”Lonely Castle in the Mirror”) som är planerad för internationell utgivning senare i vår.

Sanna mödrar visas på Göteborgs filmfestival 2021.

En reaktion på ”Sanna mödrar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s